Hälla gästgivargård Västra Husby
Uno Norrbom berättar
Om vi skulle fortsätta vår vandring i vår byggd i det förflutna, bland rester av husgrunder och ännu bevarade byggnader där våra förfäder har verkat och upplevt både glädje och sorg, och där varje gård och stuga har sin egen historia. En gård som ännu är bevara och välvårdad från 1600-talet är Hälla gästgivargårds mangårdsbyggnad. Gårdens ägare var då Borkhults fideikommiss och arrenderades av gästgivaren. Gästgivargårdarnas organisation var i forna dagar myndigheternas anordning för offentlig och allmänna kommunikationer. Gästgivargårdarna blev en betydande samlingsplats även för ortens allmoge i flera århundraden. Innan denna förordning kom till, var bönderna skyldiga att tillhandahålla hästar och mat till alla resande, som var ute i rikets och kyrkans tjänst utan någon ersättning, många hästar blev sprängkörda och förstörda, kronans herrar hade bråttom på vägarna. Det var även andra resande som utgav sig för att vara på tjänsteresa.
Men genom gästgivarförordningen på 1600-talet blev en betydande förbättring för allmogen när de blev befriade från denna pålaga som var betungande. Många gånger var den rena våldgästningen hos allmogen ett stort gissel. Ibland kunde det hända att bonden gjorde motstånd eller trilskades vilket inte var så underligt, men resultatet blev i de flesta fall att bonden blev hängd i något träd på gårdstunet eller pryglades. Konung Magnus försökte ju att sätta stopp för denna våldgästning genom en lag. Men det gick inte att kontrollera om den efterlevdes, det var ju överheten som skulle övervaka att lagarna tillämpades, nämligen riket och kyrkans tjänare som var allmogens plåga och gissel, men de var inte villiga att avstå några privilegier. Gästgivargårdarna skulle tillhandahålla ett visst antal hästar med vagn och kusk, olika på varje gård, beroende på antal resande.
På Hälla skulle det finnas två hästar, sedan var de närmaste gårdarna ålagda att tillhandhålla hästar i reserv inom ett par timmars varsel mot ersättning. Enligt uppgift från Östergötlands länsstyrelse fanns i länet år 1856 58 st gästgivargårdar, utgående kronoskjutsar var 735 st, håll- och reservskjutsar var 10 661 st. Gårdarna skulle även tillhandahålla mat för de resande, de fick tillstånd att försälja öl och brännvin till allmänheten. Här på gårdsplan och stallbacken kan man ju föreställa sig hur det varit i flera århundraden av liv och rörelse med resande åt alla väderstreck.
Bland de som anlitade gästgiveriet var först och främst rikets ämbetsmän, kronofogde, länsman, militärbefäl, kurirer, hantverksgesäller och handelsresande, en del hade egna hästar och vagnar. Här kunde man få se fångvaktare som transporterade olyckliga människor, förbrytare och mentalsjuka, som skulle till kronohäktet i Linköping eller till hospitalet i Vadstena, de satt fastkedjade på vagnarna med vaktmännen och körkarlarna intog förfriskningar. Ortens korpralskap samlades när de var kommenderade ut i krig eller vakttjänst, för att sedan fortsätta till Malmen för att ansluta sig till sitt regemente. En gång berättas det att de inkallade fick marschera ända till Karlshamn omkring 30 mil, de var mycket dåligt utrustade särskilt fotbeklädnaden var dålig, riket var utarmat av alla krig.
När det på 1800-talet blev mera fredliga förhållanden fick de indelta soldaterna kommendering till vakttjänst på Långholmen och Borghamn, där det fanns både krigs- som straffångar. Hit kom alla slag av människor som tiggare, marknadsgycklare och skojare av alla slag, även till de som inte kunde betala för sig fanns det alltid någon vrå i stall eller uthus för natten. Under den katolska tiden var det många gamla soldater som blivit invalider under de många krigen, de fick driva omkring på vägarna, de fördrevs från städerna av myndigheterna, dessa människor hade inga hus eller hem, ingen ersättning att leva av utan fick tigga av människorna om de kunde undvara något ätbart. De besökte ofta gästgivargårdarna där det alltid fanns någon som bestod dem med ett stop öl och en del matrester samt en vrå för natten. Många av dem frös ihjäl i någon snödriva på vintern, dessa hjältar som varit med när det skrevs världshistoria och givit sitt liv och hälsa för sitt land, men deras namn kom ej på pränt när vår så förskönade svenska historia skrevs. Här samlades ofta ortens män för att höra och träffa resande från andra orter som alltid hade nyheter att förtälja vid ett stop öl, det fanns få som hade tidningar och de flesta av allmogen var ej läs- eller skrivkunniga. Det fördes även en ojämn kamp mot ohyran, den fanns både i slott och koja och särskilt på gästgivargårdarna där olika slags folk möttes. En gammal gästgivare yttrade en gång ”har inte människan löss är hon inte frisk”.
På gårdsplanen är det nu tyst och stilla, inga människor syns, man kan stanna upp, begrunda och framkalla för sitt inre, de människor som här färdades och möttes med olika mål och öden. Man kan även för sitt inre öra höra historiens vingslag över gästgivargården.
Strålsnäs anno 1982
Uno Norrbom