Att färdas till kyrkan

Anna-Lisa Andersson berättar
 

Mitt första kyrkobesök, som jag kommer ihåg, då var jag bara 5 år, Det var våren 1916. Då konfirmerades två av mina kusiner, nämligen Gunnar Johansson i Röda stugan och Karl Andersson i Komministergården. Eftersom mina föräldrar skulle till kyrkan också dagen därpå  ansåg de att jag inte skulle orka gå då också, utan jag fick övernatta hos släktingar, hos min farbror Erik i Komministergården. Han var bror till Karls mor Matilda som var änka och han var henne behjälplig i lantbruket. Boningshuset vid Komministergården låg på de tiden mycket närmare kyrkan och var ett stort, stiligt hus.  Det revs nog 1949 och ett nytt byggdes litet längre bort från kyrkan.

De flesta hade ju bara att gå till kyrkan eller åkte om de hade häst. På en del mindre ställen hade de en häst så därifrån kom ibland någon hästskjuts och likaså från de större gårdarna. Men de flesta här borta hade bara oxar och de  användes inte till kyrkobesök. Mina föräldrar åkte heller aldrig cykel men ungdomarna som växte upp före 1920- talet började skaffa cyklar.

Vid kyrkogårdsmuren åt Röda stugan till fanns en lång stång där hästarna kunde bindas. Senare byggdes kyrkstallet och då behövde inte hästarna stå ute och frysa vintertid.

Vi hade en halvmil till kyrkan. Det tog en timme att gå. Men en del ställen t. ex. Mossen, Erikslund och Häggetorp, Nyttorp och Knutstorp hade väl ett par kilometer längre väg. Ofta gick grannarna i sällskap till kyrkan och särskilt vid helgerna var det många som gick vägen fram. Då var de äldre klädda i sina svarta helgdagskläder. Jag minns hur man gick efter tanterna och såg hur deras kjolar rörde upp dammet i sommarvärmen. Jag kommer särskilt ihåg “Mor” Lind i Hagtorp vars man Anders Johan Lind hade varit knekt vid soldattorpet Knutstorp nr.12. Men han hade sen 1908 flyttat till Hagtorp.

Man gick gamla vägen, den nya började byggas år 1919, men det dröjde länge innan den blev så bra, så man fortsatte att gå den gamla och den var backe upp och backe ner.

Lärarinnan, som var vid Minsjö skola till 1916, Signhild Bergdahl, hon var ägare till en cykel, men den hade inte frihjul, utan bara handbroms och jag har undrat hur hon kunde klara sig helskinnad. Men hon fick väl gå i utförsbackarna.

Det var Brotorpsbacken ner och sen uppför ända till Källtorp, därefter utför till Trädgårdstorp och uppåt bort  mot Stubbebacke där Stubbetorp legat. Då  bar det nerför tills man var framme vid Korskullen och så var det  den mycket branta och ansträngande Märrsprängebacken att ta sig uppför.  

 

Sen från Tvärdalavägen och förbi Hälla Gästgivaregård var det inga backar. Men där kom Hälla backe som alltid var stenig. Så gick ju vägen precis förbi trappen vid  affären Klubben och hade man då bråttom när man skulle till kyrkan så gick man över stättan bakom Hemmet och sen över Fattigstugbacken och kom då ut på kyrkvägen.

Ja, det var kyrkvägen som jag gått många gånger. Min läskamrat Ruth Eriksson från Häggetorp och jag gick eller cyklade till kyrkan så gott som varje söndag under konfirmationstiden och några år till.


Affären Klubben 1907

 

 

Ibland kunde det hända något lustigt och oväntat. En gång skulle Signe Svensson, lärarinnan vid Minsjö skola alltså min småskollärarinna och jag gå till en basar nere vid kyrkan. Men när vi kom till Hermansro gick det en ungtjur bland korna  i Hälla hage. Han tyckte inte om att vi gick på vägen utan han började böla och stångade i gärdesgården och då tordes inte mitt sällskap, Signe, gå förbi utan vi skulle få vända om hem.  Det tyckte jag var förfärligt när vi gått så långt och jag skulle inte komma till basaren. Men tjuren ledsnade till sist på oss, så vi kunde fortsätta.

En annan gång skulle min syster Mattis också gå med oss till kyrkan. Men Signe Svensson och jag gick i förväg. När vi hunnit uppåt Hälla så kom  en fin bil och åkte om oss och i den satt min syster och vinkade åt oss. Det var själva landshövdingen som bjudit henne på skjuts. Men Signe Svensson blev så sur för att inte min syster ordnade så att vi också fått åka med.

Det fanns ju en del rättöversvägar som flitigt användes på den tiden. Från Måltorp och Häggetorp med flera ställen gick de över Dalen och kom fram vid Gädderstad och gick sen dess gamla utfarsväg som kom ut vid Hälla Gästgivaregård.

Från gårdarna på andra sidan ån gick de på spång över ån och kom sen fram mitt för prästgårdsvägen. Jag minns bl.a. tvillingflickorna från Kullerstad, Märta och Annie som brukade komma där. När det inte gick att gå rätt över på vintern med mycket snö, så hade de mycket lång väg till kyrkan. Jag hade läskamrater bl. a. från Restad, Kullerstad, Sjödalen och Torp.

Från Luddingsbo och Norrbo gick de alltid  rättöversvägen mellan Norrbo och Komministergården. Uppe på Ludden fanns nog en hel del rättöversvägar som kunde förkorta kyrkvägen för dem.

Julottan 1923 minns jag väl. Det var väldigt kallt, men vi gick några ungdomar här ifrån trakten till kyrkan. Vi gick den nya vägen och då vi kom till Märrspränga vid Korskullen fick vi se att Allan Holms öron var alldeles vita. Det blev brått att massera dem  så de inte frös. Karlarna hade ju plommonstop på huvudet och det var inte så bra i kylan. Den vanliga gudstjänsttiden var kl. 11.00. Men under 1920- talet, då vi delade präst med Östra Ryd var gudstjänsten här de tre första söndagarna i månaden kl.11.00  och fjärde söndagen kl.14.00.