En allmogekvinna berättar (född 1871, död 1968)

En upplevelse vid ett kyrkobesök i Borgs kyrka Linköpings stiften

Enligt en kyrklig förordning från forna dagar som tillämpades ända in på 1900-talet var att alla gravida kvinnor var orena och fick ej besöka kyrkan förrän efter en viss tid efter nedkomsten, då de skulle kyrktagas. För en del uppfattades det som en heder men för det mesta som ett tvång, men för den ogifta modern var det en skam där de fördömdes för sin synd med en straffpredikan av prästen inför församlingen. Det var 1885 då jag deltog i konfirmationsundervisningen i Borgs församling, då man måste deltaga i gudstjänsten varje söndag. Vi hade långt till kyrkan från ett torp Alsäter, när jag kom fram till kyrkan hade det redan ringt samman

Jag gick in och satte mig i bänken avsedd för Borgs undersåtar. Grevskapet satt i högra sidobänken, när det bevistade kyrkan och deras tjänstefolk satt i vänstra sidobänken. Jag tittade på nummertavlan, vände bladen i psalmboken. Det var ovanligt tyst i kyrkan, den var till hälften fullsatt. De satt där som i spänning. Det var en ung kvinna, ogift, som fött ett barn och hon skulle kyrktagas, hon hade nyss gått fram stora gången in i sakristian inför alla människor, alla visste vad som skulle ske. Församlingen var mycket andäktig inför denna akt och det var tyst som efter någons död.

Kantorn satt vi orgeln: varför tog han inte upp psalmen, det var länge sedan det ringde samman. Just då öppnade en av kyrkvärdarna sakristians dörr, den olyckliga kvinnan fördes fram för att möta församlingen för sin kyrkotagning, hon skulle här dömas av kyrkans makt för sitt lättsinne, hennes ansikte var förstenat av gråt där hon satt i en särskild bänk avsedd för syndare, hon visste inte var hon skulle fästa blicken, ingen psalmbok att titta i där den bönen stod som prästen läste stod.

Se i Herren till att denna kvinna som din ordning överträtt och dina bud och stadgar lättsinnigt brutit förlåt henne denna synd, sedan följde ett strafftal. När hon kom ifrån altaret sjönk hon ner i sin bänk som en brottsling som fått nåd. Sedan brusade tonerna av en psalm ut i kyrkan med en text som verkade som en ironi. O hur ljuvligt äro dina boningar. Herre i ditt tempel och den kyrka, där min själ får stryka.

I en del församlingar fanns en mössa, horluva som prästerna satte på huvudet på synderskan att bäras under akten till skam för sina synder, de som hade tillgångar och pengar de kunde trotsa präst och kyrka, en del skänkte pengar till kyrkan och förskonandes. I de flesta fall användes sådana medel till att vitsstryka kyrkan utvändigt, det sades att mer synd i en församling ju vitare kyrka. Endast fattiga, som inget skydd hade, bland annat föräldralösa som vid tolv års ålder kom i tjänst som piga, var ju helt utlämnade och hade inget eget där de kunde låsa om sig, för det mesta fick de sin plats i köket, dit alla gårdens folk hade tillträde dygnet om. I många fall var det husbonden som var den skyldige. Jag tror inte att någon flicka frivilligt ställde sig till förfogande men vem trodde på en synderska.

Det fanns mycket i vår fäders kyrka av handlingar, påfund och seder, maktmissbruk av dess tjänare ty enligt Herrens bud skulle de ju skydda de svaga och fattiga i samhället, eller som Jesu ord lyder, dömen icke så skola i icke varda dömd, eller om den fallna kvinna - den som är utan synd kastar den första stenen. Trots kyrkan, samhället och människors hårda domar, förtryck mm blev de flesta av dessa kvinnor och deras så kallade oäkta barn fullgoda samhällsmedborgare. Det fanns mycket av obarmhärtighet, kärlekslöshet med hårda domar i våra fädernes kyrka som man helst borde glömma, men så länge det finns unga teologistuderande som vägrar att prästvigas tillsammans med kvinnor eller inte vill samarbeta med dem går det ej att glömma det som varit, skuggor av det förflutna.

Nedtecknat efter min mor Elin Norrboms efterlämnade anteckningar och berättelser

Strålsnäs anno 1976

Uno Norrbom