Den skogsås som följer kanalen på norra sidan kallas Ludden och har fått sitt namn efter jaktmetoden luddra, som i ortsdialekten benämndes ludde.  Än idag användes denna jakt nattetid från något ladugårdsfönster och kallas att ludda räv.   

På norra sidan av kanalen har prästgården sina skogsmarker på Ludden. Här finns en gammal kyrkostig och ett stycke upp i branten finner man en upprinna som av ortsbefolkningen kallas Doktorskällan. Hit vandrade folk för att dricka hälsovatten, även skolbarnen hade ibland sitt utflyktsmål hit. Fortsätter man sedan stigen upp till ägogränsen till Gäverstad, kan man se spår av bebyggelse och odling, såsom syren, krusbär, vildapel m m. Stugans namn var Asken. Den sista boende var omkring 1810.  Han tjänstgjorde som ringkarl i kyrkan, men en lördag när han skulle ringa helgsmål hände en olycka med dödlig utgång. Han steg fel på bjälkarna i tornet och störtade ner. Hans namn är redan glömt för länge sedan, endast några blodfläckar på tornväggen minner om denna händelse. 

Vi fortsätteri sedan upp till gränsen mot Evalund till Skogtorpet, numera sommarstuga. Den tillhör prästgården. Strax intill ser vi en husgrund och här verkade och bodde finskräddaren Örtengren. 

Sedan kommer man så småningom ut på stora vägen mot Östra Ryd.  Här går vi ner mot kanalbron. Till vänster i backen ligger torpet Nysätter och bakom ett stycke in i skogen finner vi spår av bebyggelse som brann ned 1939. Det var byggt till pensionärshem för underlydande till Hylinge som då ägde marken. Det hade många namn Nybygget, men i folkmun fick det många andra namn, Sucken, Hospitalet, Spetarn m m.  Här bodde fem människor utslitna av hårt arbete  Det fanns ingen ålderspension på den tiden och man kan undra vad de levde av, hur de kunde försörja sig. Men de hade bostad, friskt vatten, luft samt risbränsle i skogen. Det viktigaste av allt, de var fria människor, de hade människovärde, de var inga fattighjon. 

Särskilt minns jag Wärnmark som arbetade hos kyrkoherde Wezén med ved och trädgårdsarbete samt en gumma som i dagligt tal kallades för Jonta. Glad och förnöjsam vävde hon band och  tillverkade björkrisvispar på våren för två öre styck. 

På den andra sidan kanalen mot sjön Asplången, strax efter det att kanalen var färdig för trafik, byggdes ett större tegelbruk med tegelugnar och torklador samt en lastkaj.  Driften upphörde 1908 men den höga skorstenen stod kvar som ett minnesmärke till 1919. De som startade företaget var majoren Herman Norrman och grosshandlare Hesselman som även arrenderade Norrbo lantbruk. Tegelbruket kom så småningom 1890 att övertagas av greve Strömfelt på Hylinge som ägde marken.  Det utarrenderades jämte lantbruket till bokhållaren på företaget Gustav Hansson.  Arbetsledare var en yrkeskunnig tegelslagare Sandvall. Det var stor efterfrågan på tegelrör och mursten med bra transportmöjligheter. Bland de mest betydande kan nämnas murstensleveranser till försvarets anläggningar i Karlsborg samt till Stockholm med pråmlaster bogserade av ångbåtar. Eftersom allt arbete måste utföras för hand, såväl tillverkning som lastning, gick det åt mycket folk dels från orten, indelta soldater, småbrukare, hantverkare samt från andra trakter som luffare, sjömän samt originella f d studerande m fl. 

Vår vandring fortsätter sedan genom Norrbo park.  Vi ser den slottsliknande byggnad som var änkesäte för den Strömfeltska ätten, numera arrendebostad. Nu kommer vi in på en mindre väg som leder fram till kyrkan, där alla vägar och stigar mötas.  Innan skolhuset byggdes 1883 var planen framför kyrkan en allmän plats.  Här samlades de indelta soldaterna, korpralskapet någon timme före gudstjänsten för att öva paradmarscher, vapenföring m m under korpralens ledning.  Ibland kom kompanichefen och inspekterade truppen samt dömde ut bestraffning för en del förseelser såsom fylleri m m, spöstraff som verkställdes på platsen. 

När kyrkklockan ringde till gudstjänst marscherade soldaterna in i kyrkan och lämnade sina vapen i vapenhuset, därav namnet.  Särskilt när det var bröllop, när någon ung soldat skulle gifta sig, var det en ståtlig syn.  Då kom soldaterna klädda till parad och bildade häck vid ingången till kyrkan.  Det var en ståtlig syn för allmogen. Hit kom sändebud från myndigheter som på kyrkoplan läste upp nya påbud om lagar och förordningar, uttagning av nya soldater m m.  Här kallade den byäldste till bystämma om väg och stängsel m m. 

Kring kyrkan finns en del gamla hus som Röda stugan.  Den var i början av 1800-talet tjänstebostad åt komministern som var medhjälpare med undervisningen av barnen. Johan Faleson, då kyrkan stod för all undervisning. 

Mark till Klockarebostället skänktes av generallöjtnant Jakob Burensköld som var ägare till Hylinge m fl gårdar på 1700-talet. Den första tjänsteinnehavaren var Folkesson, sedan kom klockaren Falén, även lärare men hade mängder av andra kommunala uppdrag, kassör, boutredningsman, auktioner, fastighetsmäklare, vaccinering, tandutdragning m fl.  Det berättas om honom när han kom för att tillträda sin plats så kom han gående med sina tillhörigheter i en blommig väska av tyg, kallad hemlängtan, men var vid sin bortgång en mycket förmögen man. 

Den gamla skolan låg i en lövdunge omkring 100 meter norr om kyrkskolan.  Där syns ännu ett par vildvuxna äppelträd.  Platsen benämns ännu av äldre personer för gamla skolan.  Den var nog inte byggd för detta ändamål utan antagligen mangårdsbyggnad till Norrbo innan laga skifte ägde rum.  Det användes till 1883, då kyrkskolan var färdig. 

(Här har Uno gjort en beskrivning av skolverksamheten, till vilket vi hänvisar under rubriken Den hundraåriga skolan.) 

Snart är det hundra år sedan skolan byggdes och det är inte många förändringar som skett, det är många generationer av barn som här fått sin första undervisning med deras olika förutsättningar att klara sig i livet och i förvärvsarbetet. En del gick bort redan i skolåldern i epidemier, särskilt difteri härjade svårt, samt när de kom till vuxen ålder tuberkulos.  Som mest utsattes de ungdomar som sökte till städernas industrier.  Många utvandrade till landet i väst för att aldrig återse sin hembygd,  en liten del av dem lyckades bra och kunde komma tillbaka på besök. 

För dem som var studiebegåvade fanns det för obemedlade inga möjligheter för att fortsätta.  Den enda utvägen var att ta värvning vid något regemente för pojkarna, en hård skola med undervisning som var värdefull. Sedan fann möjligheter att få statlig tjänst som polis, tull, järnvägstjänsteman m m. 

Strålsnäs anno 1977

Uno Norrbom