Stigen fortsätter sedan ned mot ån, över spången mitt emot Kullerstad. Den åker som ligger där, var förr en äng som tillhörde Prästgården. Enligt sägner i bygden skulle här ha utkämpats ett större slag med stora förluster av krigare och befäl under Sigismunds och hertig Karls tid. När ängen odlades 1928 fann man mängder av fragment av hästskor, samt i jordytan en rad stenar i rak linje med ett mellanrum av 70 cm, liknande en begravningsplats. I kanten av åkern mot skogen ligger ett brant berg, som kallades Spökberget. Det berättas att sena nattvandrare sett vita skepnader som kommit på ängen, och försvunnit i berget samtidigt som det hörts hemska skri uppe från berget. Det bestyrkel väl denna sägen. då enligt folktron måste finnas många osaliga andar, då så många ligger begravda här i ej vigd jord.

Här vid ån synes en del märkliga spår av stenrevlar, två löpande parallellt med varandra. Längre upp mot ån är en del på åkern ej synliga under matjordslagret, vartefter de fortsätter nordväst över Söderköpingsvägen mot skogsåsen Ludden. Den vore önskvärt om någon intresserad hembygdsforskare vore villig att kartlägga dessa märkliga fornlämningar, som jag tror inte finns i något annat landskap. På 1920 talet var jag i kontakt med en överstelöjtnant Edlund i Norrköping, som var intresserad hembygdsforskare. Han skrev en avhandling samt upprättade en karta över de synliga stensträngarna, men genom nyodlingar på senare tid har man med plogen fått känning av dessa lämningar i betydande omfattning.
(Nu vet vi ju, att det kommer att göras dateringar bara muséet får fram pengar till ändamålet. Lämningarna skadades ju vid grävningar för golfbanan, och därför har provtagningar gjorts. Inget ont att det inte har något gott med sig,)

Till vänster på berget ligger Norrbo G:t nr 8, också den sommarstuga numera. I mitten av 1800-talet var det en tjänstebostad åt grenadjären Stej, vilken efterträddes av skrivarens far 1893. Han fick namnet Norrbom efter Norrbo rote. Han blev korpral efter Djärv för Gäverstads rote, och befälhavare för ortens korpralskap, som när de var fulltaliga bestod av 24 man, därav 16 inom soknen. Jag minns de flesta av dem, både till utseende och namn, nämnligen Wänn, Sköld, Skild, Thärn, Röhk, Lilja, Lejon, Norr, Lind, Dahl, jJärn, Drott och Skärv.

På det höga berget till höger om Åttan finns spår av en backstuga, Övraberg, bebodd av änkan Lena Gran. Stugan revs 1905. Fortsätter man sedan fram till Söderköpingsvägen finns där en lada, och intill den en hel del spår av en stuga. Här bodde och verkade sockenskomakaren Lindblom. Stugan kallades för Lindblomsstugan, och revs 1908.

Ett stycke på vägen mot Söderköping synes två villor, uppförda på senare tid. Här fanns en backstuga, Nilstorp, men den kallades för det mesta för Klotelstugan, därför att den gamla mannen, som bodde här, var mycket hjulbent. Han hade två kungliga namn, varför han alltid kallades Karl den femtonde Johan.

Vägen fortsätter sedan fram mot Göta Kanal. När den byggdes ändrades Söderköpingsvägens sträckning. Före den tiden gick den fram där slussen nu finns vid torpet Klämman, samt förbi Bäverstad, Loddby och Söderköping. Denna väg var betydande samfärdsled till den på den tiden viktiga hamnstaden. Den heliga Birgittas stoft fördes enligt hörsägen med båt till Söderköping från Rom, och fraktades denna väg till Vadstena. Kistan bars den långa vägen, eftersom vägen ej var farbar för några vagnar. Biskop Brask for också här fram med ett stort följe från Munkeboda till sitt tryckeri i Söderköping.

Under Dackefejden samt under kung Sigismunds tid fanns det mycket krigsfolk här i bygden, och många bittra strider har här utkämpats. Många östgötasoldater har marscherat förbi, de flesta för att aldrig återse sin hembygd. De drog österut med båtar till andra länder på andra sidan Östersjön.

Kanalen drar fram i gränsen av odlingsbygd och storskogen med dess branter, som i forna dagar var tillhåll för rovdjur, särskilt vargar. Dessa drog nattetid ut på jakt över slätten, för att söka föda, och gjorde stor skada på husdjuren. Därför ordnades ofta vargjakt, då man gick man ur huse. Men som det inte fanns några effektiva skjutvapen, måste man lura vargen in i ett fångstnät eller djupa gropar. där de klubbades till döds. På en del platser ordnades större anordningar med stängsel, där man lade ut självdöda djur, för att lura vargen i fällor. Dessa platser kallades ludderhuvud. En sådan plats fanns i Mariehov. Gårdens officiella namn var ända in i mitten av 1800-talet Ludderhuvud.

Strålsnäs 1977
Uno Norrbom