Ett tidsskede 1945

I trettiosju år har vi arrenderat Västra Husby löneboställe. Nu tänker min son överlåta arrendet. Det är vemodigt. Mangårdsbyggnaderna har vår make och far byggt upp, han är nu borta. Den ena bilen efter den andra kör upp på stallbacken. Jag betraktar spekulanterna, när de stiger ur sina bilar. Är det bönder? Klädseln, hållningen skiljer sig inte från herremännen. De står kvar vid bilen, medan de med blicken sveper omkring hela kyrkbyn. Någon frågar: ”Är socknen fattig, jag har aldrig sett så många kåkar? Sedan går de ronden i stallar och vagnsbodar, för att sedan se över åkerarealen och betesmarkerna, som sträcker sig ända ner till spången och ån som skiljer ägorna mellan Prästgårdens och Kullerstads ägor. Så fortsätter ronden dag efter dag, med andra spekulanter. Min son har tröttnat, kåkarna är inte moderniserade, han har inte haft någon annan vrå att krypa i, än under takbjälkarna, ända till sista plantan kommit under tak. Nu begär an femtiotusen kronor för lösöret. Jag säger: ” Jag kan inte tro att någon är så galen att han ger det”. Men det skulle jag inte ha sagt: han fick det. Det var det mesta någon arrendator har tjänat på V Husby löneboställe, som jag genom mina föräldrar har kunskap om, sedan ett sekel tillbaka.

Nu vet jag vad det vill säga att se hemlöshetens spöke. Att höra efter bostäder lönar sig inte, när man är gammal vill ingen ha oss, och byggnadstillstånd får man inte samma dag. Klockargården står öde och vilar på sina lagrar, ett Kulturtempel. Eftersom det finnes elektriskt indraget, kunde jag reda mig med kokplattan över sommaren. Jag frågade kyrkoherden om jag kunde få hyra salen. ”Där kan man inte vara” sade han, ”där är så mycket råttor”. Ja, säg det, där råttorna huserat i fem år måtte finnas familjer.  Kyrkoherden sade att jag kunder får hyra in mina möbler på kammaren i gamla arrendebostaden. Det hade inte trappan hållit till. I gamla ålderdomshemmet fanns en lägenhet, där jag skulle få hyra och hade bestämt mig för det. I sista minuten fick jag höra att där var mycket väggohyra. Det hade nog sitt berättigande med kåkarna i Västra Husby. Jag fick hyra en liten sommarstuga och en vedbod i Lindö, det var ingen tid att förlora, bara i väg.

Vi övertog också arrendet av vår företrädare, men inte lösöret, det köpte vi in efter hand. Vi räknade att det stannade vid tiotusen kronor, grödan inberäknad, vi drog ner för ”Åttaberg” med fem nötkreatur, våra fem oförsörjda barn, några höns, ett par får och några säckar brödsäd och utsäde.

Min man sade: ”En är väl galen”! Men det som var skrivet, var skrivet. Det var egentligen för barnens skull vi ställde oss i bekymmer. En dag gick min man och tittade på halmdösarna, som låg där som en by. De var lika många kåkarna och liksom dessa gamla och grå av ålder. Sedan låg de så i syne. Om jag kunde få sälja halm, tänkte min man. Det var foderbrist 1912. Han gick in och läste kontraktet. Om arrendatorn hade fullt upp med djur och jorden väl brukad, kunde han lägga in ansökan om att få sälja. Med detsamma lade han in ansökan. Det dröjde i månader innan han fick svar. En dag kom en kärra skramlande nerför prästgårdsvägen. Körkarlen körde fram till stallbacken och presenterade sig, han hade kommit ända från Vikbolandet. ”Jag har hört att här finns halm”. ”Ja nog finns här halm som han ser”. Jag har lagt in ansökan men får inget svar, vi ska gå in och tala med kyrkoherden”. Det blev bleklagt nej, arrendatorn får inte sälja halm, det är inte beviljat. Då brusade mannen upp och sade: ”Är det meningen att djuren ska svälta ihjäl, medan myndigheterna ligger på halmen, så mycket mer som den ruttnar ner. Har jag rest så lång väg, ska jag ha halm i kärran innan jag far hem”. Då gick det upp ett ljus för arrendatorn. ” Kan vi inte säga att jag lånar bort halmen”,  ”Gör som ni vill” sade kyrkoherden ”men jag vill inte ha med det att göra”. Sedan fortsatte vi med att låna bort halm. Hade det blivit avslag hade vi väl varit resfärdiga från prästgården, men det blev beviljat.

Dösarna kom bort, det blev en så vacker grönska efter dem. Den våren flödade regn och solsken om vartannat, det växte medan vi sov. Men all vår början bliver svår. Vi hade fått hälften av den rikliga höskörden under tak, resten skulle sätta i dös. På kvällen sade min man: ”I morron får de bära middag till Rosendal, vi ska ha dösen färdig till kvällen”: På morgonen började det regna, och fortsatt dag och natt tills i slutet av september. Varje dag såg vi regnbågen inhöljd i tunga molnmassor. Det vackra råg- och vetefältet utanför grindarna liknande en tåredal, det var så sant som det var sagt, det växte medan vi sov, Det var heller inte grant att sitt i regnet och mjölka tolv kor. Då fanns inte gummiskor, jag var genomvåt hela sommaren, just ingen brunnskur för min reumatism.

Grannarna spådde oss en snar hädanfärd från Prästgården, det skulle bli redan till våren. Min man tjänade fortfarande Kronan, men bara höstmånader. Hur det kom sig i många år hade vi tre kor som kalvade denna månad, vad jag var rädd att gå om nätterna och se till dem, så många luffare som gick på den tiden, jag hörde hur hjärtat slog. Hade människor varit så råa då som de är nu, hade jag för mitt liv inte vågat gå.

En morgon kom en luffare in köket och ville ha frukost, ”Jag vet inte om jag själv får någon frukost” sade min man, ”mor är sjuk”. Hur det nu var möjligt att jag fick vara sjuk. Luffaren sade: ”Ni har väl smör och bröd”: Det trodde de flödade över hos bönder. ”Djävla råskinn till bönder” sade han som gick på trampen. Men sedan blev det bråttom, min man var efter honom ända ner om grindarna. Nittonhundra tretton och -femton blev bra år. Nittonhundra fjorton höll vi på att torka upp, både människor och djur.

Åren tick. Det ena efter det andra av våra barn konfirmerades. Jag undrar om prästen som instiftade konfirmationen gjorde Gud någon tjänst med att staka ut gränsen mellan barn- och ungdomsåren.

Det är lördagskväll. Klockan i tornet ringer in sabbaten. Den unge pastorsadjunkten krattar gården. När klockan börjar ringa, ställer han krattan ifrån sig och stöder armarna mot grindarna tills klockan slutar ringa. Under tiden skramlar kärrorna i byn, just då kom de med lass, det doftade torrt hö och var en påminnelse om förgängelsen. Inte hade pojkarna tid att stanna med kärran medan klockan ringde, det var ju lördagskväll, lasset skulle ju av tills klockan sju. Festen började redan kl. sex. ”Häv inte på så in i Gäversta, dä’ ä’ väl inte meningen att ja’ också ska stoppas in under takfoten”, röt gubben från höskullen. Pojken tog en paus och stödde sig mot gaffeln medan han sjöng: När farfar dansar gammal vals, o se sån stil han har, han dansar samma gamla vals som i sin ungdoms dar. Litet senare på kvällen lockar dansmusiken, som höres ända in i kyrkbyn Musiken spelar och sjunger: Än i dag gamla spinnrocken spinner, spinner drömmar om lycka en gång. Det var vackert. En författare har skrivit: ”Satan gråter för att han inte får in den på dansbanan”. Varför skullen den intressera sig just för dansbana, där de enkla och fattiga roar sig? Det finnes väl flera snår än dansbana som är mörka. Jag tror inte att det behöver pekas på en viss klass. Alla är vi syndare, och har inget att berömma oss av inför Gud. Vi har glömt bort vår egen ungdom.

Mel: Ej med stora later ----

Plantor kan ej växa utan ans och vård.

Såg ni någon ungdom, så vanskött som vår

när vi stod där i skymning.

Vit stod kyrkan, stram och myndig

I byn var det tyst mellan ugglans skri.

Ensam stod ej stark på en sådan grund,

Hand i hand de unga gick in i förbund.

För att höja vårt yrke

alla hinder vi röja gemensamt,

när Bildningens Fana vi bär.

Föga är det aktat, vårt ringa kall.

Ungdom flyr till städer

sen byter de namn.

Men vårt arv det förpliktar

och mot målet vi siktar;

ett fält till att så, i vår svenska bygd.

Far var borta från Västra Husby ett år, det var då han gick och läste och hade plats i Östra Ryd. En läsdag kom han att sitta intill kakelugnen. Han somnade. Prosten var förstående, han lät honom sova tills han själv vaknade. ”Hur tidigt går du upp på morgonen?” frågade han. ”Klockan halv fem går jag till stallet,” blev svaret. Nästa läsdag blev han fri från stallet. Flickor bland mina skolkamrater i elvaårsåldern, hade platser som barnflickor, dels hos bönder, torpare eller statfolk, där hustrun skötte mjölkningen. Då måste flickan upp lika tidigt som matmodern, för att se till barnen. Merendels var barnen kinkiga, därför att mödrarna var utarbetade och undernärda. Många barn led av ”engelska sjukan ”. De kom till gumman i Hagen lång ifrån. Gumman var torparhustru under Alsäter i Borg socken. Om tron verkade så att barnen blev bra, lite läsning användes också, ingen fick vara vittne, men det påstods att hon tog av barnets och gav det som medicin. Det var otrevligt att mödrarna skulle skylla unga ogifta kvinnor för att de satte ”engelska sjukan” på barnen. En mor sade till mig: ”Så fort tron hade gått, såg jag att det var något fel med flickan”. Tänk vad mödrar nu för tiden ha blivit upplysta bara genom tidningar. Den enda lektyr vi hade i mitt hem var ”Östgöten”. Vi hade över en mil till Norrköping, där vi fick hämta tidningen.

Jag hade plats i en prästgård. En kväll lånade min kamrat Östgöten av arrendatorn. Hon satt i köket och läste, då frun kom in. ”Usch läser ni Östgöten, en skandaltidning”. Från den dagen lånade de in ”Corre” i köket. Om de höll oss för att vara så dumma, att de tyckte att tidningen inte var något för oss, innan vi läste Östgöten. Den var ganska frän mot präster, kanske därför att prästerna var motståndare till arbetarrörelsen. Redaktörn hade en pojke med sin hushållerska, men han körde inte bort dem, de fick stanna kvar hos honom, men det var inte nog, de ville gifta bort honom. Det tyckte han inte om. Därför blev det litet för mycket skrivet i Östgöten, för vilket han fick fängelse.

En fredag kom ett lysningspar till prästgården. Ofrivilligt kom arrendatorns jungfru att möta dem. Hon var bekant med dem. Hon sade: ”vad ni ser fattiga ut”. ”Vi ska ha ett barn döpt”, sade fästmannen. ”Det brukar de inte kunna hålla så tyst med” sade hon. ”Det angår ingen annan än oss”, sade fästmannen.

Jag frågade ett par som jag kände, hur det kännes att ta ut lysing. Fästmannen svarade; ”Prästen frågade om det var månljust”: I min ungdom skulle det lysas när det var nytändningen. Pastorn brukade säga: ”När det kommer ett par som inget säger då vet jag att de vill ta ut lysning”. Men så pratades det så mycket mera utanför.

Man skulle kunna plocka ihop en bukett av det också. Men det skulle i så fall bli bara etternässlor. Det är pinsamt att ta ut lysning, även om man är all right; det är som att genomgå skändning.

För oss tjänsteandar, som gått i kloster, var lysning, vigslar och barndop stimulans. I synnerhet då vi fick vara vittnen.

När vi tillträdde våra platser, en disig höstdag, blev välkomsthälsningen: ”Något spring ute om kvällarna, vill jag inte veta av”. Vi kunde gått köksvägen, men det begagnade vi oss inte av, vi var så inlärda från barndomen; att vörda överheten. Det blev till vår egen skada. Min kamrat var smålänning, en mycket duktig flicka. En kväll när vi satt och arbetade, sade jag; ”Tror du inte av vi snart blir gråhåriga”. ”Ä du fali barn vi är ju bara tjugotvå  år, men hade jag inte min fästman att tänka på och skriva till, så stod jag inte ut”. ”Du kan vara glad för att du har honom i Småland, här gör du dej ingen nytta med honom. Om frun ser att jag talar med pojkarna här på gården, tror hon att det är något eldfängt”. ”Men jag är ju förlovad med ring”. ”Det hjälper inte, en piga får varken ha fästman eller vara förlovad”. ”Än frun då, hur har hon blivit gift”. ”Hon var beslöjad, tills hennes förnäma pappa ledde fram henne till altaret”.

I Prästgården, där det inte fanns köksingång, hände det att flickor tog sig ut genom fönster, men det var det farligaste de kunde ta sig för. Det var som att hoppa över ett förbjudet stängsel. En kyrkby har ögon. Det finns människor som tagit till sin uppgift, att bära fram och lägga till, i synnerhet om det är någon de vill komma åt. Alltid finnes det de som gör bruk av ortens skvallerkäringar. Den som inte själv är förrädare, tror andra om gott. Man ska inte älska sin nästa, man ska akta sig för den. Det gjorde flickan som gick fönstervägen. Det som lyckats tio gånger, lyckades inte den elfte, då tog prosten emot henne med ljudande malm. Det där med herden och lammet är nog bara båg. Flickan gjorde rätt som hoppade ut ur fållan för att få något till livs, alltid fanns ugglan utanför på hösten, men tvenne trälar inne. Det var vägskälet flickan ville ha kontakt med. De hände att någon pojke hade klaveret med och då dansades det vid vägskälet.

Nu är det en annan trafik som korsar vägskälen. Men strax intill ligger dansbanan. Nu har de inte flickor att stänga inne. Kanske sina egna döttrar, som numera är lika fria som jungfrurna var på sin tid, de som inte lät sig nöja med att vara instängda. Jag har bevis på, att flickor som hoppade över skaklarna, kom längre än vi, som satt hemma och väntade på gråa hår. Om inte ungdomar voro dumma skulle det stå stilla. Jag tänker så dum jag var, hur vågade jag ge mig in på sådant, vad tänkte jag på? Tänkte jag alls? Jag tror inte jag hade med det att göra. Någon annan gjorde ritningen, därför måste jag gå. Men det är kusligt, då måste det onda också vara planlagt. Men vad är det för något i drömmen, när man ser framtiden långt framåt. Vi hade aldrig någon tanke på att ta Prästgården, det blev så genom ett hastigt dödsfall. Många år förut drömde jag, att jag sysslade i en stor ladugård, det var inte bara en gång jag hade samma dröm. När vi sedan kom till Prästgården, såg jag ladugården precis om i drömmen, särskilt intresserad i drömmen var jag av en rad ungdjur. När vi kom oss för, hade vi en särskild rad med ungdjur. Vi gjorde som bonden sade till statsfrun som tyckte att bönderna fick allt för intet. ”Bönder kan vem som helst bli, det är bara att lägga på tio kalvar, så får man tio kor”. ”Ja visst” sade frun ”det är ju så enkelt”. Men vi måste först skaffa oss tio kor, innan vid kunde lägga på tio kalvar, som vi i verkligheten hade från ett till två år. Tur hade jag med det. Det lär ju vara lika noga med kalvmagar som med barnmagar. Det fanns böcker att köpa, med recept på hur kalvar skulle skötas för femtio år sedan (nittonhundratalets början), men jag skötte dem utantill.

Men svinen var ett annat kapitel. En morgon sade far: ”Suggan har brutit sig ut i natt”. ”Ja, ni far har för nära till gröpplåren”, sade hans son. Hon har haft rev förstås. ”Ja, det är som jag säger, du tycker att vi ska ha svin för borstens skull. Blir svin dåligt fodrade, då är det bara borsten som växer”.

1918 var arrendetiden slut. Då hade vi syn. Ständigt fick vi reparera rucklen, det blev alltid arrendatorn som fick punga ut. Nu blev det fråga om att bygga ny arrendatorsbostad, och det vågade vi oss på. Vi tog Prästgården på tjugo år och fick ikläda oss alla byggnadskostnader. Så är det inte nu, nu är arrendatorn befriad från nybyggnad. Vi skulle bygga bostad åt arrendatorn, statarbostad och källare i skogsbrynet nedom Majeldsberget, och Stekpannan ligger intill källaren, en fördjupning i kärret, som till och med arkeologer kallar Stekpannan. Fastän traktorn nu gått över kärret, så är den inte utplånad. Vi skulle bygga allt det där för nittontusen kronor. Men den byggnadsstilen gillas inte nu. Vi fick inte ens vatten in i köket, men det tog vi in på eget bevåg, och fick betalt för senare. Hur vi kom igenom det? Vi blev naturligtvis befriade från arrendet, man vi fick betala fem och sex procent ränta på lån. Och allt arbete sedan. Skog skulle huggas på Prästgårdens mark och forslas fram till förädling. Plåtslagare, målare och murare skulle ha mat och husrum. Vi måste ha sängplatser till fjorton personer i det gamla rucklet. På sommaren skulle flickorna vara på utarbeta. Jag fick klara mig så gott som ensam inne, men mjölkningen skötte flickorna om. 1922 på sommaren hade vi takstolskalas, då flaggade vi på nybygget, och dansade på magasinet. På hösten flyttade vi in. Märta bjöd på välkomstkaffe, det var Eliabetdagen. Det var ju härligt att få en människovärdig bostad, men smakade det något, kostade det något också. Far planterade en silvergran och jag planterade en ek. Jag tänkte: den här kommer inte att ge mig skugga, men sista sommaren vid Prästgården satt barnbarnen under den och drack saft.

På elva månader kom tre pojkar och vigde in nybyggena, men sedan har ingen kommit hitintills.

Omedelbart efter nybygget kom åsänkningen. Då fick vi ikläda oss ytterligare åtta tusen. Sedan satte vi upp en bilstation, som John skötte tills han gifte sig, då övertog Uno den till han övertog arrendet. Då överlät vi den till en annan. Stationen stod sig bra.

Far fick sluta sina dagar i sin hembygd, där han levat och verkat hela sitt liv. Men jag måste åter kastas ut i världen.

Nu är gamla komministergården en saga blott. Nu är den borta. Jerusalem är öde, dess tempel fallit ner, dess präster är döde, dess spira finne ej er. Den senaste som förde spiran, var pastor Holmstedt. Jag tror att släkten har dött ut. Fröknarna Holmstedt gifte sig inte, en son hade han, Herman Holmstedt, om jag inte fått fel upplysning så blev också han ogift. Det var egentligen fröknarna Holmstedt som förde spiran. Ett år hade de en mycket ung piga, som vi då kallades, hon fick stryk. Hon sade; ”Mamma vill att jag ska vara där, fröknarna klädde mamma som brud, därför ska jag gå där och ta stryk”. Hennes mamma hade varit en vacker båtmansdotter från Vikbolandet, när hon gifte sig, de blev i en framtid mina svärföräldrar. Hon fick också ståta i grön krona, men kom inte på grön kvist. De som gifte sig vid halva sekelskiftet förra århundradet, fick minsann inte beta på fagra blomsterängar. Hon fick åtta barn, tvillingar två gånger, de sista och de yngsta var pojkar, den äldsta av dem blev min man. Han skämtade om ”att när min bror kom, satt jag på kudden och visslade”. Min svärmor var död redan då vi gifte oss. Genom hennes grannar och min man, fick jag höra att hon var ett mönster vad ordentlighet beträffar. Jag är glad för att jag aldrig brusade upp, när han framhöll sin mor, som inte jag alls kunde jämföras med. Han var tolv år när hon gick bort.

Luddingsbo, den vackra herrgården i Västra Husby, brann ner den nionde oktober 1949, sedan de vänt upp och ner på den för sjuttiofemtusen kronor. Herrgårdsspöket trivdes väl inte med moderniseringen, någon annan bodde där inte, tros bostadsbristens tidevarv. I kyrkbyn fanns ett gammalt kyrkstall som grevinna de la Gardie från Luddingsbo, lät bygga om tillsamman med Klippa på Minsjö. Där sattes hästarna in medan grevinnan med sällskapsdam och kammarjungfru bevistade gudstjänsten. Ville mamsellen till kyrkan fick hon också åka med, men hon tvingades inte liksom de andra tjänarna, som fick traska och gå till kyrkan. Examensdagen kom också grevinnan i sitt ekipage. På kuskbocken satt gamle kusken Andersson, med sin son som betjänt. Grevinnan bjöd varje år skolbarnen på bullar och mjölk, det smakade mer för åttiotalets barn.

Någon gång kom det för grevinnan, att hon skulle smaka av folkets mat. Sedan sade hon; ”Det är mycket gott, för de där grova magarna”. Men annars var mjölken ganska utpinad, innan den kom på folkets bord, och vällingklockan skällde: ”blå välling (och sur sill), bränd sill, baljhunne kom hem”. Varför var sillen bränd? Jo, därför att den halstrades på järnspisen, sedan lades den på en tallrik med vatten, då blev såsen brun.

Det var en egendomlig rangskillnad. Mamsellen och kammarjungfrun åt vid bordet sedan herrskapet gått därifrån. Husan, som serverade maten, fick smaka på efterrätten, men köksan, som gått mamsellen tillhanda, fick suga på ramarna. Husan, köksan och pojkarna som arbetade i trädgården fick äta sin mat i köket. De var så kallade folket.

Det finns de som beklagar den gamla herrgårdskulturens försvinnande. Om grevinnan hade vetat medan hon levde, vilken uppfostringsanstalt hon förestod. Hon fostrade pigor, drängar, torpare och statare, socialister, som tvivlade på att överheten var skickad av Gud. Vem hjälpte dem till seger, inte var det adelns Gud.

Ett år då min man kom hem från regementsmötet och knappt hunnit inom sockengränsen, vem skulle han möta om inte kantor Falén, som ständigt var ute, eftersom han var den klockar-far som allt skulle bestyra. Han hälsade korpralen med ”Hör du, det var bra att jag träffade dej. Du har inte betalat för den hustrus kyrkotagning”. ”Va’ ska de pengarna vara till?” frågade min man. ”Har du inte varit i kyrkan och hört att det är tolv öre till kyrkan och tretton öre till de fattiga”, sade kantorn. ”Jag skulle gärna betala” sade min man ”bara ni inte läste upp det i kyrkan”. Det blev också sista gången jag betalade böter, seden föll bort av sig själv, de ogifta mödrarna strejkade och de gifta följde exemplet. Jag läste i tidningen att det ströks ut på kyrkomötet.

Och sedan kom det i tur och ordning. En dag fick vi besök av kantorn i vårt hem i Åttan. Han hade svårt att komma fram med sitt ärende han började i stället tala om annat. ”Det här är ett bra torp, ni kommer att bli rika här”. ”Åtminstone inte jag” sade min man ”som ska vara på Malmen hela somrarna”. ”Det hjälper inte, dina företrädare har blivit rika” sade han. ”Stern fick vara kommenderad för det mesta, ett år blev han kommenderad utrikes. Då var han förtvivlad därför att hans hustru gick i väntan, han bad mej se till henne. När det värsta var över, styrde jag om att pojken blev döpt, jag var fadder åt honom. Pojken döptes till Anders”.

Sedan sade han till mej: ”Du har en duktig pojke, du ska fara åt Söderköping och hämta vaccin åt mej”. ”Ska jag? Det har jag inte tid med, vi ska börja med slåttern”. Det brådskar inte” sade han ”gräset är inte moget”. Då skulle gräset vara moget, nu skall det bärgas medan saften är kvar. ”Du får åka gästgivarskjuts och den betalar jag”. Tacka för det, jag hade inte råd att åka gästgivarskjuts. ”Sedan får du fritt vaccin åt din pojke”. När jag till slut lovade att fara, sade han ”Det var käckt av dej. Om åtta dar kommer jag hit och ser efter om vaccin har gått”.

Sedan skulle vi med våra barn infinna oss i kommunalrummet. En liten hundracka smet in genom dörren och sprang under bordet, där kantorn sträckt ut benen. ”Vems är hunn?” röt han. ”Det är min” var det en kvinna som sade. ”Ock för den där betalar ni hundskatt, jag skulle inte vilja ge tre kronor för hela hunn” sade han. ”Man slipper skälla själv”, sade hon. Ibland ville det nog till både böner och skäll, när ungen gallskrek, när kantorn med sin lansett rörde i såret. Då kanhända mamman tog sin mats och gick ifrån honom. ”JAG har rättighet att ta vaccin, jag ska stämma er” sade han.

När kantorn hade värderat hunden, sade han till mig: ”Kom fram du nu med din pojke”. Han hade en blank snusdosa i fickan och lade framför Uno, som sysselsatte sig med dosan hela tiden, han gav inte ett ljud ifrån sig. När alla barnen fått vaccin, tog han tillbaka sin dosa och lade en femtioöring framför pojken. Sedan satt han kvar en stund och underhåll oss angående posten. Jag skötte posten i så många år utan betalning, nu ska de ha betalt, de som sköter posten. Om jag suttit vid posten tills det växt skägg på tänderna, så hade jag inte fått betalt. ”Det hade ju inte kantorn behövt”, var det en kvinna som sade. Hon visste att det inget fattades i kassan. Det var sista året kantorn vaccinerade. Efter hans bortgång övertog barnmorskan, fru Johansson, vaccineringen. Då var hon inte längre så ung, som hon själv sade: ”Om jag hade fått det här medan jag var ung, nu när jag ska sila genom glasögon”. I början var det nog synd om barnen som skulle släppa till sig.

Nu står en ny komministergård färdig i byn. Den ligger inte så ståtligt som den förra, den är litet bakom, men moderniserad från ovan till nedan. Den är inte heller så originell som den gamla, som en komminister lät bygga av en lada, men nu har den ladan tjänat ut, den kunde ej renoveras. Nu är den som sagt borta, det blev en ful fläck efter den i byn, som numera liknar en död by. Där finns väl knappast plats för skvaller. Det enda liv jag såg var ändå en kär vän, vår f.d. gamla häst, som gick och betade nedanför kyrkvägen. När man som jag, kommer från stora världen tycker man inte att byn är någon idyll. Men ändå går jag och längtar dit.

Altaret i Västra Husby kyrka är en gåva av kantor Falén. På många år fanns ingen brudkrona i socknen, sedan den stals för mer än ett sekel sedan. De som ville bära guldkrona måste låna, endera i Östra Ryd eller Gårdeby. Det finnes en bygdeberättelse om hur Gårdeby brudkrona blev till. Det finnes bara ett exemplar av boken som är skänkt till Gårdeby socken, av prästsonen Ivan Erici. Det var före cykelns tid, en tolvårig pojke skickades till Östra Ryd, för att låna krona åt sin syster. Han måste traska och gå, det blev två mil. När han kom tillbaka var han trött, schatullet är ganska tungt, han sade till systern: ”Här har du, sätt hela h…… på huvet på dej”. Reliken = Statskyrkans största bluff. socknen.

I början av seklet fanns en förening, som kallades Vårblomman, där alla åldrar i ogift stånd fick bli medlemmar. Det var vårblomman som samlade medel och köpte kronan åt socknen. Det fanns de som tyckte att det var ett onödigt plagg, men sedan kom de överens om att det var ett plagg som gav både värme och kyla och kunde bäras vilken årstid som helt. Och klubban föll för kronan. Den blev inköpt.

En dag när de äldsta flickorna var samlade i slöjdsalen, kom lärarinnan in och bar på schatullet med kronan. Hon möttes av ett fnitter från flickorna. Hon tittade på dem och sade: ”Inte får ni släppa ut sådant där”. Därför att hon uttryckt sig så, fnittrade de ännu värre. Lärarinnan ställde ner schatullet på bänken, och med varliga händer tog hon upp kronan, och satte den på sina fem fingertoppar, ty dit, där den var ämnad att sitta kom den aldrig på henne, därtill var hon allt för ren. Sedan sade hon: ”Den här får ni bära, om ni sköter er förstås”. Kronan blänkte och pärlorna dallrade och glänste mot flickorna, pärlorna liknande tårar.

Efter förevisningen ställdes kronan in bland andra kyrkans reliker, och där i fångenskapen fick den stå, till någon ståndsperson gifte sig, det händer ju inte så ofta på landet. Vårblomman stod sig inte så länge. Växthusblomman och vildblomman är två skilda världar, så har det alltid varit, men det blev ändå kronan på verket. Ett tjugotal ungdomar har växt upp i byn, och dragit sina färde. När en efter annan stod vid skiljevägen, reste byns ungdomar en äreport, kanske inte alltid framför kyrkans grindar. Men nu är en ny tid och annan ungdom, nu är brudkronan oftare i bruk. Den har inte förlorat glansen, inte heller pärlorna sitt tårglitter. Det har inte varit utan strid, när vildblomman vill ha kronan, bland annat när nyckeln kom bort, när kronan varit ute på resa. När svärfadern kom för att få kronan, svängde prästfrun sig på ett klumpigt sätt, och sade att flickan skulle hämta kronan själv. När hon kom till prästgården, stod frun färdig att fara bort. Hon bara skyllde på att nyckeln var borta. Flickan fick gå hem med oförrättat ärende. Då gick fästmannen. Han fick schatullet, med tillstånd att bryta upp det. Och det lät de sig nöja med, de fick örfilen och vände andra kinden till, det till och med lät laga schatullet och skaffade en nyckel. Varför skulle just frun ha hand om kronan? När hon inte kan hålla reda på nyckeln. Hade det varit en ståndsperson, hade väl nyckeln varit på sin plats. Må gud bevara oss för kvinnliga präster. Att kyrkan förlorat sin pakt som tuktomästare för folket, tycks inte de senare ha klart för sig, de är inte med tiden, de är precis som för ett sekel sedan.

Då flickan i byn ville bära guldkrona för sextio år sedan, sade f.d. prästdotter: ”Du ska ha grön krona”. Hon menade att guldkronan bara var för ståndspersoner och inte för pigor. Kom sedan och tala om folkkyrka. Det är en ful fläck i kyrkans historia, att kyrkan var motståndare till arbetarrörelsen. Adel, Präster och Borgare hade en gud för sig, och det så kallade folket hade sin gud, som de brottades med och inte släppte förrän han välsignade dem.

Nog minns jag första demonstrationen i Norrköping. Jag var ju också en elev som fostrats vid Luddingsbo. På landsbygden hölls läsmöten och rösträttsmöten och vartannat i stugorna. De förra väntade på att Jesus skulle komma. Kanske han kom just då i en annan skepnad, t.ex. Mäster Palm. Varje tid har ju haft och har sin mästare, och den värld som korsfäste Marias son, den är sig lik. Om det var han som sade: ”Arbetaren är sin lön värd”, och då har det dröjt i tvåtusen år innan vi fick lön.

Vid tiden för rösträtten gick min blivande man dagsverksdräng i Hylinge. En dag mötte han greven, som stannade och pratade med honom. ”Du vill ha rösträtt, jag har hört att du går på rösträttsmöte. Jag hade tänkt att du skulle få bli Nyskrivare men det ska du slippa nu”. Greven höll inte ord: min man blev nyskrivaren. Hans roteman blev inspektor Hansson i Norrbo. Han var en bra människa i det tysta. Han tyckte att arbetarna kunde få rösträtt, men han sade: ”De är inte mogna”. Ingen kände arbetarna så bra som han, som hade så många statfolk omkring sig, både i Norrbo, Komministergården och tegelbruket. Där fanns original: Malkum i Sågaregrind och Fredrik Krän som höll på att skrämma livet ur flickor, som inte kände honom. När det mötte honom sade han ”Ja, du lille goe, du ä’ så go’ så” Knektar ville Hansson gärna ha i sitt arbete, han menade att de var tränade och starka Att dra fram lera i skottkärra var et hårt arbete som fordrade stimulans, då skickade de Malkum till gästgivargården, men han skulle smita så inte tegelslagaren såg honom. När sikten var klar, då knäppte han med tummen och långfingret. Men en dag när han smet mellan tegelladorna stod han mitt framför tegelslagaren. ”Vart ska du Malkum”. Ob, sade han bara. Nu är Norrbo tegelbruk borta. På stämmorna förebrådde de Hansson, därför att han tog in så mycket dåligt folk. På sitt lugna sätt svarade han: ”De ska någonstans vara”. En gång berättade husföreståndarinnan: ”Nu har det där folket fått hem en dotter igen”. ”Jaså, de har otur med sina döttrar, men så där ska flickorna göra, då blir de gifta”.

När Hansson lämnade Norrbo, gjorde han en grundlig reparation på komministergården och flyttade dit. Den pampiga ladugården därstädes byggde han för många år sedan på eget bevåg. Därför fick han ringa ersättning för det. Det troddes allmänt att han var rik, men det var inte mycket över när han slutade sina dagar.

Vid den tiden var nämndeman Åman vår rotebonde.

Författarinnan har berättat att när hon var 6 år bands hon fast på bommen till vandringen till körtröksverket för att mana på hästarna och att första symaskinen kom till hennes hem år 1891, samt att en gumma som bodde vid torpet Hagen som hörde till Alsätter, benämndes ”Gumma i Hagen” med namnet Pettersson, var en s.k. klok gumma som kunde bota engelska sjukan, sår och sjukdomar.

Avskrift efter manuskript av Elin Maria Larsson – Norrbom, född i Ginkelösa Krongård Vårdsbergs socken den 27 november 1871. Dotter till Brita och August Larsson från Älgbosäter i Vårdnäs socken. Död den 9 augusti 1969. Gift den 28 februari 1897 med korpral Oscar Fredrik Norrbom, född den 22 april i Vena grenadjärtorp, Västra Husby.

Elin Maria Larsson – Norrbom flyttade med föräldrarna från Ginkelösa Krongård till Baggetorp i Borgs socken. När hon var 20 år flyttade hon därifrån och bliv piga i Gårdeby prästgård hon pastor Eriksson. Vi flera tillfällen gick hon vägen hem till Baggetorp och hälsade på. Nästa plats blev Konungsunds prästgård. Sista platsen blev hos befallare Malmström i Södertälje. På hösten 1896 flyttade hon hem till 8:an, som hennes far arrenderade av knekten korpral Oscar Norrbom. Det blev gifte på Mariadagen 1897. Därefter bodde de i 8:an till 1912. Arrenderade Västra Husby Prästgård 1912–1948. Sedan blev vistelseorterna lilla stugan vid prästgården, Furuliden, Egna Hem, Repslagaregatan och Lida, tillfälliga inackorderingar i Söderköping och Lindö.

När Oskar Norrbom var 12 år dog hans mor. Han fick då ta plats som stalldräng vid Gustorp, Östra Ryd, där han konfirmerades för prästen Friberg. Detta var enda året han var bosatt utom födelsesocknen. När han var 18 år tog han värvning som knekt. Knekttorpet 8:an ingick i tjänsten, vilket knekten skulle livnära sig och sin familj på. När han fick tjänsten var han ju ung och ogift, så han arrenderade ut torpet till August Larsson, som senare blev hans svärfar. Oskar Norrbom genomgick korpralskola i Norrköping och erhöll avsked som furir. Han avled i Västra Husby prästgård 1948.

Avskrift av brev till Furir Oskar Norrbom (efter unionsupplösningen med Norge).

Regementsorder den 19 maj 1905.

Sedan den kommendering av regementets fast anställda personal vilken varit beordrad att förstärka Stockholms garnison,  i går återkommit och dess befälhavare till mig anmält att H.M- Konungen behagat uttala sitt varma erkännande av den goda hållning truppen iakttagit då densamma den 8 dennes av Hans Maj:t inspekterats samt del att kommendering städse förhållit sig på ett i alla avseende hedrande sätt är det mig en kär plikt att låta detta vår Högste Krigsherres nådiga uttalande kommatill regementet kännedom På samma gång begagnar jag till fället för det sätt hvarpå kommenderingen häfdat regementet anseende framföra mitt erkännande.

Malmen som ovan

Edv. Brändström/Eskil Banér

Dotter Märta skriver: Jag har hört, att det skulle var ett mycket vackert bröllop i Västra Husby kyrka, med knektar i vita vantar och paraduniform, med kokard i mössorna samt att det var ett mycket vackert brudpar, sedan blev min far allt som kan tänkas inom socknen, från auktionsförrättare till kyrkvärd. Mina bröder kom också in i socknens angelägenheter, så vi blev en ganska dominerande familj inom socknen. Så var stolta över sonen från Vikbolandet: Pantzar från Östra Stenby. Vi hade en mycket lycklig barn- och ungdom, trots mycket arbete, samt mor alltid i arbete, både för oss och barnbarnen. I den prästgård, Gårdeby, där han hade plats, blev yngste sonen lantbrukare, så prästgårdar har följt oss sedan Farmors tid.

Återgivet efter bästa förmåga, dock ej i kronologisk följd.

Sandbyhovs sjukhus 1972

Evert Jonsson