På förslag av greve Fredrik Strömfelt, Hylinge anställdes en barnmorska i  Västra Husby församling.  Det var långt innan barnmorskeinstitutionen införts i landet.  Till innehavare av denna tjänst antogs nyexaminerade Helga Almgren att tillträda tjänsten 1874.  Hon var född i Vreta Kloster, dotter till slussvaktare Almgren.   Årslönen var 75 kronor jämte ett bostadsrum som uppläts gratis av greve Strömfelt i Norrbo.  Därjämte skulle varje familj som anlitade hennes tjänster erlägga en avgift av en krona, och de bättre bemedlade tre kronor.  I många fall kunde de fattiga familjerna ej betala något.  Ibland fick hon taga med av sitt eget linneförråd.  I början av sin tjänst mottogs hon av en viss misstro på hennes duglighet och erfarenhet.  Hon var ju så ung mot de gamla kvinnor som fött många barn själva och tjänstgjort som jordemor.  De kände sig förbigångna.  Det var mycket kvar av vidskepelser, ceremonier och besvärjelser som skulle iakttagas, seder ända från medeltiden.  Det var i deras uppfattning långt viktigare än det hygieniska. 

Men hon vann snart mödrarnas samt familjernas förtroende, både fattig och rik, med sitt lugn och ljusa tillförsikt.  Eftersom de mesta var underlydande under Hylinge, arrendatorer, torpare och arbetare, då var det ingen som vågade något annat än anlita den i tjänst varande barnmorskan. 

Efter några år bildade hon familj tillsammans med fjärdingsmannen, snickaren och senare kyrkvaktmästaren.  Deras hem blev i den nybyggda kyrkskolan som blev färdig 1889.  I deras äktenskap föddes tre barn, vilket ökade hennes arbetsbörda betydligt.  Själv ansåg hon att det var nyttigt i hennes yrke med denna erfarenhet, vilket innebar större förståelse för kvinnor som skulle föda. 

Efter sitt giftermål med Johan Johansson benämndes hon i dagligt tal av befolkningen med titel Frua.  Det var en ansvarsfull tjänst i de små, låga, mörka dragiga stugorna med dålig belysning och sådan lyx som vattenledning eller varmvatten fanns ej, men ofta rikligt med små barn.  Enligt hennes instruktioner måste hon vara kvar minst två dygn om ingen annan förrättning var nödvändig.  Man kan ju förstå att det inte blev någon ro eller vila under den tiden i de överbefolkade stugorna.  Det var en ansvarsfull tjänst med många problem vid en del av förlossningarna med komplikationer som hon måste klara av ensam utan att kunna rådgöra med läkare.  Det fanns ju ingen telefon. 

Det var bara ett fåtal mera förmögna som kunde anlita läkare men de var på den tiden mycket oerfarna på detta område, de var väl mera ett moraliskt stöd och ett delat ansvar.  Det fanns ingen förebyggande mödravård som i våra dagar med tillgång av vetenskap och medicin. 

Därför hände en del tragedier under dessa år, att modern dog under förlossningen samt lämnade en stor barnaskara moderlösa.  Vid sådana händelser lämnade hon hemmet med sorg i sinnet och med en känsla av mänsklig otillräcklighet, men livet måste gå vidare.  Andra hem väntade på hennes tjänster. 

I många hem hon besökte måste hon även sköta husmors dagliga sysslor, matlagning, städning och massor av tvätt, utrusta barnen som skulle till skolan, något hon gjorde frivilligt. 

1906 var det tid för flyttning igen till det nybyggda ålderdomshemmet Solliden där en lägenhet om rum och kök i övervåningen var avsedd till tjänstebostad utan några som helst bekvämligheter.  Det mest anmärkningsvärda var att hon inte hade någon telefon under hela sin tjänstetid. 

Under hennes långa tjänstetid fanns väl inga vägar och skogsstigar som inte hon färdats på. Ibland gående samt med alla slags fordon som parhästar och livréklädd kusk , arbetsvagnar förspända med oxar, enbetsstutar eller körtama kor.  

Till yrket hörde även vaccinering mot smittkopporna.  Det hade varit klockare Falén i församlingen som utfört detta i många år fast han blivit gammal.  Inte var han så noga med renligheten, det sades att han använde en vanlig fickkniv vid operationen med påföljd att såren blev infekterade med onödigt lidande för barnen.  Dels blev han med åren mer temperamentsfull.  När mödrarna protesterade mot hans behandlingsmetoder utbröt han i svordomar och rytande.  Först 1904 när Falén dog  fick barnmorskan verkställa detta till lättnad för barn och mödrar. 

En färd hon ej glömde var natten till den 22 april 1874.  Hon hade blivit kallad till ett torp under Hylinge på gränsen mot Östra Ryd till skrivarens farfar livgrenadjären Sköld.  En granne och kollega Vänn från Vena grenadjärtorp var hästägare.  Hästens namn var Zaren, han var inte vacker men han var berömd för sin snabbhet i orten.  Med en viss bävan steg hon upp i hans vagn. Det gick ju en del rykten om hans vilda färder.  En gång hade han kommit i full fart i backen mot kanalbron.  En båt hade just passerat och brovakten hade inte hunnit att få igen bron fullständigt.  Hästen hade ingen möjlighet att stanna utan hoppade över öppningen i bron samt spärrbommen och träflisorna flög omkring den förskräckta vakten.  Själv berättade han om sin upplevelse där han stod i mörkret hur gnistorna rök om hästhovarna samt lukt av svavel.  Han trodde att det var hinjakta som var ute för att hämta någon människosjäl, enligt folktron. 

Efter en färd på 45 minuter, vägen var gropig och stenig med en del träbroar som sällan var på plats.  Det fanns ingen vägunderhållning på den tiden utan de vägfarande fick gå av sina vagnar och lägga de lösa plankorna tillrätta innan de kunde åka över bäckarna och diken.  Men med en sådan körkarl och häst utgjorde det inget hinder.  När hon kom fram till soldattorpet i mörkret och kände fast mark under fötterna tackade hon försynen för den vådliga färden att hon var oskadd med sin väska med sin viktiga utrustning. 

I soldattorpet fanns fem barn och nu skulle det bli tillökning.  Det blev en överraskning med tvillingar, två pojkar.  Det blev trångt i stugan, de döptes till Otto och Oskar.  Oskar blev min far och han blev sin födelsebygd trogen.  Åren gick och han blev vuxen, blev soldat som sin fader på Norrbo rote.  Kompanichefen bestämde att hans soldatnamn skulle bli efter roten, Norrbom.  Han gifte sig så småningom, fick fem barn som Helga Johansson hjälpte till världen.  Även som vän besökte hon vårt hem många gånger tillsammans med sin make, som under långa tider var arbetskamrater samt hade mycket kontakt i föreningslivet. 

Många år har gått sedan hon slutat sin tjänst 1922, men ännu finns många av hennes kvar i livet i andra och tredje generationen.  En del av dom besöker väl någon gång sin födelsebygds kyrkogård och finner hennes namn på en minnessten och skänker säkerligen hennes minne en tacksam tanke. Det var ju hon som var den första människan i denna kalla värld som med varm och varsam hand vårdade oss och följde med intresse hur vi lyckades i fortsättningen här i livet med deltagande i motgångar och med glädje när det gick bra. 

Under hennes många tjänsteår hörde man aldrig några krav om löneförmåner, bostad eller semester.  Alltid var hon redo att hjälpa sina medmänniskor med råd och stöd. 

Vad hon lärde oss under sin levnad med sina handlingar samt sin levnadsvisdom var detta att vi människor inte bara skall leva med varandra, utan för varandra. 

Strålsnäs anno 1977
Uno Norrbom