Bussen har samma station som forna tiders diligens

Bilen morrar monotont och sövande. De grå vingliga gärdesgårdarna och de galgliknande lyktstolparna utmed vägen flimrar förbi i ett tickande band, mildvinterns sura dis stryker lågt över grågröna granar och ogästvänliga bergsknallar. Den gamla vägen slingrar i många bukter och backar, de ålderdomliga gärdesgårdarna börjar berätta, galgarna börjar tala. Vi gör i tankarna en resa i det förgångna.

Så sakta växer ur det monotona bullret fram hästtramp, bilsätet blir en skakande och fjädrande diligensdyna, motorns hästkrafter tar gestalt i flytande manar och svansar, blir posthästar, som i nervöst tramp skyndar fram. Vägen kroknar, smalnar, djupa hjulspår gräver sig fram där barvinterns issörja mjukar upp vägleran. Vår diligens är på väg den slingrande vägen från Norrköping till Västra Husby någon gång i mitten av förra seklet.

Blekgröna eller mullgrå fält ligger spridda längs vägen – storskiftet, som genomfördes några tiotal år sedan, har visserligen i hög grad lappat ihop de styckande fälten, men de odlade arealerna har inte nämnvärt ökat. Lurviga skogsknölar, skäggiga av vintergrått slånbärsris och med lågvuxen blandskog bryter av landskapsbilden. Hästarna skyndar fram i rask trav, eggade av kuskens långa pisksnärt, gårdar passeras, grå ryggburna torpstugor, från vilka tunn, blåvit rök sipprar ut i den fuktiga dimman skymtar förbi. Vi möter på vågen ett oxåk med två sävliga, magra dragare förspända en stötande träskrinda, vars trähjul gnäller fram i djupa spår. Kördrängen vinkar med den björkslana, som han använder på oxarna, och öppnar mun i ett ojämnt, svartgluggat leende.

Vägen vetter ner mot Ensjön, som skymtar förbi, omgiven av tunnhåriga lövträdspartier, björkar, aspar, vars nakna grenverk bildarmönster mot den fuktgrå isen, en ranglig brygga letar sig ut några meter genom mager, blekgul vass.

Hästarna travar på, snart mörks de första förkänningarna av Ludden, det långsmala och ganska branta skogsparitet, som bidar en effektiv skärm för Västra Husbylandet. Det är fullt dagsljus och därför ingen överdriven risk att ta vintervägen över Ludden – den vanliga vägen går annars i långa omvägar sydost om Ludden förbi Loddbygårdarna. Hästarna arbetar sig svettiga i de långa krävande backarna upp mot Luddens krön. De mörka skogarna runt vägen döljer många svarta hemligheter. Tros dagsljuset kastar passagerarna ängsliga blickar utefter diligenssidorna, kusken har sin ryttarpistol tillgänglig och hornet i handen. Man kan aldrig veta. Galgbacken på Ludden är i vilket fall ett memento inte bara för laglösa utan även för dumdristiga resenärer.

Men så har Ludden besegrats, vägen går i krokiga slängar nerför igen. Hästarna, som uppförsbackarna sugit musten ur, får nya krafter, och kusken måste hålla dem hårt, när ekipaget rullar nedför Snöveltorpebacken mot den lilla bron över Göta Kanal. Skogen viker undan och plötsligt öppnar sig landskapet i vida utblickar framför våra fötter. Västra Husby kyrka ligger vit på sin kulle, gårdar och stugor trycker i den breda dalsänkan, ett oxspann bogserar en pråm på kanalen, som i mjuka bågar skär genom landskapet, i nordväst skymtar en silverglänsande flik av Asplången.

Hälla gästgiveri vid viktigt vägskäl

Det närmaste målet för vår diligens är Hälla gästgiveri, som ligger på ett backkrön på andra sidan kanalen, strax i närheten av bron och alldeles i närheten av det strategiska vägskäl, som förklarar gästgiveriets läge. Här sammanstrålar nämligen vägarna från Norrköping, Söderköping, Linköping och Östra Ryd. Gästgivaren har mat och dryck och sängar åt trötta resenärer, utvilade hästar åt folk, som har bråttom. På gästgivarens gård väntar folk, rörelse och omsorger, rödkindade pigor bjuder öl och brännvin ur stop och sejdlar, kuskar och drängar spänner för och spänner från otåligt stampande hästar, som dunstar vit ånga från kropp och näsborrar, åkdon skramlar, seldon gnisslar, röster, en skällande hund, magra höns, som kliver kring på tå i lersörjan….

… Höns, ja. Vi är åter i verkligheten. Bilen bromsar till med ett ryck framför en skrämd höna. Vi är framme vid den forna gästgivargården, som nu ligger tyst och stilla i januari-vintern. En galande brun tupp får svar från granngårdarna, en flock kajor sveper skränande iväg över hustaken, en katt med behagsjuka svansviftningar sitter uppkrupen på en gärdsgårdsknut. En samlig hässjestör lutar sig mot en stor ladugårdsbyggnad, bensinfat ligger utrullade på vändplanen framför hönshuset, en traktor bullrar långt nere på ett fält, och från stora vägen hörs ett stigande brummande från en förbipasserande långtradare.

Inne i mangårdsbyggnaden stönar gårdsägaren, lantbrukare Gunnar Andersson, sonson till den siste Hällagästgivaren över deklarationerna, medan fru Stina roterar i det moderna lantköket. På andra våningen bor gamlefar på gården, fadern till den nuvarande gårdsägaren. Det är 77-årige lantbrukaren Frans Edvard Karlsson, som blir vår ciceron genom lokaliteter och svunna tider.

”Min far (Filip Karlsson), som kom till gården 1848 drev gästgiveri här fram till slutet av 1860-talet. Den ökade samfärdseln per järnväg och kanal minskade emellertid resandeströmmen i hastig takt så min far ändrade om gästgiveriet till en skjutsstation med rum för resande, och själv drev jag gården endast som lantbruk.

Gästgivargården låg ursprungligen mellan de två nuvarande Hällagårdarna några hundra meter längre västerut, med flyttades i samband med storskiftet till gårdens nuvarande läge, och då byggdes också den nuvarande mangårdsbyggnaden i två våningar. På nedre våningen fanns kök och krogen, där en lång bred disk upptog hela ena kortväggen och där en kraftig öppen spisel spred värme över rummet, i vilket såldes och dracks brännvin sup-, halvstop- eller kvartervis. På nedre våningen fanns också bostäder för gästgivaren med familj. Övre våningen dominerades av salen, där maten serverades för ätande gäster. Där uppe fanns också tre resanderum, extrabäddar kunde alltid vid behov insättas både i resanderummen, salen och krogen.

Ett rörligt och glatt liv på gästgiveriet

I boningshusets omedelbara grannskap låg stallet, där dels gästgivaren höll de egna dragarna: bythästar och skjutshästar, arbetshästar och oxar för lantbruket, dels resande kunde ställa in sina hästar. Några spann hästar hade gästgivaren i beredskap för byten och skjutsar, men dessutom kunde reservhästar tillkallas från granngårdarna. Förbi Hälla gästgiveri passerade ett par diligenslinjer, som krävde avbytarhästar, men dessutom behövde ofta långväga resande med egna vagnar nya hästar.

Mitt emot stallet fanns vagnboden, där gästgivaren förvarade arbetsvagnar och skjutsvagnar, och där de resandes egna vagnar ställdes in i mån av plats. Gästgivaren hade egna vagnar, som han kunde ordna skjutsning med. Det var enklare åkdon: tvåhjuliga skjutskärror och fyrhjuliga fjädervagnar. På vintern användes rackåk, två kälkar efter varandra och mellan dem en ställning med två säten, eller slädar med träkorgar.

Min far brukade ibland berätta ett och annat från gästgiveritiden, när han arbetade hos farfar. Det var i regel ett rörligt och glatt liv, som levdes på gården. Gästerna krävde omvårdnad av en förhållandevis stor stab tjänstefolk – om man i den inräknade gästgivaren och hans stora familj: pojkarna fick arbeta som körkarlar och stalldrängar, flickorna fick bli kökspigor. Gästgiveriet var nyhetsförmedlingen på orten, där grannarna samlades vid ett glas för att utbyta tankar och nyheter med varandra och med resande. Inte var väl umgängessättet alltid det mest belevade, supkalas och slagsmål hörde då och då till ordningen”.

Den gamle ättlingen till den siste Hällagästgivaren berättar och visar oss runt i huset, där de ursprungliga rummen har bibehållits i ganska oförändrat skick, även om det gjorts om och anpassats efter en modernare tid.

En modern tid möter oss definitivt vid det stora vägskälet strax nedanför gården: en gul SJ-buss, som obönhörligen ersatt hästdiligensen.

Text ÅeÅ, Östergötlands Dagblad