Men långt tidigare hade markägarna haft planer på att få det vattensjuka området från bron vid Klubben och ner till bergspasset mellan mellan Åby och Rökstad i öster användbart till åker och ängsmarker. Stora delar av området bestod nu av kärr och starrängar som det vid nederbördsrika år stod vatten på även på sommaren. En av delägarna, Karl Karlsson, har för undertecknad berättat att ångarna slogs med lie, höet räfsades ihop och kördes hem och lades på skullgolven för att torka färdigt innan det övriga krakade höet kördes in.  Det var för mycket vatten på ängsmarken för att kunna sättas upp på stakar.

Enligt utslag av landshövdingeämbetet från år 1878 fanns ett tillstånd att lägga ned en dämstock vid åns utlopp från sjön Asplången. Den skulle förhindra att vattenståndet i sjön skulle komma att bli lägre än 10 fot  (3.05 m) vid Hulta sluss nedre tröskel.

Omedelbart efter sammanträdet i Åby begav man sig ut i markerna och då även till den plats där dämstocken skulle nedläggas. Där visade det sig att åbottnen på grund av det årets mycket starka torka låg minst 1,9 fot under 10 fots nivån. Göta Kanalbolag hade underlåtit att fylla på vatten från Vättern och Roxen till det djup bolaget var ålagda att hålla. Det mäktiga kanalbolaget samt kvarnägarna vid Tälla, Nykvarn, de sammanbyggda By- och Brokvarn samt Hammarspångs kvarn var samtliga emot dräneringsföretaget. Dessutom hade största markägaren Fredrik Strömfelt för sin del avsagt sig deltagande, dock med det tillägget att arrendatorerna på egen bekostnad fick deltaga.

Profil och plankartor samt beräkning av vattenflöde vid nedersta fallet vid Åby och vid utloppet ur Asplången var klara till det sammanträde som hölls den 16 oktober samma år. Markägarna fick genom handlingarna belägg för att varken kanalbolag eller kvarnägare skulle lida någon skada under normala nederbördsförhållanden.

Ombudet från kanalbolaget var av en annan åsikt och ansåg att frågan borde behandlas enligt §19 om lag om jordägarens rätt till vatten å hans mark, och ej såsom vattenavledning enligt dikeslagen. Samt framställde förslag om att förrättningen skulle få vila till kanalbolagets nästa sammanträde, då möjligt vore att kanalbolaget kunde ingå som deltagningsskyldig och reglering verkställas av hela vattendraget till alla parters nytta.

Så beslöts också samt att nytt sammanträde skulle utlysas då beslut tagas om utvidgning eller avslutning av företaget.

Sju år senare den 10 december 1901 infunno sig efter i Drothem, V Husby och Kimstads sockenkyrkor upplästa kungörelser och särskilda kallelser markägarna, ombud för Göta kanalbolag och kvarnägare samt de utsedda godemännen I Östensson Gummetorp och C Ankarstrand Hällestad. Vid detta möte motsatte sig kanalbolaget all upprensning av ån från Asplången och ner till V. Husby bro. När förättningsmannen föreslog att kanalbolaget skulle få rätt att anlägga en regleringsdamm vid Asplången protesterade kvarnägarna och även markägarna, som då var rädda för att ovanför sjön liggande marker skulle vattenskadas med åtföljande skadeståndanspråk. Nästa möte skulle hållas juni nästa år.

20 juni 1902 samlades man åter och den dagen lades den omtalade dämstocken på plats. 24 år efter det att tillstånd erhållits. Översidan på stocken avvägdes och rätt höjd var 1,18 m under ett i närmaste berg vid sjön Asplången islagen järndubb.

På mötet upplästes det av de tre synemännen lantmätaren Fr. Jonsson, I. Östensson och C. Ankarstrand upprättade utlåtandet som omfattade en mängd punkter men innebar som helhet betydlig minskning av dikningsföretagets omfattning.

I detta skede undersöktes hur stor del av översvämmningarna som kunde förhindras genom att avlägsna stengrunden nere vid Åby-Rökstadfallen samt grävning och rätning av fåran upp till den utmärkta pålen nr 12 (totalt var det 47) genom den nu befintliga fördämningen vid Åby hage. Fördämningen visade sig senare vara de anlagda s.k. risgärderna.

Det skulle betyda stora förbättringar framför allt för Kullerstad som hade stora arealer vattensjuk mark. Arbetet kunde påbörjas så snart förbättringen vunnit laga kraft och skulle utföras genom anlitande av en entreprenör.

Samtidigt valdes en styrelse C.G. Johansson i Åby, O. Hesse i Önstorp och C.A. Johansson i Ringby, den siste som ordförande.

Som sista punkt i utlåtandet sägs att detta skall icke lägga hinder i vägen för vederbörande att i en framtid söka och vinna en mera genomgripande reglering i ifrågavarande vattendrag.

Men så enkelt var det inte, utan Göra kanalbolag överklagade saken, varför markägarna fick utfärda stämning mot kanalbolagets överklagan till lagtima vårtinget vid Hammarkinds och Stegeborgs tingsrätt i Mogata (20 januari 1903) med yrkan om att gjorda förrättningar skulle till alla delar fastställas.

Kanalbolagets ombud svarade att det ej var fråga om rensning av ån eftersom utloppet vid Åby sänktes, utan yrkade att det skulle sökas tillstånd enligt en annan paragraf i kungörelse av den 31 december 1879.

Markägarnas ombud e.o. landskanslisten Karl Karlsson Söderköping svarade att sådant tillstånd skulle sökas och anhöll för den skull anstånd med målet. Beslutet blev att målet förklarades vilande.
 

Tydligen började markägarna att tröttna efter allt motstånd ty nu dröjda det till år 1918 innan man började planera för åsänkningen igen. I protokollet av den 15 juni kan man läsa: "Sedan innevarande års riksdag beviljat anslag till odlingsföretag inom riket och de närvarande uttalat sig för en upprensning av den s.k. Husbyån". Vidar beslöt man att sammanträdet skulle uppskjutas till tisdagen den 18 juni och då kalla ordföranden i V Husby odlingsnämnd Karl Berzelius Tvärdala till mötet

Mötesordföranden upplyste att han till greve Strömfelt sänt brev om att utfå de gamla åsänkningskartorna m.m. men ännu inte fått något svar. Karl Berzelius föredrog huvuddragen i K.M:ts förordning om s.k. odlingsbidrag och anmodade markägarna att sammansluta sig i en förening.

Nästa möte i kommunalrummet vid V Husby avhölls redan tisdagen därpå, och då hade kartmaterial och protokoll kommit fram. Man konstaterade att målet i tingsrätten ej avgjorts utan endast förklarats vilande och att hittills vidtagna åtgärder fortfarande borde gälla och kunna åberopas vid en ny ansökan om tillstånd.

Tydligen hade det första världskrigets matbrist förändrat förutsättningarna för nu kan man inte se några problem från vare sig kanalbolag eller kvarnägare. Vintern 1917 var en av de svåraste sedan hungeråren 1867-1868 med brödransonering, svår brist på smör och fläsk och mjölken räckte bara till barn och gamlingar.
 

Den 27 juni 1920 kunde lantbruksingenjören C.A. Sylvan inlämna ett förslag till åreglering baserad på lantmätaren Fr. Jonsson arbete år 1894.
 

14 juli 1922 beviljades ett bidrag på 34 960 kronor och ett bidrag på 17 470 kronor från statliga fonder. Under arbetets gång varseblev greve Strömfelt de mycket förnämliga villkoren, så i ett brev från Sofiahemmet i Stockholm ansöker även han om bidrag för sina marker. Med sina drygt 33% blir ett lån på 18 330 kronor och ett bidrag på 6 540 kronor beviljat. I dessa summor ingick kostnaderna för dikning av åkrarna med tegelrör.

Entreprenör utsågs efter annonsering i fyra tidningar, och en byggmästare K.E. Svensson skulle för 37 000 kronor utföra grävning av ån inklusive sprängning och byggande av fem broar. Genom ägobyte av mark kring ån minskades de ner till fyra broar och tydligen gjordes några extra beställningar av byggmästaren för i en senare handling står att summan var 40 000 kronor.

En titt i paragraferna i kontraktet visar blad annat att "Entreprenören vare skyldig att vid arbetets utförande i första hand använda sig av inom kommunen boende fullgoda arbetslösa arbetare" "Skulle mot förmodan berg behövas sprängas lämnas ersättning härför med åtta kronor per m3. Arbetet skulle vara färdigt senast 1 juli 1924
.

Att så inte blev fallet visar ett protokoll av den 4 september 1924, som i korthet visar att genom omfattande sprängning och ras och strejker för högre löner försätter entreprenören på ruinens brant. K.E. Svensson inkom med en vördsam anhållan om mera pengar för att arbetet skulle kunna slutföras. En kommitté tillsattes att syna räkenskaperna och senare tillsköts de 8 500 kronor som behövdes för att hålla K.E. Svensson skadelös, vilket innebar att han fick ut entreprenörarvode. Alla var ense om att del var välgjort arbete som utförts.
Kassabokens omslutning för år 1924 slutar på 109 136:91 kronor

Nyodling av åkermark
Innan utdragen ur protokoll och andra handlingar avslutas skall här nämnas de fastiheter som genom åsänkningen tillsammans kunde nyodla 65 ha åker av allra bästa kvalitet.
 

Husby nr 3 Komministegården
Önstorp nr 1
Önstorp nr avsöndring Gustenhill
Önstorp nr 2
Kyrkoherdebostället
Kullerstad avsöndring
Rökstad nr  1,  2, 3.
Tälla äng
Tälla äng
Ringby nr 4 Lillgården
Ringby nr 3 Frälsegården
Ringby nr 1 Storgården
Åby nr 1
Restad nr 1 1/6 mantal Östergård
Restad nr 1 1 mantal  Östergård
C.H. Strömfelts ägor:
Broby nr 1, 2
Venängen, frälseutjord
Önstorp nr 3  Grönlund
Kullerstad nr 1,  2.
Åbyhumpen, frälseutjord
Ringby nr 2  Kärret

 2,18 ha
 4,77 ha
 1,40 ha
 1,92 ha
 8,67 ha
 0,57 ha
 4,22 ha
 0,97 ha
 0,97 ha
 1,63 ha
 2,10 ha
 3,61 ha
 6,00 ha
 1,36 ha
 2,63 ha

 0,44 ha
 1,14 ha
 2,66 ha
15,29 ha
 1,05 ha
 1,58 ha

Händelser och vedermödor vid grävningen

De två stengrunder vid grävningsarbetes nedre del mellan Åby och Rökstad visade sig bestå mest av berg. Sprängningar blev omfattande och de större stenarna hissades upp med handdrivna lyftkranar. Men på den branta åsluttningen blev det snart fullt, varför man fick lägga ut räls och med trallor skjutsa iväg stenarna till lägre och bredare partier av åstranden.

Nästa problem blev det som man trodde var en naturlig fördämning vid Åby ängar där ån går in i dalgången. Här fanns en någon fåra utan vattnet silades genom växtligheten som under högvatten samlats här och varje år höjt vattenytan på kärren, nästan omärkligt.

Under växtlighet och dy hittades en mängd virke nedslaget i botten och hopsnärjt med vidjor. Virket var under vatten och helt friskt och fick huggas med yxa. Sträckan med ris och bråte vid Åby och ett annat vid det trånga passet vid Kullerstad rörde sig om flera hundra meter.

Meningen var att det skulle gå lätt att gräva här med de plåtskodda träspadarna som arbetarna hade försetts med. Grävningen utfördes på ackord. En titt i kalkylerna visar att 1.30 per m3 var ersättningen där det var lera med någon sten. Kanske inte så underligt att det blev oro och strejk för högre löner när det blev pinnar och annat bråte att gräva i.

Hur många arbetare som deltog i grävningen av ån har jag inte hittat någon uppgift på, men enligt en dagsverkslista för upptagning av ras i slutet av år 1924 var ersättningen för en åttatimmarsdag 9 kronor och 9 öre. Vid det tillfälle då byggmästaren fick ytterligare pengar visade lönekontot på 39 422:55. Arbetet var ej färdigställt då, så det bör ha utförts mellan 45 000 och 50 000 arbetstimmar på själva ågrävningen inklusive raden. En gissning är att grävning av åker och täckdikning samt utkörning av grävsträngar krävde halva arbetsinsatsen.

På vintrarna under flera års tid körde drängarna vid Ringby Storgård lera och jord från ågrävningen och lade ut på bergsbackarna kring boningshuset. Med uppblandning av torvjord från gränsdiket mot Restad i Barnmossen fick man gräs och framför allt träsgårdsland vid den på slutet av 1850 talet från byn utflyttade gården. På den Ringbygård som mina föräldrar köpte 1943 fanns det kvar av grävsträngen som några år senare spreds med hästdragen mullskopa på åkern.

Den lilla gården Luddingsholm vid Göta Kanal var en utjord till Ringby Storgård. Dess arrendator Gustav Svensson utförde så många dagsverken med dikningen att han fick gården som ersättning för arbetet.

De arbetare som ej var från orten var inkvarterade i ett gammalt torp, Hagalund, på Norrbotorps mark mot Rökstad. Torpet är för länge sedan borta, men platsen där det låg går fortfarande att se. Dofterna i stugan på kvällar och nätter bör ha varit en upplevelse, för enligt Karl Karlsson i Restad var grävlingsfett det allra bästa medlet att hålla läderstövlarna vattentäta. Framställningen av det åtråvärda fettet gjordes ej i bondeköken.

Den mark , ca 1 ha, som Åby hade kvar på Rökstadsidan såldes för att slippa bygga bro. Spång över ån fanns vid Åby, Rökstad och Kullerstad. Den senare var mycket använd av ortsbefolkningen både före och efter årensningen. Kyrkstigen gick där. Skola, postkontor och allt kommunalt var ju samlat kring kyrkbyn. Några broar byggdes dock för Önstorps-Grönlunds räkning.

Åslänterna har många gånger med större eller mindre jordmassor rasat ner i ån med åtföljande rensning och pålning för att stoppa ytterligare ras. 1935 inköptes nära 2000 ekstolpar samt taggtråd. Föreningens ekonomi var så god att man kunde bidraga med material för att sätta upp ordentliga staket i ägogränserna

Nu vid införandet på hembygdsföreningens hemsida passar det bra med lite sentida kommentarer.
Amorteringar på lån och årliga utbetalningar avslutades någon gång på 1970-talet. Omkring 1990 rensades ån ännu en gång.
Föreningen är nu vilande men Bengt Johansson i Åby har alla papper hos sig. Troligen får han väcka liv i företaget. Det är betydligt mindre antal jordbruk idag är ca 4 st mot de 21 som fanns för hundra år sedan.
En anan sak är värd att nämna.  Byggmästaren K. E. Svensson fick uppdraget att bygga vägen från V Husby mot Skärkind som statlig arbetlöshetssysselsättning.

Ringbyhöga 2014 02 20

Torsten Harrström