Född i  Brännkärr under Hylinge men sen bott i Röda Stugan vid kyrkan till vuxen ålder.

Jag,  AnnaLisa, kusin till Astrid, har här skrivit upp litet om vad Astrid och jag har varit med om tillsammans. Ni förstår att när man blivit till åren kommen som det brukar heta, då drar man sig till minnes en hel del.

Min familj var säkert och hälsade på vid Brännkärr. Men därifrån har jag inget minne av varken Edvin eller dej. Jag minns dej nog först, när du var med din mamma Alma till kyrkan och jag såg den långa flätan bak på ryggen och att du så gärna ville vända dej om, men det var inte tillåtet. Faster Alma och Mor Dahl satt alltid i första kvarteret på vänster sida.

Men så skulle jag börja  i folkskolan och dit hade vi en dryg halvmil. Då tyckte min pappa att jag nog inte skulle orka gå fram o tillbaka 3 dagar i sträck  var vecka. Så han frågade faster Alma, om jag kunde få övernatta hos er i Röda Stugan en gång i veckan. Faster sa att det skulle nog gå bra. Så som man säjer: Har man hjärterum så finns det stjärterum.

Hos faster Alma var man alltid välkommen. Jag beundrade henne, för hon var alltid så glad. Astrid och jag hade roligt tillsammans och så fanns det många lekkamrater runt om.

Var tisdag stannade jag där under 2 år. Hade Faster Alma det för stökigt fick jag ligga hos faster Tilda i Komministergården och det gick ju bra, men så roligt var det inte.

Sedan vi slutat skolan var vi ofta tillsammans. Vi gjorde små cykelturer till olika platser, för cykel var ju det enklaste färdmedlet.Den längsta cykelfärden företog vi oss  midsommarafton 1930. Då startade vi kl. 3 på morgonen från Röda Stugan, när solen just hade gått upp. Det var så fint och härligt väder. Vi trampade på mot Valdemarsvik för att  där hälsa på  våra syskonbarn Ingvar ock Gun  och deras mamma Helga och pappa Ivar. Hur dags vi kom fram minns jag inte. Vi  var sen på  midsommarfest vid Grännäs.  Och så spelade vi grammofon, nån sån  hade vi ju inte hemma. En dag lånade Ivar en bil och vi åkte utåt Gryt. Där fick Ingvar och Gun leka i gröngräset o göra “Stupebyttor”, som de sa. Det där var annat än sågspånsbacken och mjöldammet de hade hemma vi kvarnen där de bodde.

Nu hade vi, Astrid och jag, redan klart för oss vad vi skulle ägna oss åt. Astrid  ville ägna sig åt småbarn och jag åt litet större barn. Att Astrid skulle passa till barnsköterska det visste vi. Våra kusiner hade gott om småbarn så Astrid blev ofta anlitad att passa dem. Och det tyckte hon var roligt. Men ibland  kunde det ju skära sig med de små. Som när Ingrids lilla pojke Gösta och hon kom ihop sig och Astrid då sa, att nu tar jag slaskhinken  med mej och går. Och Gösta tänkte på konsekvenserna o sa:  “Men vad ska vi då ha för slaskhink“?

När sen Astrid var i Arkösund  som barnsköterska åt  direktör Wahrens barn och föräldrarna skulle på en sjötur o kanske vara borta en vecka, då skulle jag vara sällskap åt Astrid. Jag bodde i sjöboden och hörde vattnet klucka så trevligt mot stranden, och vi hade det så skönt.  Men så  kom Wahrens hem tidigare än det var sagt. Men jag var kvar veckan ut. Antagligen blev det storstädning i villan, för jag minns inget annat än jag piskade mattor.

Sen hade jag plats på Vikbolandet ett par år. Då var jag till Arkösund och hälsade på Astrid. Och hon var och hälsade på mej i både Rönö och sen i Östra Ny. Där hade jag gott om päron i trädgården. Vi blev båda så sugna på päronvälling, men vi visste inte hur den skulle lagas till.

Ja, så gick åren och Astrid gifte sig med Nisse, väl 1944. Redan första sommaren de var gifta besökte Gunnar ,Gun och jag dem. Gun var nu vuxen och vi hälsade på dem ofta tillsammans. Många gånger har  vi varit vid Borsökna vid Eskilstuna. Jag tyckte det var så tjusigt där särskilt när vi på kvällen kunde sitta på verandan och se månen gå upp över sjön.

Men nu är vi gamla och får se tillbaka på åren som gått. Och vara glada att vi som idag får vara tillsammans med nära och kära.