|
År 1900 kom telefon till
bygden med en ledning från Norrköping med växel som skulle betjänas av
affärsinnehavarna. Det var ingen stor anslutning av abonnenter, det var kantor
Ferb, Hylinge, Tvärdala, Norrbo samt en telefon i affärslokalen för
allmänheten. Märkligt var att sådana institutioner som pastorsexpeditionen,
barnmorska m fl ej hade telefon förrän i mitten av 20-talet.
Om vi sedan fortsätter vår vandring gamla Linköpingsvägen har vi på vänster sida
en åker som bland annat är bebyggd med pensionärshem. Enligt sägner har denna
åker av äldre personer kallats för mansböta, det skulle ha hänt att en storman
fått lämna denna åker. Det kan ju nämnas att de anhöriga till den mördade
tjänaren ej fick någon ersättning, vilket skulle varit rimligt
Sedan passerar vi Hälla backe och kommer fram till Hälla gästgivargård. Här på
gårdsplan och stallbacke kan man ju föreställa sig hur det varit under flera
århundraden av liv och rörelse av alla människor som här har rastat och färdats
fram med olika uppdrag. Detta var de första ordnade kommunikationerna som
gjorts av myndigheterna. Här fanns mat och dryck, husrum, hästar, vagnar,
körkarlar, allt för de resandes behov samt stallplats för deras egna hästar.
Bland de som anlitade gästgivargårdarna var rikets tjänstemän som kronofogde,
salpetersjudare, befäl inom krigsmakten, fångvaktare som transporterade
förbrytare till kronohäktet i Linköping samt sinnesrubbade på väg till Vadstena
hospital, fastkedjade i vagnarna.
Här samlades soldater som blivit kommenderade ut i krig för att sedan ansluta
sig till sitt regemente på Malmslätt. Enligt historien fick de marschera till
Karlshamn, en 30 mil. De var mycket dåligt utrustade , särskilt med
fotbeklädnad. När det var fredliga tider på 1800-talet blev de kommenderade som
fångvaktare på Långholmen och Borghamns stenbrott, där en del av straffångarna
arbetade.
Hit samlades alla möjliga människor, tiggare, marknadsgycklare, skojare av alla
slag, även de som ej kunde betala för logi fanns alltid någon plats i stall
eller uthus.
Under den karolinska tiden var det många soldater, invalider skadade i de många
krigen. De som kunde drog fram på vägarna, de fördrevs från städerna av
myndigheterna där. Dessa människor hade ingen hemort utan fick tigga för att
försörja sig. De besökte ofta gästgivargårdarna där det alltid var någon som
bestod dem ett stop öl eller matrester och en liten vrå att sova i. Många av
dem frös ihjäl i någon snödriva under de stränga vintrarna, dessa hjältar som
offrat allt för sitt land. Deras namn kom ej på pränt när den så förskönade
svenska historien skrevs.
Här samlades ortens män för att vid ett stop öl dryfta tidens händelser, träffa
resande för att höra nyheter från andra orter, den enda nyhetsförmedlingen som
fanns. Få tidningar kom ut och läskunnigheten var liten.
Här fördes även en ojämn kamp mot ohyran, där det samlades många slag av
människor. Det fanns ju i både slott och koja. Det var en gammal gästgivare
som yttrade en gång att människan som inte har löss är inte frisk.
Det börjar kvällas på gästgivargården, endast en traktors skärande ljud hörs i
fjärran. Påminner om åkerskäran som för alltid har tystnat. Över gården hör
man nästan i sitt inre öra förnimmelse av historiens vingslag.
Sedan fortsätter vår vandring Östra Rydsvägen söderut. Här ser man till höger
sida rester av en jordvall som särskilt tydligt syns vid Hageby. Den kan spåras
från sjön Asplången till Hällerstadsjön, antagligen en försvarslinje från
medeltiden.
Bland hantverkarna som bodde och hade sin verksamhet utmed denna väg kan nämnas
smeden Karl Johansson, i dagligt tal kallades han smen i Farille. Stugan som
låg till höger om infartsvägen till Önstorp hade fått namnet då det förr varit
krog. Det finns även en stuga på Djurtorps ägor som varit krog, nämligen
Fördärvet.
I lägenheten Klippan, ännu bevarad mitt i den nya bebyggelsen, här hade en
finsmed sin verksamhet. Johansson var uppfinnare av kassaskåp som han hade
patent på, brand och inbrottssäkra. Han uppfann även ett frihjulsnav till
cyklar. Ett kassaskåp provades för att kontrollera om det var hållbart mot
elden. Därför ställdes det ut på en åker, där man lade in penningar, klocka,
andra handlingar m m. En kontrollant från patentverket var närvarande, även
andra intresserade var närvarande. Fem famnar björkved plockades kring
kassaskåpet och tändes på. När kassaskåpet öppnades kunde man konstatera att
innehållet var oskadat. Det var bara klockan som stannat. Patentet beviljades
och han kom att tillverka många till banker, kommuner och privata företag. Vid
sin smedja hade han inga hjälpmedel såsom elkraft för att driva sina verktyg
med. Allt gjordes med handkraft och utan några medhjälpare.
En skicklig gårdssnickare med söner bör nämnas, Brolin från Hylinge, för den
förnämliga tillverkningen av möbler i masurbjörk, riktigt konsthantverk.
Säkerligen finns det många sådana släktklenoder i orten, men ingen vet mästarens
namn.
Många sekler har svunnit, generationer av människor har här levat och haft sin
näring, upplevt krig, pest och hungerår. Landskapsbilden har förändrats genom
odlingar, kanalbygge, nya vägar har anlagts, hus har försvunnit, nya byggts och
tekniken har förbättrat människors villkor.
Men kyrkan mitt i byn har stått oförändrad under århundrade med sitt torn och
arkitektur. Man trodde nästan att den var evig, men en snöig vinternatt i
början av 1977 förstördes den av eld. Bara de svarta yttermurarna återstår och
de gamla kyrkklockorna har tystnat för alltid. Som har kallat bygdens befolkning
till gudstjänst i århundrade, ringt för alla bortgångna som vilar på
kyrkogården, för alla de avlidna monarker, då det ringde en timme med början kl
12 varje dag ett helt år. Många klockor spräcktes och fick gjutas om, med stora
kostnader för församlingen varför tiden småningom minskades.
Även vid brand och krigsfara användes kyrkklockorna för att kalla på allmänheten
då det inte fanns några andra kommunikationer.
Särskilt minns man första söndagen i augusti 1914 då första världskriget
började, då klockorna ringde hela eftermiddagen för att kalla alla vapenföra
män. De skulle infinna sig vid kyrkan för att taga del i myndigheternas
kungörelse.
Särskilt väl minns man helgsmålsringningen från sin födelsebygd. Även de
soldater som i krig vistades på utländsk mark, krigsfångar i Sibirien, och
utvandrare. När de hade hemlängtan drömde de säkerligen om sin hembygds
helgsmålsringning.
Även de som var kvar i sin hembygd och arbetade på åker och äng hela veckan lång
med arbetsdagar 10-12 timmar, även på lördagarna. Men när helgsmålsringningens
klang hördes över nejden blev det en högtidlig stämning med en maning till vila
och andakt inför veckohelgen.
Strålsnäs anno 1977
Uno Norrbom
|