Västra Husby. Folk och levende i bygden förr.

Uno Norrbom berättar

Om vi skulle fortsätta vår vandring i det förflutna, bland forna vägar och stigar och berättelser av för länge sedan bortgångna människor jag mött. Enligt hörsägen sammanstrålade alla vägar på kyrkbacken.

Den nuvarande byvägen, Norrbo-Komministergården, var då Norrköpingsvägens sträckning där den anslöt till Söderköping-Linköpingsvägens sträckning (som sneddade den då obebyggda skoltomten). Sedan fortsatte vägen alldeles intill Klockargården, rakt ned till Husbyån, där den gamla bron mot Linköping var belägen.

Den nuvarande kyrkvägen är en senare anläggning.

Bron över ån var av trä, vilande på två knuttimrade träkistor, fyllda med sten. Den var i bruk ända till 1935. Det var ett under att den höll för den tunga lastbilstrafiken.

Det finns gamla hus och spår av bebyggelse. Alla har de sin historia, där människor har levat och verkat och där de upplevt både glädje som sorg.

Det äldsta i byn är väl den lilla röda stugan, antagligen från 1600-tlet och mycket välvårdad, nu i privat ägo. Det var i forna tider tjänstebostad för komministern. I början av 1800-talet var Johan Faleson i tjänst. Han skulle biträda kyrkoherden i kyrkan samt ansvara för barnens undervisning. Lönen var vad boställets jord kunde ge samt frivilliga gåvor från föräldrarna. Församlingen beslöt att kollekt skulle upptagas en söndag varje år, i erkänsla för den nit och berömliga möda han använt vid barnens undervisning. Omkring 1845 uppfördes en ny och större tjänstebostad för komministern men när tjänsten blev indragen blev den arrendebostad, 1950 var den i så dåligt skick att den fick rivas.

Klockargården, nuvarande församlingshus, var tjänstebostad för klockaren. I löneförmånen ingick tre tunnland jord, jämte beteshage för två kor. Marken var skänkt av generallöjtnant Jakob Burensköld, som var ägare till de flesta gårdarna i församlingen, Marken var utbruten från Hälla gästgivargård. Enligt gamla församlingsbors utsago, skulle huset i början av 1800-talet ha blivit påbyggt med en vindsvåning. Den första klockaren man minns var Hallberg, men han tycks inte ha haft något att göra med undervisningen. Han var ansvarig för klockringningen samt att leda sången i kyrkan m.m.

Omkring 1848, när den allmänna folkskolestadgan tillämpades, tillträdde klockare Falén sin tjänst. Han var född i Svinhult. Det berättas att när han tillträdde tjänsten, kom han gående, bärande på en nattsäck av storblommigt tyg. En s.k. hemlängtan, där han hade alla sina tillgångar. Med då han slutade sin verksamhet ansågs han vara mycket förmögen efter dåtida penningvärde.

Folkskolan började sin verksamhet i en byggnad som låg norr om byn. Den sägs vara den gamla mangårdsbyggnaden till Norrbo. Vid laga skiftet blev den överflödig, då gårdarna Norrbo och Broby blev en fastighet och ny mangårdsbyggnad med ekonomibyggnader blev uppförd längre västerut. Den skulle utgöra änkesäte för den Strömfeltska ätten.

Det blev långa vägar för barnen i socknen. På den tiden var det rikt med barn men fattigt med mat och kläder. För undervisningen av småskolebarnen fanns inga fasta lokaler. De fick hålla till i de stugor som för tillfället var tomma. Socknen var uppdelat i skolrotar.

Klockare Falén var en mycket verksam man. Trots att undervisningen tog mesta tiden i anspråk, fick ha snart de flesta av kommunens angelägenheter att förvalta.

När det blev lag att alla barn skulle vaccineras fick i de flesta socknarna, klockaren i uppdrag att verkställa detta. Det fanns på den tiden ingen utbildad barnmorska men 1870 anställdes en sådan. Klockare Falén lämnade inga uppdrag frivilligt trots alla mödrars missnöje med behandling och hans uppträdande mot dem. Ingen vågade ingripa. Genom hans auktions- och lånerörelse var nästan alla i socknen i skuld till honom.

Min mor berättar här med egna ord: ”När det var dags att vaccinera min pojke, det var i slutet av juni, kom klockare Falén till torpet. Jag var ensam hemma. Min make var i tjänst på Malmen. Falén hälsade samt började tala om skörden m.m. Sedan såg han på pojken och sade: Du har en stark och duktig pojke. Du skall åka till Söderköping för att vaccinera din pojke hos klockare Westin.

Sedan skulle Falén ta vaccin på min pojke och överföra till de andra barnen. Visserligen var etta nu förbjudet, men Falén, som hade sina egna lagar, kunde på detta sätt tjäna någon krona i stället för att köpa på apoteket. Jag sa ifrån. Har inte tid. Måste bärga mitt hö. Men han var envis, resan skulle han betala. Min tid, som resan tog, var det ingen talan om. Men som vi, på den tiden, hade stor respekt för överheten och klockaren var envis, fick jag ge efter. När jag kom till klockare Westin, var han arg på Falén för att han skulle hålla honom med vaccin gratis.

Efter några dagar, när vaccinet verkat på min pojke, hade Falén utlyst samling i kyrkskolan av alla de mödrar och barn som skulle vaccineras. Det var ett tiotal barn som skulle behandlas. Klockare var nu 80 år. Han hade med åren blivit allt mer vrång och argsint. Särskilt denna dag var han ur balans. Han hade fått meddelande om att han inte fick ha hand om utdelningen av posten längre. Den skulle handhas av handlanden Jonas Hesse i Klubben. Han hade ingen lansett för ändamålet, utan en vanlig pennkniv som användes till allt möjligt. Utan någon som helst rengöring eller desinficering, som för honom var ett okänt begrepp. Falén började behandlingen med att sticka hål på vaccinblåsorna på min pojke samt ympa in det i armarna på de andra ungarna. Det var ju inte underligt att det blev infektioner på ungarna, med feber och vaknätter för mödrarna.

När förrättningen var färdig var det en kraftig och ståtlig kvinna från en av de större gårdarna och som flyttade varje år. Hon hade väl sett lite mer av världen än vi andra. Inte var hon ekonomiskt beroende av klockaren heller. Hon stor framför honom med ungen på armen och sa sin uppfattning om klockarens uppträdande och hans behandlingsmetoder av barnen. Hon vågade tala vad vi alla ville säga.”

Klockaren blev blåröd i ansiktet. Vi trodde att hans skulle få slag. Det var tyst en lång stund innan fick fram något ljud. Det var sista gången han verkställde vaccineringen. Nu fick den anställda barnmorskan, efter 30 års tjänst, verkställa vaccineringen som hon var utbildad för, till alla mödrars belåtenhet.

I början av sin tjänst, bildade han familj. I sitt äktenskap hade han en dotter som gifte sig med Faléns efterträdare, Axel Ferb. Sonen Oliver omkom vid en olyckshändelse i unga år. Det hände under reparation av kyrktaket. Efter skolans slut, gick han för att se på arbetet. Då hände det att en plankbit rasade från taket och träffade honom i huvudet med ögonblicklig död.

När Falén 1880 tog avsked från sin tjänst, fick han fortfarande bo kvar i Klockargården. Den nya klockaren fick sin bostad i det nya skolhuset som var färdigt 1883. Men den gamla klockaren var fortfarande verksam ända in på detta århundrade. Han hade fortfarande de flesta av sina sockenuppdrag som han inte frivilligt lämnade ifrån sig. Falén var även behjälplig med bouppteckningar, arvskiften. Fastighets- och lösöreauktioner samt hade en betydande lånerörelse.

Många historier berättas om Falén auktioner. Om det t ex var någon som slarvat med sina auktionsskulder, skrek han tydligt inför de församlade: ”Du är inte betrodd. Du har inte betalt det du är skyldig.” En gång förrättade han fastighetsauktion på Luddingsholm. Bland de församlade fanns en man som ortsbefolkningen inte kände. Han var torftigt klädd. De trodde att det var en luffare som stannat av nyfikenhet. När budgivningen pågått en stund hade främlingen avgett högsta budet. Klockaren ville inte slå för honom utan frågade nedlåtande, om han hade pengar så köpet kunde fullföljas. Främlingen svarade inte utan kom fram, tog upp en sliten plånbok och lämnade fram 2000 kronor till den häpna auktionsförrättaren. Det var stora penningar efter dåtida penningvärde.

Den nya klockaren hade rätt till avkastningen på Klockaregården. Det ingick i löneförmånerna.

Efter Faléns bortgång, anställde kantor Ferb en man för att sköta åkern och två kor samt en häst. Han fick även tjänstgöra i kyrkan som ringkarl samt köra all ved från häradsallmänningen för skolans behov. A.E. Andersson var hans namn men han kallades allmänt för Formar-Anders efter sitt arbete på tegelbruket. Nu kallades han för Klockar-Anders.

A.E. Andersson blev senare kyrkvaktmästare i många år. Som bostad hade de endast köket samt två små rum, om man kan kalla dem för det. Det var trångt i det lilla utrymmet för familjen med sju stycken barn. Det stora rummet åt söder blev kommunalrum. Där samlades årets konfirmander två dagar i veckan i många år. Dessutom hölls kommunen sammanträden här. När det 1918 blev vardagslösning, togs salen i anspråk för småskoleundervisningen.

På vindsvåningen fanns ett rum på varje gavel med en stor vind emellan som ej var vinterbonad. Där var det utomhustemperatur, samt en smal trapp att bära vatten och ved.

När vardagsläsningen infördes, anställdes en ung lärarinna som här fick sin tjänstebostad. Den uppvärmdes med ved. Eldstaden var en gammal förfallen rörspisel samt en gammal järnspisel i köket som inte gav mycket värme. Det blev ganska utkylt när hon varit borta några timmar. Vatten fick hon bära från bykällan och all ved samt slask fick hon bära i den branta trappan. I våra dagar talas mycket om forna statares bostadsförhållanden. Man kan ju fråga om det var så stor skillnad, särskilt för de ensamstående lärarinnorna.

Om vi nu lämnar kyrkbyn och fortsätter västerut ned mot än, ser vi först gamla fattigstugan som ännu är i kommunens ägo. Dess byggnadsår är ej känt, men den uppfördes antagligen i mitten av 1700-talet. De gamla flyttades därifrån 1907 då Solliden var färdigbyggt. Det gamla hemmet blev hyreshus. Jag minns, från min skoltid, en skomakare Albin Hollertz som där hade sin verkstad och bostad. Han hade även en gesäll, Gustav Vallman, anställd. De tillverkade nya skor och stövlar på beställning. Senare flyttade han, med sin verkstad, till den gamla låga stugan Hagebylöt som ännu är bevarad.

Nere vid än ser man ännu spår av gamla vägen och bron. Här fanns även en klappbrygga, gemensam för hela byn. Där fick byns kvinnor slita ont i det kalla vattnet vid vår och höstbykarna, med påföljd att många av dem fick värk i leder och muskler. Men det skulle ovillkorligen sköljas i rinnande vatten. Marken var byns samfällighet som var avsedd att hänga upp kläderna till tork.

I ån där gamla bron låg, var än uppdelad i tre strömfåror. I den östra hade prästen fiskerätten. I den västra, Broby eller Norrbo och i mittfåran fick inga fiskeredskap sättas ut. Den kallades kungsfåran.

Det fanns rikt med fisk på den tiden. Vattenståndet var mycket högre. Men genom landhöjning och genom människors ingripande med å-sänkning, blev den allt mindre.

Kyrkoherden, som inte var intresserad av fisket, gjorde en överenskommelse med klockare Falén, som var mycket för fiske. Klockaren fick tillstånd att fiska mot att han lämnade en del av fångsten i prästens kök. Med det blev magert med fångsten. Klockaren var närig. Han klagade på den dåliga fångsten. Han ville inte gärna lämna något ifrån sig. Han lämnade bara lite småfisk en och annan gång. Men så en afton, när klockaren varit vid ån och vittjat sina fiskeredskap mötte han kyrkoherden. De stannade upp för att växla några ord. Klockaren beklagade sig för Wezén om sin dåliga fiskelycka och visade upp några småfiskar, som han hade i en påse. Plötsligt föll en gädda ut som han gömt under västen, och slog i vägen framför dem. Det var ju förargligt.

På andra sidan ån kommer vi fram till ett hus som förr var lantaffär, postkontor och telefonväxel. Affärsinnehavare var Jonas Hesse samt medhjälparen brodern Melker. Han drev den omkring 70 år, Här var redan på 1700-talet en raststuga med hållstall, där de som var på väg till torg och marknadsdagar, i huvudsak i Norrköping, kunde övernatta. De kom långa vägar, från Yxnerum och Östra Ryd m.m. Hållstallet fanns kvar ett stycke in på detta århundrade så det användes som lagerlokal.

Utanför affären var som ett litet torg med ett träräcke, försett med järnringar att binda kundernas dragare i.

Klubben blev så småningom en centralpunkt för socknen. Här blev det postkontor, där affärsinnehavaren delade ut post tre gånger i veckan. Den bars av en man, som de kallade Post-Johan, från Söderköping. Hit kom ortens första telefon, dåtidens underverk, med en telefonväxel som placerades i ett rum innanför affären och som sköttes av affärsinnehavaren. Det var fyra abonnenter, Hylinge, Tvärdala, Norrbo och kantor Ferb. Här fanns även en telefonapparat för allmänheten. Men det var inte så lätt för ortsborna att hantera en sådan makapär. Många roliga episoder inträffade ibland.

1921 började den första linjebussen från Norrköping till Evalundsvägen. Det var en vanlig lastbil med hårda träbänkar. Men den fick snart linjetillståndet utsträckt till Klubben. När Norra Tjust trafikbolag övertog busstrafiken med mer moderna bussar, blev det en betydande utveckling med nya busslinjer i alla riktningar. Klubben blev en betydande trafikpunkt. På den tiden var det mycket folk på landsbygden och bussarna var alltid fullsatta. Det blev ett rörligt liv. Många resande skulle byta buss och varor fick lastas om. Sön- och lördagar blev det även samlingspunkt för ortens ungdomar. Men tiderna förändras. Ortsbefolkningen har minskat, bilen har blivit var man egendom och alla busslinjer har upphört.

Fortsätter vi sedan gamla vägen, Hälla backe, ser man en liten oansenlig stuga. I början av 1800-talet bodde här Bengt Bengtsson. I sockenmagasinet, på en vägg kunde man läsa följande: ”Eftersom de gamla blivit orkeslösa, skulle de tilldelas två kappe råg”. Mycket kunde mans studera på väggarna i magasinet om bygdens socialhjälp under hundra år. Tyvärr är allt utplånat. I början av detta sekel beboddes stugan av två äldre makar som av ortsborna kallades för Lars och Larsa. De hade så trångt i stugan när Larsa skulle bädda på kvällen att Lars måste gå ut på backen.

Sedan kommer fram till Hälla Gästgivargård som upphörde med gästgiveriet omkring 1910. Men här finns två Hällagårdar till. En ägdes av Fredriksson som var en flitig kyrkobesökare. Han var begåvad med god sångröst. Han bevistade nästan alla gudstjänster där han hördes över både klockare och orgelmusiker. När hans röst tystnat för alltid, saknades han av alla kyrkobesökare.

Innan man kommer ut på nya vägen ser man en milstolpe. Här är det tio km eller nymil till Söderköping. Men det finnes äldre från Karl den 14:s tid. En sådan synes på vägen mitt emot Åttan. En fjärdedels stolpe som förtäljer att det är tre fjärdedels mil till Söderköping.

Rakt norrut på en höjd, låg fordom gården Broby, som vid laga skiftet omkring 1840, sammanslogs med Norrbo. Men en stuga fanns kvar och beboddes ända till 1930. Den beboddes av en arbetskarl med familj i några generationer. Deras namn var Ros. Men nu synes bara lite av husgrunden och några vildaplar.

200 m västerut på höger sida låg ett soldattorp som för många år sedan är bota. Det tillhörde Broby eller Norrbo rote. Ladugården låg intill vägen och stugan lite längre in på åkern. Lite längre väster kan man ännu skönja spår av potatiskällare och kallkällan. Stugan kallades i folkhumorn på orten för Lusasken. Den sista soldaten som här var i tjänst var Karl Norr. Hans tjänst upphörde 1907.

Längre bort på vägen kommer vi till Hermansro. Här hade smeden Smedberg sin verksamhet i många år.

Sedan vandrar vi fram till vägen som leder till Ternslund som ligger uppe på berget. F.d. soldattorp för Hälla rote. Stugan är väl bevarad och är nog byggd när indelningsverket instiftades. Den sista i tjänst var skrivarens farbror Gustav Hällström. Han slutade sin tjänst 1903 så han avled av sjukdom. Sedan friköptes torpet av f.d. soldaten Thern som tjänstgjort för Ringby rote. Thern blev fjärdingsman i många år i socknen. Han var mycket intresserad av gamla föremål, som handredskap, hushållssaker, skrifter m-m- Efter många år av samling fick han lova att uppföra en särskild byggnad för att förvara dem i. Vi unga i orten var intresserade att bese alla de föremål som fanns här, som gamla vapen m.m. Han ville gärna visa sina samlingar  samt läsa i en gammal bok där man kunde lära sig en del av levnadsregler. Som följande, som jag ännu har i minnet, nämligen:

-          Husfolket skall beflita sig om att klå arga drängar.

-           Det är bättre att klättra upp på taket av sitt hus än att träta med en argsint kvinna.

-          Om jag möter en svarter hund, då vet jag att det skall hända nået.

Hela sin värdefulla samling donerade han till S:t Ragnhilds gille i Söderköping. Där kan det ses av intresserade.

Strax här intill har vi Tvärdala, f.d. rusthåll. I slutet av 1800-talet inköptes egendomen av en stockholmare, patron Jenzén, för att få luftombyte för sin maka och dotter som hade dåliga lungor. Men det hjälpte inte. De gick bort efter några år. Ofta såg man herrskapet åkande på vägarna i en droska, förspänd med ett par stora svarta hästar och med den livréklädde kusken Larsson på kuskbocken.

Patron Jenzén var intresserad av gårdens förbättring. Han dränerade åkern med tegelrör. (Efter dikning bland de första i orten ??) Han förbättrade ladugården och kreatursbesättningen. Men för de anställdas bostadsförhållanden hade han ingen som helst förståelse. Det blev besvärligt att få folk att stanna på gården. De flyttade varje höst. De som var kvar var gamla utslitna människor som hade svårt att få anställning. Befolkningen på orten kallade gården för Trasdalen. Husbonden var av den gamla stilen, som tillämpade husaga på de kvinnliga anställda i hushållet med en hundpiska som uppfostringsmedel. Den användes både på flickorna och hans hundar tills en av ladugårdskarlarna ingrep med att rycka piskan ur handen på Patron och bröt den i stycken.

Efter första världskriget blev det ägobyte, men inga förbättringar på de anställdas bostäder. Ladugården rustades upp med större fönster m.m. Det blev ljusare. Det var viktigare att nötkreaturen fick en trivsam miljö.

En dag blev Patron oense med sin ladugårdskarl om djurens skötsel och det blev en häftig ordväxling. Patron blev allt hetsigare. Till sist tog han ett struptag på ladugårdskarlen. Denne var liten till växten samt gammal och utsliten. Det blev en ojämn kamp mot patron, som var i sina bästa år, stor och kraftig. Ladugårdskarlen blev trängd mot en fönsternisch. Där fick han tag i ett föremål bakom sin rygg som han slog patron i huvudet med. Det var en gammal skåpundsvikt. Trots att motståndaren var överlägsen, fick ladugårdskarlen åtal för misshandel och dömdes till böter. Kamraterna skämtade med honom och sa att han fick böta för användande av ojusterade vikter.

Här fanns, innan Linköpingsvägen förbättrades, en brant och besvärlig backe fruktad av alla vägfarande med tunga lass. Det hände en gång att en häst stöp av överansträngning, varför backen fick namnet Märrspränga. Nedanför backen till höger, ligger Korskullen, en parstuga från den karolinska tiden. Denna typ av boställe var avsedd för fältväbel, fanjunkare och länsman m.m. Nu används den till sommarstuga. Det skulle vara av intresse att veta lite om dess historia och de människor som här levat och verkat. Stugan är välvårdad och med sin gula färg där uppe på kullen, väl anpassad i landskapsbilden.

På en höjd intill sjön Asplången, ser man Minsjös stilfulla mangårdsbyggnad med sitt natursköna läge. Som ägare under 1700-talet, med torp och mindre gårdar skrevs herremannen och lagmannen Stjärneman. Han var hård och egenmäktig mot sina underlydande och allmoge. Med sina hänsynslösa affärsmetoder, var han mycket framgångsrik. Enligt sägner och folktro hade han skrivit kontrakt med den onde, som skulle få hans själ när han slutat sin framgångsrika verksamhet här på jorden.

Det berättas att han blivit ovän med ägaren på Luddingsbo. Där hade herrskapet julkalas, men lagmannen hade inte blivit inbjuden. Festen hade nått sin höjdpunkt och alla gäster hade samlats vid bordet. Plötsligt splittrades fönstret och vinflaskan krossades av en kula inför de förskräckta gästerna. Enligt folktron skulle lagmannen ha stått hemma på gården. Med det stora avståndet över sjön, och med den träffsäkerheten, avlossade han ett trollskott med sin bössa. Han måste ha haft hjälp av mörkrets makter. Han var en mycket fruktad herre under sin levnad. Det var inte underligt att de var rädda för honom efter döden. Hans vålnad uppenbarade sig ofta för befolkningen, särskilt hemma på gården, där gårdsfolket knappast vågade gå ut efter mörkrets inbrott. Till sist rådfrågade de en klok gubbe på orten. Han föreslog at de skulle riva upp den utfartsväg som han alltid använde vid sina åkturer. Folket på gården rev nu alla broar över bäckar och diken samt odlade upp vägen. Efter detta upphörde allt spökeri på gården.

Under 1800-talet blev en Klingsporr ägare till Minsjö med tillhörande torp. Han ägde även en del gårdar i Skärkind bl.a. Skörtinge, Mariedal m.fl. men bosatte sig på Minsjö. Klingsporr var en flitig kyrkobesökare, varför han lätt bygga ett kyrkstall med plats för två hästar, vagnsbod och höskulle. Byggnaden finns ännu kvar bakom kyrkskolans uthus.

Vid hans bortgång blev hans dotter ägare till gården. Hon arrenderade bort gården till lantmannen Engström som efter några år ingick äktenskap med ägarinnan Matilda Klingsporr. De fick en dotter som senare gifte sig med en prästman, Sixten Dalqvist. Han blev senare prost i Vreta Kloster. Hon gick bort för några år sedan. Hon var väl känd i hela stiftet för sina artiklar i olika tidningar om kyrkans uppgifter och arbete. Matilda Klingsporr var mycket socialt intresserad för sina underlydande och med medmänniskor. Hon donerade penningar till en fond, vars ränteinkomster skulle utdelas till två behövande änkor på Matilda-dagen den 14 mars. Fonden förvaltas av socialnämnden.

Luddingsbo på andra sidan sjön med flera torp, ägdes på denna tid av en estlänning, von Arnold, av befolkningen kallades han för Ryssen. En broder var ägare till Djurtorp.

Min mor berättar: ”De var tre flickor i tjänst hos hennes nåd. Det var ett hårt husbondevälde. Vi var förbjudna att ha kontakt med folket på gården. De var misstänksamma mot alla människor. Vi var livegna. Ingen fritid förekom. Vi fick inte ha några andra intressen än att passa herrskapet dygnet runt. Många vackra sommarkvällar kunde vi höra, genom vård öppna fönster i vårt rum där vi satt instängda, hur ungdomarna från bygden var ute på sjön med sina roddbåtar. Vi hörde deras glada skratt och dragspelsmusik.”

I början av detta århundrade bildades Västra Husby skyttegille. Mark till skjutbana uppläts gratis av dåvarande ägaren av Minsjö, Alfred Andersson, som var mycket intresserad av rörelsen. Arbetet med anläggningen utfördes frivilligt av medlemmarna. En skyttepaviljong uppfördes. Den var belägen strax intill arbetarbostaden Kammen, som nu är borta. Markörgraven synes ännu rester av, alldeles norr om nuvarande vägen.

Ännu idag minns jag en del av medlemmarna, deras namn och utseende. Jag var ofta med far på söndagarna då det var tävling. Kantor Ferb, insp Skoglund Hylinge, uppfinnaren och kassaskåpssmeden A G Johannson, tegelslagaren från Norrbo och Pelle i Hejorna med sitt stora helskägg. Han såg ut som en patriark. Markör var f d soldaten Lind, Minsjö rote. Särskilt minns jag mejeristen Axel Andersson, Hylinge sedemera Åttingshagen, som inte var någon mästerskytt. En gång hade han skjutit 10 skott. När markören visade två tavelträffar, utbrast han glatt med ett skratt: ”Svärje ä ett gött lan”. Vid vägomläggningen på 1920-talet måste tävlingarna upphöra. Skyttepaviljongen köptes av kantor Strand som flyttade den till kyrkbyn. Där står den ännu kvar.

Om vi sedan fortsätter västerut, har man till höger på höjden Hässelkulla, vars ägare på 1700-talet var generallöjtnant Jakob Burensköld Borkhult. Han donerade gården till Yxnerums fattigvård. Sista arrendator var Karl Hulterström, sedan såldes gården till Minsjö omkring 1940.

I fortsättningen på vår vandring på gamla vägen har vi en del torp som tillhör Minsjö, som Brotorp, soldaten Linds grenadjärtorp och Sumpen. Där är byggnaderna borta. Endast några förvildade äppelträd synas som spår av bebyggelse. Den sista torparen var Frans Lord. Han var även kreaturshandlare och besökte de flesta marknader i Östergötland och Småland.

Sedan kommer man fram till småskolan Ängstugan intill gamla vägen. Den byggdes i början av detta århundrade. Strax intill finns lilla Ängstugan. En liten låg stuga, som förut tjänstgjort som skollokal men troligen varit ett torp till Minsjö. Den första lärarinnan jag minns var fr Bergdal och den sista fr Signe Svensson. 1930 blev barnantalet allt mindre, varför skolan upphörde. I stället anordnades skolskjutsar. För de barn som började folkskolan vid nio års ålder, var det en lång skolväg från Häggtorp, Målstorp m. fl. Omkring sju km. 1918 blev det vardagsläsning. Det blev långa och ansträngande skoldagar. Men barnen var ju ett härdat släkte på den tiden.

Hur var förhållandet för lärarinnorna i dessa glesbygdsskolor? Där fanns inga bekvämligheter som i våra dagar. För det mesta var det skolsal och avklädningsrum på bottenplan samt två små vindsrum som bostad. Ofta var småskolorna ensligt belägna med den mörka skogen runt om. Många lärarinnor kom från tätorter där det fanns elljus, telefon m.m. När de tagit sin examen, fick en del av dem anställning uti glesbygder. En för dem hemsk upplevelse av ensamhetskänsla och skräck när höststormarna svepte kring väggarna. Tänk om de haft tillgång till telefon, vilket inneburit en viss trygghet.

Vid backen på gamla vägen, strax intill skolan, fanns förr en milstolpe som nu är borta. Troligen använd till vägfyllnad vid vägomläggningen. Man värderade inte dessa minnes- och kulturmärken på den tiden.

Evert Eriksson, St Hagen, minns sin far berätta om tider som varit. När han var 16 år fick han anställning som skjutspojke på Hälla Gästgivargård. En dag fick han köra till Norrköping. När han vände åter, träffade han en bekant, Alfred i Vargkärret, som fick åka gratis. Men efter en tid träffade han Alfred, som var artig och tackade för skjutsen. Påföljden blev att han fick stryk av gästgivaren för att han inte tagit betalt. En natt, när han kom hem från en åktur, räckte han inte upp att hänga upp selen på plats. Han var kort till växten, varför han hade en pall att stiga upp på. Därför lade han selen på golvet. När han hade somnat, kom gästgivaren och väckte med en förebråelse. Det var något i stallet som var i oordning och måste rättas till. Det var inte tyst på gården. Mylingarna var missbelåtna. De bråkade och förde väsen i stallet. Min far var mycket rädd men vågade inte vägra gå till stallet och hänga upp selen.

När Nils Dacke, under Gustaf Wasas tid, ryckte fram i Östergötland, var här stora sammanhängande skogar. Allmogen i bygden anmodades till försvar. De högg ned skog och förskansade sig bakom, för att här stoppa hans framfart. Men eftersom de inte hade någon ledare, kunde de inte hindra de stridsvana smålänningarna. Allmogen flydde och skingrades. Det blev nu fri framfart för Dacke och hans folk att förse sig med mat och foder. Nils Dackes företag var på sitt sätt en befrielserörelse. Hade han lyckats med sitt uppror, hade han blivit en folkhjälte jämfört med Engelbrekt. Men han blev nu i vår historia en grov brottsling som blev avrättad.

En gång för många år sedan, då jag en gång var skjutspojke åt kyrkoherde Wezén, berättade han, när vi passerade Hertzberg: ”Här i en liten stuga bodde i början av 1800-talet en trollkäring av finländsk börd. Hon utövade trolldom samt botade diverse åkommor på människor och djur med olika besvärjelser, slå åder och stämma blod. Även vägfarande, som hon inte gillade, kunde bli utsatta för hennes konster. Hon kunde få hästar att stanna på vägen utan orsak. Det gick inte att få dem ur fläcken, varken med piska eller lämpor. Hon var fruktad av ortsborna, som för att hålla sig väl med hennes, skänkte gåvor in natura, varför hennes levnadsförhållanden var goda”.

I början av detta århundrade förvärvades Hertzberg av möbelsnickare Edv. Petersson från Skärkind. Fastigheten försörjde två kor samt smådjur. Stugan var troligen tillbyggd någon gång.

Omkring 1900 förordnades i folkskolestadgan om slöjdundervisning i de båda sista klasserna. Den ordinarie läraren hade inte utbildning i träslöjd. Undervisningen var två dagar i veckan, från kl 14.30 till 16.30. Skolrådet beslöt att utse möbelsnickare Edv Petersson, som var känd att vara en skicklig yrkesman. I tio år verkade han med slöjdundervisningen. Hans arvode, kan man förmoda var enligt dåtida penningvärde omkring två kronor per dag. Eftersom undervisningen var frivillig, var de elever som deltog i slöjden, intresserade av sina uppgifter. Det var inga problem med ordningen. Vi var ju vana på den tiden att respektera lärare och äldre personer. Det var ett kamratligt förhållande mellan denna lärare och elever, men det finns ej många av dom kvar i livet. De flesta av dom mindes nog dessa slöjdtimmar som ett ljust minne från skoltiden. Edv Petersson fick många uppdrag. Han var bland annat kassör i Västra Husby sjukkassa i omkring 25 år, Den hade sammanträde och uppbörd på medlemsavgifter en gång i månaden. Då såg man honom gående med sin väska, innehållande kassaskrin och handlingar.

Under många år förrättade han brandsyn tillsammans med någon medhjälpare. Det var syn vartannat år med socknen uppdelad i två delar och kanalen som gräns. Brandsynen skulle ha tillsyn av fastigheternas rökgångar samt att brandsprutor, stegar m-m- var i gott skick. Det blev långa dagsmarscher dessa dagar, från Hertzberg till Vena, Torp, Drag och Ollerhagen m.fl. och åter. Som ombud för Brandstodsbolaget hade han uppbörd på försäkringspremierna. Det fanns inget postgiro på den tiden. Med åren blev det många steg och mil på vägar och stigar.

Närmaste granne är Stenslund, där vagnmakare Nilsson var verksam med tillhörande lantbruk. Eftersom han var kommunpolitiskt intresserad, fick han en del sockenuppdrag. Nilsson var mycket kritisk till alla förbättringar. De var alltid dyra och onödiga. Därför blev han av många kalla för Allmänna Åklagaren.

Som närmaste granne låg byfotografen Johan Erikssons lilla Karlsborg. Han tog under sin mångåriga verksamhet, många fotoplåtar av bygdens folk i helg och söcken. Han tog också många gruppfoton av skolbarn i flera generationer. Han är borta för många år sedan. Mycket av hans material, har samlats under årens lopp, fotoplåtar som man ännu kunnat framkalla och intressanta bilder av bygdens folk. Men som det inte finns någon hembygdsförening, har det tyvärr gått till soptippen. Det skulle ha varit av stort kulturellt värde för bygden.

Den sista gården intill sockengränsen är Dala, var ägare var Knut Karlsson, småbrukare och kreaturshandlare. Han drev även lanthandel. Här delades ut post och tidningar m.m. till ortens folk.

Om man sedan fortsätter utfartsvägen, kommer man upp på Linköpingsvägen. Här fanns för många år sedan ett par massiva stenstolpar. Vid sekelskiftets början var det även en grind, som var stängd under betestider. Den utgjorde också socken- och häradsgräns.

Det berättas att när utvandringen började från bygden omkring 1840, väster ut över det stora havet, var det en sedvänja att släkt och vänner skulle följa dem på vägen till sockengränsen. Man kan ju förstå att det var gripande scener. För de flesta var det ett farväl för alltid. Det var inte många som återsåg sin hembygd.

Innan järnvägen fanns, måste emigranterna färdas landsvägen via Jönköping till Göteborg, en ansenlig vägsträcka. De som hade släkt eller vänner som var ägare till häst, kunde hjälpa dem ett stycke på väg med hästskjuts, en del ända till Jönköping. Därefter fick de anlita gästgivargårdarna. Men många unga män och familjer färdades gående med ränslar på ryggen där de hade sina tillgångar. En del medförde även små barn som de drog i en kärra.

Varför blev det så stor anslutning av unga människor i utvandringen? För en del var det väl äventyret som lockade. För många fanns det knappt några försörjningsmöjligheter. Eftersom 1800-talets Sverige tillkommit under fredliga förhållanden, ökades folkmängden betydande. Gårdarna delades upp vid varje arvskifte. De blev allt mindre. Man kunde läsa i fastighetslängden om ett sextondels mantal eller ännu mindre och backstugorna växte upp som svampar i skogarna. Det fanns ju ingen industri. Alla måste leva på det jorden gav samt jakt och fiske. Det blev ofta missväxt. Många talar ännu om nödåren 1867-1868. Det var rena katastrofen med svältdöd för många. Över en miljon människor utvandrade fram till sekelskiftet. De var ur alla samhällsklasser. Men inge av dem hade en aning om de fruktansvärda förhållandena på emigrantbåtarna. Det fanns endast segelfartyg och senare ångbåtar, som inte var driftsäkra i början. Inga av båtarna var byggda för passagerare. De resande fick trängas nere i lastrummen. När det var lugnt väder fick människorna i omgångar, gå upp på däck. Alla kunde inte vara uppe på en gång, då hade båten kantrat. För att få så stora förtjänster som möjligt togs allt för många människor ombord. Det fanns inga övervakande myndigheter eller någon fartygsinspektion. När det stormade flera dygn, fick alla passagerarna vistas i lastrummen. Lastluckorna surrades fast. Ett ständigt mörker rådde och ingen ventilation fanns. Det blev en fruktansvärd stank. De flesta var sjösjuka. Många dog av syrebrist. En del båtar försvann.

Hur blev det med människorna som nådde sitt mål? Många lyckades bra genom hårt arbete och sparsamhet. En del av dem kom åter till sitt gamla land med ett sparat kapital och köpte en gård i sin hembygd. Några blev stora kapitalister i sitt nya land, men många försvann i det okända. Det blev med åren många dollar som sändes hem till gamla föräldrar och respenningar till syskon, för resan till lyckolandet.

Under denna tid sändes många brev till släkt och vänner i hemlandet. Det kunde också bli långt mellan breven. Postgången var oregelbunden. Läs- och skrivkunnigheten var dålig hos allmogen varför de måste ha hjälp av klockare eller någon soldat. Det fördröjde väl brevväxlingen många gånger. Amerikabreven som finns kvar, är ju värdefulla dokument från en svunnen tid och bör väl bevaras. Av alla brev man läst, finns uttryck av hemlängtan och saknad av anhöriga. Med det finns en röd tråd av kristen tro att de ska mötas efter döden i en annan värld.

Vi människor med vårt tekniska kunnande och upplysta tidevarv har väl mist vår barnatro. Men kanhända att därinne i vårt undermedvetna ändå finns något vi inte för oss själva vill erkänna. Det får mina tankar att tänka på en strof i en dikt av Dan Andersson.

”Det finns något bakom bergen, bakom blommorna och sängen”.

Strålsnäs anno 1982

Uno Norrbom