Pigorna, adeln och kyrkan.
När vi läste vår svenska historia, om att några trälar ej förekommit i vårt land, så räknades väl inte de kvinnor, eller pigorna, som stod under tjänstehjonslagen, som gällde ända in på detta århundradet.  Av de högre samhällsklasserna räknades de, som de lägst stående av människosläktet. Men de spelade en stor roll i det tysta, i dåtidens samhälle med sin praktiska erfarenhet. Många av dem som  var uppfödda i torp och småstugor var mycket skickliga väverskor, något de fått lära av mödrar och äldre generationer. Många skulle kunna överglänsa nutidens slöjdlärarinnor.

Under självhushållningens dagar, då det inte fanns några tekniska hjälpmedel, utan allt skulle göras manuellt. Gick det åt mycket tid för transport av vatten, slask, tvätt, vedbärning samt skötsel av alla fotogenlampor m m. Man kan ju föreställa sig att om alla hade strejkat, som i våra dagar, så skulle hela samhällsfunktionen brakat samman, eller som i våra dagar jämfört med ett elavbrott. En del av dessa unga flickor kom i tjänst långt från hemmets skydd, ovetande om de faror och frestelser som fanns i en ond värld. Därför var det inte så underligt att en del råkade i olycka, och födde oäkta barn till världen, så kallade fallna kvinnor. Det hände ju i alla samhällskretsar. (men var fanns de fallna männen?)

Man kunde väl tro att kyrkans tjänare skulle hjälpa de fallna.  En hjälpande hand enligt Bibelns förkunnelse, men de dömde dem hårt, och gjorde allt för att förtrycka dem i synd och skam. Det var inte lätt för dem att få tjänst., de räknades som mindervärdiga.  Hur stor arbetsförmåga de än hade, fick de arbeta för liten lön eller endast för mat och husrum.
En del av dem kunde ha tur och få anställning som amma på något adelsgods, där de underligt nog blev väl bemötta, samt fick stanna hela sitt liv som hjälp med lättare sysslor samt blev i den yngre familjen deras förtrogne och rådgivare.
Det berättas om en ung greve, som nyss tillträtt i sitt gods,  men var besvärlig till lynne och obalanserad mot underlydande och omgivningen.  Det var bara hans gamla amma, som han respekterade, som kunde tala honom tillrätta.

Många av dessa adelsdamer var ju ett under att de kunde föda barn, med det levnadsförhållande de hade.  Dåtidens kvinnoideal var att de skulle vara smärta och ha fin vit hy.  De fick inte vistas så mycket ute i solen, för att ej bli väderbitna.  Med mager kost och bristande motion var det ett under att de kunde föda några barn, men mest kritiskt blev det när de inte kunde giva dem någon modersmjölk.  Det var då de ogifta mödrarna kom med i bilden.  Man kan nästan påstå att det var de fallna kvinnorna som räddade adeln, med sina fina anor, att fortleva.

För många år sedan hände det att på ett av landets största adelsgods blev unge baronen kär i mejeripigan på godset, och tog henne till maka. Det fordrades mycket moraliskt mod att fullfölja en sådan handling.  Han blev bannlyst av de kretsar han tillhörde.  De kunde inte umgås med den släkten i tre generationer.  Det var en mycket begåvad kvinna, och hennes make blev sändebud i Frankrike, där de vistades långa tider.  Där lärde hon sig snart franska språket perfekt, och litteratur och konst, och blev mycket beundrad av fransmännen.  Hon kallades för den kloka och vackra baronessan från Norden.  I deras äktenskap födde hon sex barn, och blev stammoder till landets friskaste adelssläkter, som med stor kunnighet förvaltade sina domäner samt startade stora industrier med många anställda, vilka blev bemötta i en demokratisk anda som var ovanlig på den tiden.

Unos mor som piga i Gårdeby prästgård
Min mor berättade att hon fick plats i Gårdeby prästgård 1890 vid 18 års ålder.  ”Vi var två flickor i huset. Det var som att gå i kloster. Klockan åtta på kvällen stängdes porten, vinter som sommar. En vacker sommarkväll fick vi löfte att gå ut i prästgårdsparken för att plocka blommor. Utanför stängslet stod några ungdomar, som vi växlade några ord med.  Eftersom ingen av oss hade någon klocka, kom vi tio minuter för sent, så porten var låst. Med bävan bultade vi på porten. Om en stund kom kyrkoherden och öppnade. Han liknade mer en mörkrets furste, med det ordval han använde, än en präst i svenska kyrkan. Eftersom min kamrat var ifrån bygden hade hon en pojkvän, som hon ville träffa någon gång. Hon tog saken i egna händer, och tog fönstervägen ut ur pigkammaren. Själv var jag rädd för att det skulle uppdagas. Jag var nästan medbrottsling, och husagan fanns kvar. Hennes pojkvän var en bra man. De gifte sig efter ett par år, och blev storbonde i orten.  Man måste vara företagsam här i världen och riva ner stängsel och hinder som kommer i ens väg. Där var mycket arbete, särskilt till jul med slakt, bak, städning och vattenbärning. Det räckte nästan dygnet runt.

Jag längtade hem. Det var långt till Baggetorp i Borg socken, 25 km.  På den tiden fanns ej telefon.  Brev kunde man ju skriva, men för att få iväg det måste man gå till prästen på expedition och bedja att det skulle läggas i postväskan.  Då blev det förhör vem som var adressaten, vad man skrivit m m..

En dag tog jag mod och frågade om fritt för att besöka hemmet, och träffa mina anhöriga som jag inte sett på ett helt år. Det blev beviljat, men fick lov att fullgöra mina plikter på morgonen samt komma igen klockan sju , för att värma tevatten, göra sängarna i ordning för natten, dra av sängöverkastet m m.

Klockan var nio, när jag startade min femmilavandring.  När jag gick förbi stallet, där prästen hade sina rätt så unga hästar som sparkade i väggarna i brist på motion, och stalldrängen låg i sin kammare och slöade, kom det för mig en hädisk tanke..Det skulle ha varit nyttigt för både hästar och dräng att ha skjutsat mig en bit på väg. Vandringen blev ju lång, fem mil.

Det blev en kort samvaro  med mina anhöriga, bara en timme. Jag kunde inte slappna av. Tänkte på vägen tillbaka och tiden. Jag hade ingen klocka, men kom i tid när klockan i prästgårdsköket var tio minuter i sju.  Jag var mycket trött, men det var ingen tid till vila.  Plikterna väntade. Min stora lön var fem kronor i månaden, mat, husrum och obegränsad arbetstid.”

Husföreståndarinna i prästgård
Åren går, men för hembiträdena ändras inte arbetslivet mycket.  Tjänstehjonsstadgan gäller ännu på 1920-talet, men hemagan tillämpas mindre. Från denna tid berättas att ett hembiträde fått anställning som husföreståndarinna i en prästgård, hos en äldre kyrkoherde med maka samt en dotter.  Hon blev mycket bra bemött, de kallade henne fröken i köket, fick stort förtroende att självständigt göra uppköp och planera sitt arbete i hushållet. Blev berömd för sin matlagningskonst.

Dottern i köket skulle bli musiklärare, varför hon skulle vara rädd om händerna.  Inget hushållsarbete, och bäddade inte sin säng. Hon avlade så småningom kantorsexamen, fick ett vikariat i en grannförsamling i en mycket stor kyrka.  Men ett problem var att hon hade en mycket svag röst.  Men nu är det ju så att vår Herre delar ut sina gåvor lite hur som helst, och inte bara i de högre socialgrupperna.  Hembiträdet var begåvad med en mycket bra sångröst samt ett perfekt gehör, så hon blev beordrad att följa med som medhjälpare.  Det gjorde hon med glädje, och det blev ju lite omväxling från det vardagliga.  Kantorn fick stort beröm för sin sång av kyrkobesökarna.  När vikariatet var slut blev hon avtackad med blommor och minnesgåva.  För hembiträdet var det ovidkommande, hon var glad att få sjunga.

Några år gick, de båda gamla i Prästgården dog och hemmet upplöstes.  Prästfröken skrev ett betyg att husföreståndarinnan hade deltagit i hushållsarbete. Ett mycket dåligt betyg, efter vad hon uträttat. Var det avund?  Det är synd om människor som ej kan vara generösa.

Att vara ensamjungfru
En av de många kvinnorna som brutit sig ur slaveriet berättar här om sin sista tjänst som hemslavinna.  ”Det vari början av 1930 som jag kom i tjänst som ensamjungfru hos en yngre ogift tjänsteman.  Min husbonde hade en stor tjänstebostad utan några bekvämligheter.  Elljus saknades, det tog mycket tid att fylla ett tiotal lampor med olja samt rengöring varje dag.  I köket fanns en vedspis samt en vedpanna för uppvärmning av huset.  På vintern måste jag gå upp ett par gånger och fylla på ved.  Vid diskbänken fanns en handpump som man med mycken möda kunde få vatten från.  Tjänstemannen hade stor umgängeskrets samt stora fordringar på mat.  Endast det dyraste och bästa var gott nog.

Det blev många stora och fina middagar med många gäster.  En del övernattade i gästrummen, som man skulle städa och bära vatten till, samt bära ut allt slask.  Det fanns nämligen inga toaletter.  Många av hans släktingar kom alltid dit varje stor helg, och andra dagar med.  Det var bekvämt för dem, när de fick all uppassning med städning och slapp att bädda sina sängar. De var för det mesta utan hembiträde.

Han hade ingen hjälp i köket. All mat skulle tillagas samtidigt som man serverade och passade upp vid bordet.
Värdinnans minderåriga barn skulle vara i köket.  De fick inte störa herrskapet under måltiden.  De skulle ha mat samtidigt samt tillsyn.  När värdinnan ringde i silverklockan för nästa rätt, kunde det dröja någon stund.  Av förklarliga skäl fick jag några stickord eller såg man på ögonen vad hon tänkte.

En julafton när klockan närmade sig midnatt var köket fullt, då en av gästerna kom in och beklagade att det var så mycket disk.  Tjänstemannens mor svarade ”Hon är inte van vid något annat”.
Sedan var det en tradition att gå till julottan.  Det hörde till att tjänstehjonen var ansvariga för väckning, och även när gästerna skulle med tåg.

En dag hade värdinnan varit inne på sjukhus. Hennes fyraårige son hade opererats i halsen. När hon kom tillbaka lämnade hon barnet i mitt rum intill köket med tillsägelse att se upp med honom, för det kunde bli blödningar som var farliga. Jag fick vaka hela natten. Själv tycktes hon inte ha det minsta ansvar. Varje morgon skulle jag hämta posten på postkontoret klockan sju, vilket tog en tid av 45 minuter, hur mycket arbete det än fanns medan han låg i sängen och blev fetare varje dag av den goda maten, fast han åt avmagringspiller.

En dag när vi hade många främmande, fick jag befallning att passa bussen två km bort, för att möta en gäst som var bjuden på middag. Han var präst, studiekamrat till värden. När bussen kom lyfte föraren ut två stora väskor, som jag fick bära, medan prästen, en stor karl i sina bästa år, gick bredvid klädd i paraply. Väskorna blev allt tyngre, eftersom jag var liten till växten, och armarna blev allt längre.  Väskorna släpade i vägen, jag blev svett, måste stanna och torka mig samt hämta andan. Jag funderade lite över prästernas förkunnelse att man skall bära varandras bördor, men det är väl då pigorna ska bära andras bördor. Under tiden väntade han. Vågade väl inte lämna väskorna ur sikte. Sedan fortsatte den tunga vandringen. Tiden gick, jag var orolig för att kalvsteken skulle bränna vid innan jag hann fram.  Men som väl var räddades steken i sista minuten. Värden tog emot sin gäst, och visade honom gästrummet, medan jag rustade om i köket. Då ropade värden otåligt att jag skulle komma upp med väskorna, för gästen hade bråttom att klä om sig till middagen.

Tjänstemannens syster var värdinna. Om henne sa en äldre man, som haft många kontroverser med henne, att hon ar en planta, som fan inte glömt att vattna. Det kan nog vara möjligt.
Under dessa år fick jag aldrig ett erkännande eller tack för mitt arbete. Jag var ingen människa, bara en arbetsmaskin. De flesta av de här människorna var komna från arbetarhem, där det väl någon gång talats om jämlikhet, broderskap och åtta timmars arbetsdag.”

Den gamla grevens dilemma
En greve skrev för några årtionde sedan i insändare i tidningarna om världens uselhet, när det inte fanns några hembiträden längre.  Det var samhällets fel, och regeringens fel som tagit bort kristendomsundervisningen i skolan.
Den gamla greven bor nu ensam i sitt förfallna slott, där han från barndomen varit van vid uppassning, först barnsköterskan sedan all den personal som fanns tillgänglig.  Husan som stod och räckte honom käpp och hatt när han skulle ut på promenad samt stod i givakt vid matbordet för att uppfylla hans önskningar.
Nu går han där ensam, skall han ha någon mat får han laga den själv, bädda och städa. Ogift har han blivit, då någon jämbördig kvinna ej kommit i hans väg.Tänk om greven varit fördomsfri och modig, äktat en bondpiga, praktisk och företagsam.  Skulle säkert inspirerat honom i arbetet med godsets förvaltning och även säkrat arvsföljden. Nu kommer den istället att tillfalla riddarhuset.
Men vilken skandal och en fläck på släktens vapensköld, men vore det inte värt detta och lite till.  Namnet piga är värt att minnas och hedras.  Ingen yrkesgrupp har betytt så mycket med sina gärningar i det tysta. Varken hem eller samhälle skulle ha fungerat.

Strålsnäs anno 1979

Uno Norrbom