Ett orgelpreludium och en utgångsmarsch

Det var nittonhundra aderton, några unga flickor bildade en ungdomsförening. Vad skulle den kallas: vårblomman nej, den blomman hade vissnat: höstblomman istället fastän flickorna bara var mellan femton och tjugo år. Men högre vederbörande spådde, att det skulle bli en framtidsförening??? Flickorna turades om och hade sina möten i hemmen och utförde alla slags arbeten, som sedan försåldes vid basar. Höstblomman växte samtidigt som kronorna växte.

Då blev de eniga om att köpa en orgel, och skänka de gamla i Solliden. Kantorsfrun och två av medlemmarna köpte den. Den blev invigd, dåvarande fattigvårdsordföranden höll tal: och tvivlade på att ungdomar, var så dåliga som de hade skuld för när de kunde få en så ädel tanke, som att skänka en orgel till de gamla. Jag var bara en enda gång i tillfälle att höra orgeln i Solliden. Baptisterna från Söderköping kom en dag och bjöd de gamla på kaffe. Då spelade pastorna och hans fru sjöng, O, att jag kunde, som lärkan drilla, sjunga glädje i hjärtat in.

Orgeln skulle inte slå så många drillar för de gamla. Solliden skulle byggas om till skola o, de gamla flyttades till HAMMARSPÅNGEN, Drothems ålderdomshem och orgeln följde som inventarium. En förening från Drothem bjöd en dag på kaffe i Hammarspången, bland dem var en medlem av Höstblomman, döm om hennes förvåning när hon fick höra att orgeln var borta. Fattigvårdsordföranden hade tagit den, om det var som ryktet sa: att det hållits stämma om orgeln, den skulle drilla bort från trångboddheten i skolsalen i Solliden.

Höstblomman slokade, och kunde inte resa sig upp. I tio år stod orgeln i rök och damm, då skickade de en skrivelse och vädjade till Skolstyrelsen att återlämna orgeln till Aspvedens Ålderdomshem som stod inför sin invigning.

Hade inte den efterträdande ordföranden upptäckt att det fattades ett så dyrbart föremål i ålderdomshemmets inventarier, hade orgeln raderats bort: flickorna som skänkt den var ju inte tongivande, en av dem sa: ”att bråka med dem vinner man inget med. Ska det behövas bråkas om en så självskriven sak annars”.

Gå fram och ryt och säg de rätta orden.

I denna värld så fräck och dum.

Det är ej lönt att vara ljum.

Karlfeldt

Man kan ta sig för det som är tacksammare än att sitta på symöten och dra sitt strå till stacken för att sedan bli nonchalerad. Det var föreningen Vårblomman som arbetade ihop till W Husby sockens brudkrona. När senare ett hembiträde ville låna den, hade förvaltarna slarvat bort himmelrikets nyckel. Guldkronan har inget med himmelriket att göra: den är ingen symbol för något helgon. Gustav Taeligt? var inget helgon. Det var han som både premiera och straffade med guldkronan. Om en kvinna som burit den kom före nio månader efter vigseln, straffades hon med att bekosta omförgyllning. Förvaltarna var väl så dogmatiska, att de trodde kronan skulle behålla glansen, om det bröt sönder gångjärnen och tog ut kronan bakläges. Socknen fick betala rackartyget, det skulle väl den ha gjort som slarvat bort nyckeln, men den var inte borta. Nu har förvaltarens dotter gift sig, hon bar W husby sockens brudkrona stod det i tidningen. Då gnisslade det inte i gångjärnen.

 En tolvårig pojke blev skickad från W Husby till Ö Ryd fr att låna brudkronan: det var före cyklarnas tid: det blev 2 mil att böra det tunga schatullet. När han kom hem var han både trött och hungrig, han slängde schatullet ifrån sig och sa till systern, här har du, sätt hela helsinget på huvudet. Nu har jag väl hädat. Jag, hädar inte om jag säger att guldkronan är Statskyrkans största bluff. Lögnaktigheten trots det kan vi inte putsa av på det: sa biskopen. Inte var det någon som köpslog med kyrkan när socknen betalade lögnaktigheten. Om de nu har två nycklar kan de offra den ena i klosterbrunnen mot skrymt och ockult.

Att kyrkvärden tog orgeln var ett fattigdomsbevis. Skolväsendet i W Husby måste stå på en låg nivå. De som styr tycks inte kunna fatt att vi nu varken är pigor eller fattighjon. Men de nämnda tog örfilen och vände andra kinden till, det är bara i W Husby som sådant översitteri får förekomma. Vad gör de inte för att få behålla lögnaktigheten som det nu är något att ha.

Enligt referat i Östergötlands dagblad angående invigningen i Aspvedens ålderdomshem

Den vandrande orgeln. Vad avfolkningen beträffat.

När W Husby en kväll kom till Hammarspången med en sjuk pensionär, blev han inte emottagen i brist på plats, de fick ta med honom hem igen. De sista pensionärerna från W Husby dog 1956 i Hammarspången, ditintills skulle orgeln fått stå kvar, men den togs därifrån 1947. När orgeln skänktes till Sollidens gamla var inte föreningen Höstblomman i Kyrkans hägn, vid invigningen av orgeln i Solliden var det inget tal om när och vad om skulle spelas, men så klart att i ett ålderdomshem på landsbygden, allt ska gå i moll.

Avskrift av Maria Norrboms anteckningar