En lärarinnas barndomsminnen

AnnaLisa Andersson berättar
 

Jag var knappt 4 månader, när jag blev V. Husbybo. Vi flyttade från Fristad gård i Tåby socken den 14 mars 1911.  Farfar kom med häst och vagn från Nybygget under Luddingsbo och hämtade mamma, min syster Mattis och mej. Vägen var spårig och lerig, hästen blev trött så det gick inte så fort. Till sist började jag att skrika för fullt. När då Mattis fick se att det var ett par arbetare utmed vägen, det var vid avtagsvägen till Tvärdala, så kravlade hon sej ner från vagnen och gick ett stycke efter. Hon ville inte visa att hon hörde till det där sällskapet. Då vände farfar på huvudet och fick se henne. “Opp med dej unge”, ropa han. Så slutade hennes utbrytningsförsök.
AnnaLisa som liten


Vår närmaste granne var  Minsjö skola. Där bodde lärarinnan fröken Signild Bergdahl. Då hade hon sin syster där, men eljest, då hon var ensam, gick hon på kvällarna till Karlsborg och låg på vindskammaren där över nätterna. Det var fotografen Johan Erikssons föräldrar som ägde Karlsborg då. Men systern flyttade och då skulle hon bli tvungen att börja med sina kvälls - och morgonpromenader igen. Landsvägen var ju alldeles utanför skoltomten och det gick luffare och mycket annat löst folk där förbi. Det var inte så tryggt för en ensam lärarinna att bo så. Men då kom hon och mina föräldrar överens om att min syster Mattis skulle bli nattsällskap åt henne så hon slapp att gå. När sen fröken Bergdahl år 1916 fick tjänst vid Dömestad skola och fröken Signe Svensson kom i stället fick Mattis fortsätta att sova om nätterna hos henne.

Mattis hade börjat tredje klass i Tåby skola innan vi flyttade hit för där började läsåret efter nyåret. Men nu fick hon gå i andra klass igen fram till examen.

 


Ida Matilda Andersson, kallad Mattis framför St, Hagen. Året är 1911. Så såg det ut när Mattis och AnnaLisas pappa köpte St. Hagen. Mattis blev sedemera gift med Evert Eriksson från Häggetorp.

Minsjö skola 1915-16. AnnaLisa längst bak till vänster
Jag hade inga lekkamrater, men när jag var en 4, 5 år gick jag upp till skolan och lekte på rasterna. Så småningom fick jag också vara med inne på lektionerna och det var roligt. När jag tyckte det blev trist här hemma och skolbarnen hade fritt, gick jag upp till skolan och frågade om inte “fröken” kunde leka med mej. “Nej men, kan inte Mattis leka med dej” sa hon.  “Neej”, sa jag, “hon är för gammal att leka”. Fröken kunde ju känna sej smickrad.

 

 

 


Minsjö skola 1917
Övre raden från vänster: Ester Larsson, Nytorp, Alice Hansson, Ernst Landström, Kalle Lejon, ?? Olsson från Gädderstad, Ingrid i Brotorp.
Mellanraden från vänster: Ruben Nilsson, Minsjö, Tyra ?, Stig i Gädderstad, Ivar Nilsson, Sveden.
Främre raden från vänster: AnnaLisa, SS, Majken Jönsson, Gerd Dalman, Astrid Karlsson,(mjölkmajas), Ester i Häggetorp, Elin, Edit Jarl från Kullen, Bernard Eriksson.

 

År 1919 började jag folkskolan nere vid kyrkan. Då började de också med vardagsläsning( läsning varje dag i veckan) här i socknen, men vi hade lov en dag i veckan.  Förut var det varannandagsläsning med bara en lärare.  Nu hade fru Ruth Söderberg 3dje och 4de klass och kantor Strand 5te och 6te klass.

 

 


AnnaLisa år 1919

Jag var ensamt skolbarn från vår rote, vilket innebar att jag blev postbärare. Som tur var kom Söderköpingsposten  bara varannan dag. Och inte var det så mycket papper i den som det är dagens tidningar. Men när jag, där i affären Klubben, fick stoppa ner alla tidningar i min axelväska, så blev den tung att bära. Jag lämnade dem vanligtvis vid Lundby hos ”farbror” Berg och där kunde de avhämtas. Nästa läsår började Harald Hult från Mossen så då övertog han postbärningen.

 
Det var ju många ställen här borta. Det hörde åkerjord till alla utom Lilla Karlsborg, där fotografen och målaren Johan Eriksson bodde. Ägarna till småställena hade ofta något arbete bredvid. Vid Källtorp hette Familjen Nyström och både far och son var murare. Vid Sveden fanns en träskomakare som hette Eriksson. Det var ont om läder nu efter 1:sta världskriget så det blev vanligt att sätta träbottnar på kängorna när sulorna var slut. Vid  Alsveden var mågen Harald Fredriksson kreaturshandlare. Johan Andersson i Brånsäter var byggmästare. Vid Karlsborg var Pettersson trädgårdsmästare, han hade förut haft plats som det vid Tvärdala. Vid Stenslund bodde Nilsson och han var vagnmakare. Dala var affär och dit fick vi senare vår post med lantbrevbärare från Norsholm. Och så var det Hertsberg. Där var Edvard Pettersson möbelsnickare och ett tag var han slöjdlärare vid kyrkskolan.

Jag nämnde om kreaturshandlare. Vi sa i vanliga fall oxhandlare. Västra Husby var känt för sina många oxhandlare. Det var vanligt att de kom med sina djur dagen före kreatursmötet i t.ex. Söderköping. Ägaren åkte före med hästskjuts och efter kom skocken med djur och en halvstor pojke som motade på dem. Fanns det inte gärdesgård kring åkrarna, så var risk att djuren tog sig ett extramål.

Jag brukade också, när jag gick i skolan vid kyrkan, handla  i Klubben åt ett äldre par som bodde i Kammen. Särskilt fotogen brukade jag köpa hem åt dem. Men en gång blev det ett missöde. Jag hade fotogen i en literbutelj med ett snöre om flaskhalsen att bära i. När jag kom till Tvärdalavägen tappade jag flaskan och den gick sönder. Det blev en stor oljefläck på vägen och den syntes länge. Jag for illa varje gång jag måste gå förbi den.

År 1920 hände mycket tragiskt i vår del av socknen. På själva examensdagen  drunknade Alfred Andersson, ägaren av Minsjö och sonen Torvald i Asplången på färd mellan en holme och land. På gården hade de rustat för kalas. Nu blev det istället storbegravning. Torvald bars till graven av sina konfirmationskamrater.

På midsommardagen samma år brann Brotorps stuga ner. Johan Eriksson kom dit för att fotografera familjen. Han ville ha en fin bakgrund, så de gick till en skogsbacke. Under tiden föll glöd ut vid spisluckan, och stugan var snart övertänd. Jag blev så rädd för eld efter detta.

Nya vägen byggdes 1919- 1920 och då var det en vägarbetare som kom under ett ras i Korskullebacken. Eller Märrspränga som backen kallades förr. Den var så brant att hästarna hade svårt att orka uppför med sina lass. Arbetaren dog.

Så var det en arbetare vid Tvärdala som fick timmerstockar på benen så de blev förlamade och han kunde inte arbeta mer.

Vi hade en del utflykter under min skoltid. Ingrid Sjöström har ju i sina skrifter nämnt utflykten till Luddingsbo. Men vi var till Stavlöten, där fjärdingsman Tärn hade samlat gamla saker. Det var ett litet museum. Många av dessa föremål finns i museét på Korskullen i Söderköping.

En annan gång var vi till Klämma sluss och fick gå ombord på båten Per Brahe. Den var bärgad då efter olyckan på Vättern och gick på visningsturné. Vi var också och planterade skog vid Rökstad.

När jag gick i femte klass hade vi skolresa till Söderköping. Vi åkte väl i en slags buss, som var en lastbil med träsoffor och påsatt överdel. Där i Söderköping besåg vi Hospitalskvarn och antagligen Söderköpingsposten och så var vi uppe på Ramunderberget till serveringsvillan där. I sjätte klass hade vi skolresa till Norrköping. Där var vi på margarinfabriken och Lithografen.

År 1924 ordnade kantor Torsten Strand en resa till Omberg, Vadstena och Alvastra. Det var tre bussar fulla med skolbarn. Bussarna var inte så stora på den tiden. Det var minst tre punkteringar under resan. Så det tog tid. Vi kom hem vid tre-fyratiden på morron. Jag minns att jag hade så mycket jag ville berätta för min syster när jag kom hem, men hon var inte alls intresserad att bli störd så där dags för hon skulle cykla till Norrköping sen på morron.

År 1926 anordnade kantor Strand en resa för femte- och sjätteklasserna och fortsättningsskolan till Stockholm. Hela resan finns i skrift som varje deltagare fick.
Skriften kommer att finnas på hemsidan och kallas för "Skolresa till Stockholm".