Den hundraåriga skolan

Tider komma, tider försvinna, släkter följa släkters gång.

Med dessa ord kan man inleda historien om den hundraåriga kyrkskolan i Västra Husby. 

Bygdens folk har här i generationer fått sin undervisning och lärt sig sitt modersmål, att läsa samt att skriva.  Även kämpat med multiplikationstabellen, lärt sig katekesen utantill, bibliska historien och de flesta psalmer. 

Kyrkskolan uppfördes i början av 1880 av byggmästaren Pettersson från Björsäter. 

När folkskolestadgan infördes omkring 1848 användes enligt en sagesman mangårdsbyggnaden för Husby Norrgård, som vid laga skifte blev överflödig, då gården slogs samman med Broby på andra sidan ån och fick namnet Norrbo.  En stor mangårdsbyggnad uppfördes jämte ladugård.  Gården blev nu avsedd som änkesäte för den Strömfeltska ätten. 

Kyrkskolan var den enda i församlingen med varannandagsläsning.  Det blev lång vägar för många av eleverna, en del av dem två mil fram och åter, med skolvägar från byarna Restad, Ringby och Kullerstad, där det fanns en ekstock över ån, som barnen fick balansera över, och fortsätta över prästgårdshagarna.  Men ofta var vattenståndet så högt att det inte gick att komma över.  Då fick de gå den långa vägen via Hylinge och Klubben, som var mer än dubbelt så lång, men vid sådana tillfällen var det många som skolkade, vilket inte var så underligt.  1905 uppfördes en ny skola i Dömestad, vilket underlättade skolgången betydligt. 

Även de skolbarn som kom från västra delen av socknen hade långa vägar, t ex Bryttsätter. Järpdalen och Nyttorp m fl.  Småskolan fick i dessa bygder ambulera i gamla stugor, som för tillfället var tomma. 

Kärret vid Kullerstadsvägen var i många år skollokal för den roten.  Lärarinna var någon i orten som inte hade annan kompetens än folkskola.  Det berättas att min faster Lotten Sköld, soldatdotter från Vena, i unga år var lärarinna där och undervisade.  Hon hade fått lite extra undervisning av komminister Holmstedt som varit hennes konfirmationslärare. 

I västra roten var det lilla Ängstugan, där det var lågt i taket, som tjänstgjorde som lokal, och den finns fortfarande kvar.  Men i början av detta sekel blev en ny lokal mer lämplig för skolan.  Men eftersom barnen minskade i bygden drogs skolan in 1930, och det ordnades med skolskjutsar.  Lokalen finns kvar som sommarbostad. 

Folkskolestadgan infördes 1842, men det skulle dröja ända till 1848 innan den blev införd i socknen.  Förordningen vållade ett visst motstånd hos allmogen. 

Det skulle bli nya och stora utgifter i en fattig bygd.  Allt gjordes för att fördröja dess utförande.  En smålandsbonde yttrade att ”när vi slapp vargarna, fick vi skollärarna.”  Man måste förstå böndernas inställning och negativa uppfattning, för dem har det alltid varit pålagor.  Kyrkbyggen, bro och vägomläggning, skyldighet att hålla soldat åt krigsmakten samt alla gratisdagsverken, utan att bönderna fått någon påtaglig nytta av pålagor och skatter.  Sedan förlorades en del arbetskraft, som så väl behövdes i lantbruket. 

Till första tjänsteinnehavare av klockare- och folkskoletjänsten valdes klockare Falén 1848.   I löneförmånerna ingick klockarebostället med lite jord och kobete. 

I de små stugorna var det trångt och fattigt men rikligt med barn.  Eftersom kyrkskolan var den enda i socknen blev det mer än fullsatt i den gamla skolan, där det var sparsamt med dagsljus och lågt till tak.  Det berättas att antalet barn var 50 – 60 stycken. Med varannandagsläsning blev det omkring 25 barn om dagen. 

På den tiden hörde skolagan till undervisningen, som sedan fortsatte med husagan för tjänstehjonen, med husbondens rätt att tillrättavisa och bestraffa dem med måttlig aga. 

Man kan ju förstå att det var en krävande tjänst med så många barn. Allt eftersom åren gick blev Falén alltmer irriterad och häftig till humöret, och det blev många örfilar samt hårslitning.  Det berättas att han hade en vana när han förhörde läxan och barnen inte kunde sina uppgifter,  Han tog då läseboken och slog dem i huvudet med den. Kan hända att det stimulerade hjärncellerna till ökad tankemöda. 

Under sin tid i socknen fick han de mesta av kommunens uppdrag.  När förordningen om vaccinering av alla barn infördes, fick han uppdraget att verkställa detta, ända fram till sin död 1904. 

Till klockaretjänsten hörde också till att draga ut tänder på folk, som hade tandvärk.  Det var en synnerligen smärtsam behandling utan någon som helst bedövning, med de bristfälliga och rostiga tänger som användes.  

Efter sin pensionering upptogs hans tid till att upprätta bouppteckningar, arvskiften, fastighets- och lösöreauktioner.  Han var även bankir och lånade ut pengar av sitt eget kapital  mot säkerhet.

Falén blev med åren genom sin sparsamhet och affärsverksamhet en förmögen man.   

Kantor Ferb började sin tjänst i gamla skolan.  Det blev ett bättre och lugnare förhållande i skolan mellan lärare och barnen.  Skolaga förekom sällan.  Många barn började trivas i skolan.  Efter två års tjänst var den nya skolan färdig för invigning 1883. 

Min far Oscar och hans tvillingbror Otto, söner till soldaten Karl Sköld från Vena, har berättat: ”Nu var dagen inne som vi väntat på med förväntan.  Att få vara med och inviga den nya skolan samt taga den i besittning för vår fortsatta undervisning i de stora , ljusa salarna.  På morgonen samlades vi i den gamla skolan, alla barn i de fyra klasserna, omkring 50 st.  Det blev trångt i den lilla skolan.  Först förrättade kantor Ferb morgonandakt.  Sedan fick vi ställa upp två och två med några svenska flaggor i täten för marsch till nya skolan, sjungande Upp genom luften, bort över havet. 

Vid skolan var många samlade av socknens societet och andra församlingsbor, däribland ordförande i kyrka och skolråd, nyligen utnämnd av patronius greve Strömfelt.  Kyrkoherde Wezén höll ett invigningstal samt Guds välsignelse över den nya skolan och dess undervisning.  Sedan fick vi marschera in och intaga våra platser, där vi först sjöng en psalm samt fortsatte med kristendomsundervisning. 

Efter en timmes undervisning bjöd församlingen på kaffe.  Grevinnan de la Gardie från Luddingsbo delade ut mjölk och vetebullar till barnen med hjälp av sin kusk.  En lyxvara, då det inte odlades vete av betydelse på den tiden.  Det gav oftast dåligt resultat, och därför kallades den ångersäd. 

Under tiden underhöll den nye klockaren med sång och orgelmusik.  Dagen avslutades med en betraktelse av Wezén och till sist sjöngs en psalm.” 

Vid förberedelse och planering av skolan var alla eniga utom dåvarande kyrkoherden Wide, som ville förlägga skolhuset i backen ovanför där Solliden nu är belägen.  Som motiv anförde han att det skulle bli störande för byn, särskilt för kyrkoherdebostaden och dess familj.  Eftersom prästerna på den tiden hade stor makt och inflytande ville inte församlingsborna göra honom emot. 

Men problemet löstes i och med att kyrkoherde Wide fick förordnandet att bli amanuens vid stiftsbiblioteket i Linköping. 

Den nya kyrkoherden Wezén förordade den plats som församlingen var enig om.  När ritningarna och arbetsbeskrivningen var godkända beslöts av någon anledning att vända på ritningen av skolhuset, så att norra sidan kom i söder. 

Till arbetet att uppföra skolhuset antogs den i bygden välkände och skicklige byggmästaren Pettersson från Björsätter, stamfader till riksdagsman Carl Eskilsson m fl.  Det finns ännu i dag många av hans uppförda byggnader kvar i kringliggande socknar. 

I övervåningen var inredd lärarbostad för klockaren, innehållande tre rum samt kök.  Det blev inga stora utrymmen för en familj med tre barn och hembiträde. 

Småskollärarinnan hade ett litet rum med kakelugn, där hon fick laga sin mat. 

På den östra sidan var barnmorskebostaden, bestående av två små rum, där hon bodde med maken fjärdingsmannen Johan Johansson samt deras tre barn. 

Alla de boende hade samma ingång en trappa upp samt en gemensam hall. 

Till grovkök med murad bakugn och tvättstuga fick man använda barnens avklädningsrum och matplats på nedre botten.  Jag minns från min skoltid hur besvärligt det var när de hade storbak, och vi ungar skulle ut under rasterna förbi bakplåtar och degar som stod och jäste.  De kvinnor som verkställde bak och tvätt var irriterade när barnen skulle ut.  En del av dem som inte fort nog kom ut kunde få brödspaden i baken.  Vid stortvätt blev ytterkläderna fuktiga av alla ånga som strömmade ut. 

Vattenledning och avlopp fanns inte på landsbygden på den tiden.  Endast till stora ladugårdar fanns vattenledning med handpump, eller i bästa fall en vindmotor till dragkraft.  Vatten till bostadshus fick man bära, t o m på herrgårdarna, och det var ett kvinnogöra. 

1928 begärde tjänsteinnehavaren att få vatten och avlopp indragna.  Efter många överläggningar och utredningar av vederbörande beslöts att anlägga vatten och avloppsledningar, trots stort motstånd av en del ledamöter, som ansåg att det var lyx att ödsla skattepengar på något sådant. 

Vattenbärningen var särskilt arbetsamt med de långa trapporna i skolhuset.  Det blev mycket vatten som bars upp under 45 år. 

Någon skolvaktmästare fanns inte utan lärarna fick under den kalla tiden på året sköta uppvärmningen med eldning i kakelugnarna.  Såga och bära in ved fick pojkarna verkställa. 

Städningen var det inte så noga med.  Bara varje lördagseftermiddag kom en gumma, lilla Augusta från ålderdomshemmet, för att städa.  Några städredskap fanns inte.  Hon hade med sig en kvast av granris som hon tillverkat.  Hennes lön var tio kronor om året.  Efter varje termin knäskurades golven i skolsalarna med rotborstar, ett ansträngande arbete för kvinnorna. 

Dricksvatten åt barnen togs upp från källan i en kopparkruka, och ställdes på en bänk utanför skolan.  Det fanns två bleckmuggar, som en gång varit emaljerade, fastkedjade i bänken.  Det var inte så noga med hygien på den tiden.  Många epidemier härjade under dessa år, som difteri, en farlig sjukdom som ofta ledde till döden.  Scharlakansfeber, barnförlamning som i en del fall gjorde dem handikappade, samt kikhosta m m.  Det gjorde att skolgången fick uppskjutas nästan varje termin.  Men genom läkarvetenskapen och forskning har dess sjukdomar nästan upphört. 

Under klockare Ferbs mångåriga verksamhet i församlingen blev det en kulturell utveckling.  Människorna hade genom folkskolornas undervisning lärt sig konsten att skriva och läsa.  De kunde lättare tillgodogöra sig det mesta av tidningar och böcker, föredrag m m.  Vyerna vidgades.  Kantor Ferb ordnade med frivillig aftonskola för yngre män som rönte stort intresse, utan någon som helst ersättning. 

Han var även initiativtagare till bildande av ideella föreningar, som kyrkokör, ungdomsförening, föreläsningsförening, sjukkassa och skytteförening m m. 

Om klockaren sades det att han skulle allt bestyra.  Förutom alla kommunala förtroendeuppdrag hjälpte han befolkningen med bouppteckningar, arvskiften och lösöresauktioner.  Allt för att hjälpa dem och inte för egen vinnings skull. 

Kantorn hade många elever med två klasser varannan dag, tillsammans 50 á 60 barn från hela socknen, tills 1906 då en ny skola uppfördes på Dömestads marker, vilket gjorde att elevantalet minskade något   Men folkmängden och barnkullarna ökade varje år. 

Hus- och skolagan användes på den tiden antingen det var befogat eller inte.  Många gånger var det husbondens eller lärarnas sinnesstämning eller humör som avgjorde användandet av aga.  Under kantor Ferbs tjänstetid förekom aga bara i sällsynta fall. 

Enligt en berättelse hade ett par pojkar fått i uppdrag att såga ved.  Medan de sågade, det var Kalle Rök från soldattorpet i Rökstad samt en kamrat, talade de med varandra om vad de hade läst om Göta kanal och dess skapare.  ”Ferben sär att han heter Platen, men det står Plaateen i boken.”  Ferb som stod i närheten och hörde deras samtal kom nu fram till dem och frågade: ”Är det du som skall lära mej, eller är det jag som ska lära dej?”  Sedan fick han en örfil. 

Efter 30 års läraregärning och kantor slutade han tjänsten och flyttade till Söderköping för att bli bankdirektör i Östgöta Enskilda Bank.  Där fick han många förtroendeuppdrag, bland annat ordförande i stadsfullmäktige.  Blev även initiativtagare vid bildandet av Sankt Ragnhilds Gille. 

Under samma tid tjänstgjorde som småskollärarinna fröken Lovis Jonsson, dotter till rättaren i Hylinge.  När hon började sin tjänst var hennes utbildning endast folkskolan, men efter några år gick hon en kompletteringskurs på tre månader, för att bli behörig att söka ordinarie tjänst. 

Fröken Jonsson var mycket plikttrogen och effektiv i sin undervisning.  Det fanns ingen elev som inte kunde läsa och skriva hjälpligt när de lämnade småskolan.  Hon var alltid lugn och sansad, någon aga förekom knappast, men hade stor omsorg och intresse för barnen.  Hon såg vad de hade i matsäck, en del var dåligt försedda med mat.  Det fanns många fattiga hem med många barn.  Då fick de som hade rikligt med mat dela med sig.  Det var ju en bra uppfostran att lära sig att dela på sitt överflöd till kamrater. 

Efter sin pensionering flyttade hon till Klockaregården, i ett par små vindsrum som var mycket primitiva.  Där bodde hon till sin död omkring 1927.  Hon ville inte lämna byn, där hon haft sin livsuppgift. 

Vart tog alla ungdomar vägen, när de slutat skolan?  Det var ju inte många som kunde få några arbetsuppgifter i bygden.  Många drogs till städernas industrier, där det ständigt var efterfrågan på ung arbetskraft.  I staden med deras små och usla bostäder samt trångboddheten där lungtuberkulos tog många liv.  Men det kom andra istället.  En del hade syskon och släktingar i lyckolandet i väster som utvandrat, och de skickade respengar, varför några försvann från bygden.  En del kom väl åter för att hälsa på släkt och vänner i sin hembygd.  Några hade tjänat pengar och köpte en gård i sin hembygd. 

Om man skulle göra en utvärdering mot dagens elever och de barn som fick sin undervisning under de första 30 åren på detta sekel.  Deras attityder, de var blyga, rädda och tillknäppta.  De hade inte haft kontakter utanför hemmet, deras ordförråd var litet.  Det var en uppfattning hos både föräldrar och lärare att de skulle uppfostras med aga både i skolan som i hemmen.   Ej heller skulle de ha någon egen vilja.  Men det är väl ett stort handikapp i dagens samhälle.

Många äldre klagar i dessa dagar att det inte finns någon ordning i skolan och barnen är uppkäftiga samt ingen ordning i undervisningen.  Men det finns många fördelar med dagens skola.  Barnen är mer öppna och frimodiga och deras ordförråd är förvånansvärt stort.  Det har blivit bättre kontakt mellan lärare och elever, ett kamratligt förhållande som underlättar undervisningen betydligt. 

Kyrkskolan är ett minnesmärke från en svunnen tid, men det har inte bara varit en undervisningslokal, utan en centralpunkt för all kulturell verksamhet i bygden. 

Det var på den tiden då lärare och klockare bidrog med sitt kunnande och intresse för bygden och dess historia. 

Tyvärr är det så i nutiden med storkommunerna att det är sällan som klockare eller lärare är bofasta i bygden och de har inget intresse av vår hembygd.  Det är ändå tillfredställande att församlingen övertagit ansvaret för skolhusets underhåll och räddat det för rivningshot, som många andra värdefulla, kulturellt och intressanta byggnader som försvunnit i bygden.  

Det vore önskvärt med en effektiv hembygdsförening, som kunde tillvarataga gamla ting av skolmaterial, skolfoto av lärare och elever, men snart är det för sent.  Dessa samlingar skulle ha en utmärkt plats i de förra skollokalerna, där de kunde beses av intresserade besökare.  Särskilt stort intresse för de som besöker de av församlingen anordnade hemvändardagarna för alla som har sina rötter i bygden. 

Många elever som här under åren slitit golv och bänkar äro borta.  En del av dem som varit sin hembygdtrogen vilar på kyrkogården här.  Man kan läsa deras namn på minnesstenarna. 

Men nu har lekar, stoj, glam och sången tystnat för alltid. 

Endast i minnet kan man höra avslutningspsalmen 
Den  blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor.

 Anno 1983

Uno Norrbom