Elin Norrbom berättar om sin levnadshistoria

Jag har varit skriven i elva socknar sedan jag föddes i Ginkelösa Krongård i Vårdsbergs församling, den mycket omtalade lördagen 27 november 1871 med snöstorm ett par dar. Min far hade varit till Linköping på lördag. Han sade till min mor ”att om det blev en flicka skall hon heta ELIN eller Hedvig. Jag mötte ett par flickor vid Tannefors med var sin kälke, på den ena stod namnet Elin och den andra Hedvig”. På kvällen började det snöa, flingorna var stora som bomullstussar. Adventssöndagen var det mycket, gården låg mycket högt, ned bot banan och ån var det meterhögt med drivor, djuren fick vara utan vatten i tre dar. De grävde sig fram genom drivorna för att komma ned till Ginkelösaån efter vatten. För min mors räkning fanns lyckligtvis en kvinna i huset, nämligen min farmor. Där inne låg samtidigt mor och ängslades för djuren. På måndagen kom jag, trots min oskuld och den vita snön jag hade i följe låg jag i vaggan som ett orent kläde, jag var ockult innan man blev döpt. Ingen utomstående fick närma sig vaggan. De tre första dagarna var jag skyddad av snömassorna, men far måste ut och skaffa faddrar till Söndagen, då måste jag döpas, det fick varken snö, kyla eller oväder hindra.

I den vintern åkte jag till kyrkan i en öppen skrinda. Barnen måste döpas vid altaret, när de lyftes ur faddrarnas armar, var de vitare än snö, om det varit lika noga att söka läkare, då vi var sjuka, men det kom inte ifråga, det var bra att det fick dö, det kom snart flera i stället. I dopet var det barnets själ som skulle räddas från förtappelse. Det kan inte bli en sund själ i en vanskött kropp. Biskopsgården låg i Vårdsberg, vissa söndagar predikade biskopen i kyrkan. De kvinnor som blev kyrkotagna av biskopen samt barnen som döptes av honom, de var inte så lite smickrade, inte glömde de heller att tala om att det barnet var döpt av biskopen. Annars skickade han sin adjunkt, vid den tiden assisterade en pastor Rudbeck, han var avgudad av församlingen. Även fritänkare gick till gudstjänster samt då han höll bibelförklaringar, att vara fritänkare på den tiden var mycket dåligt ansett, det var väl inte mer än mänskligt att tvivla, en söndag före predikan stod pastorn och sjöng från predikstolen, hela sången - det är så gott att om Jesus sjunga, hans godhet lova, hans nåd förkunna. Det talade min far om till sin sista dag. Jag var inte den sista min farmor hjälpte in i jämmerdalen men jag tror att jag var den sista. Om ett par dar dog hon vid åttio år och begravdes på Vårdsbergs kyrkogård.

Många människor tycker om snö och gläder sig över den första snön men jag blir vemodig. Jag känner mig aldrig så lätt om hjärtat, som på våren då den sista snöfläcken försvinner.

Från dessa tidiga år har författarinnan berättat att när hennes far vid sex års ålder band fast henne på bommen till tröskverket för att mana på oxarna, att den första symaskinen kom till hennes hem 1891, samt att en gumma som bodde vid torpet Hagen under Alsätter i Borgs socken, benämnd kloka gumman, som kunde bota engelska sjukan sår m fl åkommor.

Hon flyttade sedan med sina föräldrar från Ginkelösa Krongård till Baggetorp i Borg församling. När hon var 20 år flyttade hon därifrån och blev piga i Gårdeby Prästgård hos pastor Eriksson. Vid flera tillfällen gick hon vägen till hemmet omkring 20 km för att hälsa på men måste gå hem samma dag. Nästa plats blev Konungsunds prästgård, sista platsen hos befallaren Malmström Södertälje. När jag hade plats i Gårdeby Prästgård lånade min kamrat Östgöten av arrendatorn. Hon satte i köket på kvällen och läste då prästfrun kom in, usch läser ni Östgöten, en skandaltidning. Från den dagen lämnade de ut Corre i köket, som de höll oss att vara så dumma, att tidningen inte var något för oss. Östgöten var ganska kritisk på den tiden mot kyrka och  präster samt förespråkare för allmän rösträtt.

De gamla grenadjärstorpen försvinna. De gamla indelta knektarna och de små idylliska grenadjärstorpen ute i bygderna försvinna. Det en gång så ståtliga indelningsverket är snart ett minne blott. Allt eftersom knektarna dö bort eller bli pensionsmässiga drages nämligen tjänsterna in. I V Husby fanns på sin tid icke mindre än trettiosex grenadjärstorp. Dessa ha decimerats så småningom och för närvarande finnes det blott ett kvar och även detta har avförts ur rullorna. Jämlikt K M:jts kungörelse av 1905 angående sättet för avskedande av indelt manskap och kasserade av rusthållshästar vid armén har nämligen länsstyrelsen kungjort att roten n:r 8 Norrbo vid Livkompaniet av Första Livgrenadjärregementet blivit vakant den 18 oktober. Torpet 1927 som lyder under Strömfäldska egendomen Norrbo och vars siste innehavare var furiren Oskar Norrbom.

Åttan såldes på auktion, den inköptes och lades till Norrbotorp. Det var omedelbart efter nybyggande och åsänkningen, vi drog oss för att sätta oss i mera skulder, men hade Åttan legat mera centralt kanske vi hade köp den. som gamla kunde vi ju inte bruka jorden. Far var trött på att kryssa mellan bergskrevorna omkring ladugården som låg på det högsta berget. Ingen var räddare om djur än Far, ändå fick han skuld för att han rörde rotebondens oxar fördärvade, kanske var det berättigat, men inte var det knektens skuld.

Nu är Åttan utsynt som hyresbostad och förfaller mer och mer med åren, ladugården är borta, det är inte utan att jag tycker att jag har svikit. I Åttan flyttade jag in som nygift, där föddes alla sex barnen Den äldsta dog vi sex års ålder. Det hade varit på sin plats, att vi knekthustrur fått pension efter våra mäns bortgång, men det hade inte krigsmanskassan råd med. Det var på hustrurnas skuldror ansvaret vilade medan männen var ute på tjänstgöring, det berodde helt på hustrurna om de klarade sig på bergknallarna, nästa alla knekttorp låg så där i bergbackarna, vad det skulle vara bra för. Sedan var det trångboddheten, bara ett rum, kammaren måste man använda som skafferi, merendels fanns där ingen eldstad.

Flickor var svaga för blanka knappar. Merendels fingo knektarna duktiga hustrur, fastän jag var ett undantag vad det beträffar. Våra flickbekanta brukade reta oss med att sjunga: Lycklig den flicka som får en soldat, orkar hon svälta nog får hon gå lat. Om vi inte precis behövde svälta fastän vi arbetade i vårt anletes svett, så flödade det då inte över. Efter de åtta dagarnas semester ungefär vartannat år blev det att axla bördan igen, som blev tyngre och tyngre efter varje semester. Det hölls syn i ett knekttorp. Det första kapten Mannerhjärta synade när han kom in i stugan var en flaska med napp. Den där, sade han, måste hållas väl ren, det känner jag av egen erfarenhet. Å, Ja, sade knekten, blir ungarna vana vid lite lort, så tål de nog det också. Det blev nog hur som helst med renligheten i trängseln. Lite brödsäd och utsäde måste ju sparas över vintern, det fick vi förvara i en lår uppe på vinden. Det var ju en stor tyngd och vi voro ängsliga för att taket skulle brista. Att knoga upp vattnet var annat än att vrida på en kran, i synnerhet på vintern när backen var hal. En knekthustru sade att det går bättre när man kommer sig för med barn. Det hade hon rätt i, de sista åren bar Uno vatten till ladugården, när backen var isig och skorna blev hala kanske han sade ett ord som var fult. En annan knekthustru hade en pojke som var så duktig att han körde oxarna framför plogen. En dag slog höken ner på hönsen, med det brydde inte pojken sig om. Mor kom ut och skrek: ”ä, du galen pojke, sir du inte att höken tar hönsa”. ”Dä ’ä’ lät’ en ta di annre dj----a mä”, sade pojken, han menade att det var han som skötte jorden. När Uno var fri från skolan räfsade han diken åt Herrman i prästgården, men nu finnes det inga diken, nu går traktorn över hela fält, vilken skillnad; far hade två par oxar många år i prästgården. Det var synd åt både pojkarna och oxarna när de gick ute i regnet och plöjde, de kom ingenstans, fastän piskan vinade. Stackars oxar, vad de fick lida på de stora herrgårdarna. Traktorn blev till välsignelse.

Till hustrurnas kall hörde att gå med order som kom från distingssionskorpral Djärv, han tjänade i Gäverstad. Vi skulle befordra den till Skild, som också hörde till Strömfäldska, därifrån till Tärn som tjänade för Ringby, sedan till Rök för Rökstad, Norr för Norrbo vidare till Järn för Gädderstad och Lind för Minsjö. De andra knektarna i socknen hörde till ett annat regemente. En natt klockan tolv knackade det på ytterdörren. ”Vad är det frågan om” sade far och rusade ut ur sängen. En röst utanför svarade: ”Det är sergeant Höjer, öppna bara. Nu blev det annat av, det var order som med detsamma skulle befordras. Till Skärv som visst tjänade för Skärpinge i Drothem. Jag glömde en knekt, Hällström som tjänade för Hälla: fars bror. Med detsamma klädde han sig och rusade i väg till Norrbotorp, för att låna en häst och fortast i väg. Tidigt nästa morgon skulle de vara på Malmen. Tärn kom på morgonen, de skulle göra sällskap. Vart tror du de tänker föra oss? Undrade han. Till Stockholm förstås sade min far. Till Stockolm kommer inte vi, sade Tärn. Men till Stockholm kom de. I tre veckor fick de stanna och bli nerskällda av de strejkande, de sade när de kom tillbaka att  hade de inte tagit oss  till Stockholm, hade de haft några hundra socialister mindre. Det fanns knektar som tog avsked efter den betan, de kunde för sitt samvete inte vara motståndare mot sina egna. Vad skulle knektarna vara?

Mor Lind fick en flicka samma dag som Lind reste till Stockholm. Då var hon långt till åren kommen. Det var första gången hon grät när Lind reste, undra på det när det var den åttonde. Hon hade en flicka som var tjugo år som assisterade fru Johansson, undra på att hon tyckte att det var tråkigt, mödrarna höjdes inte till skyarna förrän Myrdal kom. Samma dag som far kom från Stockholm, kom John. Ett år senare kom unionsupplösningen, det var på hösten, (eller samma år), det var 1905.

När beväringsmötet var slut, fick vi brev från knektar och beväringar: Vi får inte resa hem, vi måste stanna kvar för vidare order. De talade allmänt om att det skulle bli krig. Mödrar gråt över sina söner, de kom till mig och grät, jag var ju i samma båt, men min son låg i vaggan. Men när de kom hade jag fått brev för en stund sedan, och kunde trösta dem med att de fick komma hem. Skild hade bara två barn, ett par präktiga pojkar. Dessa pojkar sprängde sten och byggde källaren vid prästgården nedanför sågarbacken där de i många är haft sitt sågverk. Bland knektgubbarna rådde mycket gott förhållande, de blev väl avslipade på Malmen. Det kan man inte såga om deras käringar. Bland dem rädde avundsjuka, det blev liksom en tävlingskamp vem som vävde de mesta vävarna, och sålde de mesta äggen, och skötte korna så att de kunde saka mycket smör. Tre torp låg så nära varandra att kvinnorna kunde stå på trappan och prata med varandra. ”Drar Du Di ko än?” Ja, sade den andra, ”Jag tänkte jag skulle dragna till nästa ny”. ”Var drar ni kora” sade den tredje, ”ni drar dom väl ända opp till månen”. Korna skulle sinas av när det var nytändning.

Blev den ena knekten extra utkallad, och en annan slapp undan, då var det bäst att inte komma i närheten av den förras käring. Ja, kom och grin du, sade den förra. De som inte hade så stora barnskaror, kunde ju tjäna en extra slant och få en ny klänning åtminstone vartannat år, undra på att de som fick vara utan blev avundsjuka, det var ju bara mänskligt. Mannens förtjänst på adertonhundranittiotalet var en krona eller en och femtio om dagen, men i skogen kunde de ibland komma upp till tre kronor om dagen. Spektor Hansson i Norrbo brukade hålla sig med en lite trupp knektar i tegelbruket, då kunde de komma upp till fem kronor om dagen, då de hade beting.

En tunna vete kostade fyrtio kronor. Vi sådde bara råg, inte vete. Ett år fick vi sex tunnor råg, men det var ett undantag. Sockret kostade en och tjugofem, men kaffet var billigt. Det hände ju inte så ofta att båda korna var sinta, men ett år måste jag gå enda till Åttingshagen och köpa mjölk. Bönderna hade sina gödkalvar på den tiden. I Åttingshagen fanns en mejerist, som hade mjölken från Hylinge och Kullerstad.

Tre knektar köpte ett tröskverk tillsammans, ett dragverk, det behövdes två mans krafter för att dra det. Jag brukade mata det, sedan måste det vara någon att taga undan halmen. Där torpen låg centralt kunde de ha vandring till det och köra det med en häst, eller de som tämjt sina kor, som de sedan kunde bruka jorden med, det påstods att de mjölkade mycket mer av den motionen. Tänker man rätt på saken var det ju inte svårare för korna än för oss kvinnor, som fick dra rätt tunga lass ibland. Min företräderska sade; hon brukade svära också, kanske det inte är så farligt när det passar. Jag ger mej den på, att det inte finnes en karl, som begriper vad kuna har att göra. Kuna är ju ett norskt ord. Det var när vår pojke låg för döden. Jag måste ut och mjölka korna, far hade betat dem på klövern, sedan körde han ut dem i hagen och sprang sedan till Klubben. När jag kom hade korna hunnit ända till Hagalund bortom Norrbotorp, ett torp som nu är borta. När jag kom dit stod den ena kon med buken högt över ryggen och kunde inte föra sig. Jag sprang tillbaka till Norrbotorp och bad Johansson hjälpa. Han satte ett rep om buken på kon, men att sedan få henne att röra sig, men till sist kom vi hem med henne, så stod far och tittade efter oss, då ropade Johansson åt honom; ”har du nån tjära, gör ett halmband och doppa i tjära”. Sedan satte de det i munnen på kon och buken blev snart normal. Det var som det varit förtrollat. Korna fick vaccin (koppor) på spenarna, det var ett elände att mjölka dem. Själv fick jag vaccinblåsor på händerna, jag fick gå med det i månader. Pojken sjuk sedan maj och dog i september, jag fick ingen sömn på hela sommaren. Far skulle ju vara på Malmen, men i nåder fick han komma hem ett par dagar innan pojken dog, och var hemma över begravningen.