Vägunderhåll 1800–1930

Uno Norrbom berättar

När man i våra dagar läser mängder av insändare i dagspressen om alla dåligt underhållna grusvägar, kan man inte undgå att erinra sig om när alla brukare av jord var skyldiga att underhålla alla vägar som gränsade till gården. Vägstycket var utmärkt med en vägsten eller vägpåle där gårdens namn var textad, vägstyckets nummer, och vägstyckets längd. Vägsyn hölls i maj varje år av Länsman och två nämndemän, de färdades med hästskjuts, det omfattade Hammarkinds och Skärkinds härad, det blev många vägmil. I vägkungörelsen om vägsyn kunde man läsa att hela vägbanan skulle grusas med grovt grus, det skulle vara ett lager av minst 10 cm. Diken och vägtrummor skulle justeras, skymmande buskar och träd avlägsnas. Försumlig vägunderhållare åtalades och dömdes till böter eller fängelse. Om vägarna hade varit i det skick de är idag hade många av vägunderhållarna fått böta och en del av dem sitta inne och skaka galler. Men de ansvariga myndigheterna i vägverket svarar väl att det är stor skillnad på den intensiva trafik som nu råder än i börja av detta århundrade.

Efter första världskrigets slut ökade bilismen kolossalt, med ökat fodringar på underhåll med mängder av grus. När man betraktar vägverkets stora resurser med maskiner och lastbilar i jämförelse med lantbrukarnas järnhjulsvagnar för transport av grus i en grusfattig bygd, det blev tunga transporter, de mindre gårdarna som hade klena dragare, ett par stutar eller en mindre häst och en del hade inga dragare alls. Många av de mindre gårdarna hade ingen utfartsväg till stora vägen, det var en mycket betungande och orättvis skyldighet. Ännu idag minns jag alla de vägmärken för varje vägstycke av sten eller trä med text, det var vägstyckets nummer, gårdens namn och väglängd. Vägen från Klubben mot Östra Ryd hade följande gårdar sina vägstycken nämligen Loddby, Finnerstad, Gäverstad, Rökstad, Klockargården hade 12 meter vägstycken, Prästgården 230 meter mellan Gårdebyvägen och Restadvägen. Sedan kom Komministergården, Önstorp, samt Hällagårdarna.

Den första Länsman som jag minns var mycket lugn och diplomatisk med ett gott förhållande till sig bygd, likaså hans medhjälpare en f.d. soldat. Det talade aldrig om lagens makt, och de väghållningskyldiga satt sin heder i att hålla sina vägstycken i fint skick. Fjärdingsmannen hade ett standarduttryck, när han kom med tillsägelse om vägen, först talade han om väder och vind m.m., sedan sade han,”dä ä rysligt va de har kört sönder vägen nu igen”.

1917 blev de båda pensionerade, den nya tjänstemannen kallades Landsfiskal, en man med något obalanserat temperament, nu skulle det bli nyordning, hade man makt så skulle man utnyttja den. Eftersom han kom norr ifrån, så hade han väl inte hört den Heliga Birgittas uttalande: ”att så länge det finns envisa och trilska östgötabönder, skall världen bestå”, så kanhända att han ändrat attityd. Han kom snart att erfara i sin tjänst deras kynne. Det blev många intermezzon och besvärligheter för landsfiskalen. Det blev många bönder som åtalades för försummat vägunderhåll med böter, som de flesta vägrade betala. Då blev det utmätning och exekutiv auktion med kungörelse som måste läsas upp i kyrkan efter högmässans slut. Landsfiskalens fodringar på vägunderhållet tycktes för lantbrukarna allt för orimligt, de hade ju mer att uträtta än att syssla med vägarna.

Dessa exekutiva auktioner blev nästa ett folknöje med åtlöje mot Landsfiskalen. Här är några exempel. På en gård där det förrättades en exekutiv auktion var Landsfiskalen utropare. En ko bjöds ut till försäljning, det gick trögt med buden medan kvickheter och spydigheter riktades mot auktionsförrättaren så mycket tätare. Vid nästa förrättning skulle två kor försäljas exekutiv, de gick bort för 430 kronor, ett mycket bra pris på den tiden, köparen stegade fram till Landsfiskalen med en bleckkruka fylld med småpengar, som denna först vägrade ta emot, men alla närvarande protesterade, det var gångbara mynt och köparen tillade generöst att bleckkrukan fick han behålla. Det var ju besvärligt och tog lång tid att räkna dem, de fick inte gå in utan fick stå ute i snålblåsten, det var i november, medan besökarna hånade honom, att nu hade väl Landshövdingen fått lite växel till nästa auktion. En annan gång var Landsfiskalen jämte Fjärdingsmannen på väg till en mindre utgård för utmätning av en ko för utdömda böter, det var långt inne i skogen, ingen väg fanns utan de fick följa en stig men som de ej hade någon lokalkännedom var de ovissa om vägen men så fick det höra en man som arbetade i skogen, de frågade honom om rätta vägen, när han visat dem tillrätta, sade han, ”jaså ni ska till torparen för utmätning, då har ni nog åtagit er ett jävlegöra”. Det var nämligen ägaren till kon de pratade med, men de kände ju inte honom. När de kom fram till torpet, träffade det torparmor som följde dem till ladugården, men där fanns inte det minsta spår efter någon ko, torparen hade den inhyst hos en granne tills faran var över. Landsfiskalen blev allt rödare i ansiktet av ilska och den långa vandringen i skogen, när de sedan gick in i stugan för att konstatera att det inget fanns av värde, och inte blev humöret bättre när torparmor föreslog att de kunde ju taga ett 30-tal höns som gick lösa på ladugårdsbacken, det var ju omöjligt att fånga in dem för att sätta röda lappar på dem.

När vägsynen var verkställd på våren var det många vägunderhållare som fick utdrag ur syneprotokollet om bristande underhåll, många blev ålagda att påföra mera grus till eftersynen för att undgå åtal. En småbrukare med ett vägstycke på 7? (otydligt skrivet) blev ålagd att lägga ut 20 kbm grus, antagligen ett skrivfel. Först tänkte han tala med Landsfiskalen men vågade inte, antagligen skulle han bli utkörd från expeditionen. Men när han rådgjort med sina grannar så erbjöd de att frivilligt och utan kostnad köra grus till vägstycket, följden blev att vägen blev blockerad av allt grus. Landsfiskalen fick på egen bekostnad göra vägen farbar.

En av de största lantbrukarna i orten struntade i Landsfiskalens påbud och skötte vägen efter sitt eget huvud, det blev många kontroverser dem emellan där Landsfiskalen för det mesta kom till korta. En dag när det hölls eftersyn, hade inte lantbrukaren verkställt de åliggande som vägsynen påfört honom. Eftersom gården låg alldeles vid stora vägen beslöt Landsfiskalen att åka upp och tala med vederbörande om vägunderhållet samt hans skyldigheter. Middagsrasten var slut och lantbrukaren stod på ladugårdsbacken med sina anställda och talade med dem om arbetet, när Landsfiskalen med sina nämndemän kom uppåkande till gården, de gick ur vagnen och Landsfiskalen tog till orda, med skarpa förebråelser för bondens försumlighet, och hotade med lagens strängaste straff, när han hållit på en bra stund, måste han hämta andan, då passade bonden på tillfället med ett par ord nämligen ”Ta och släng på den där hösäcken å´ åk er väg”. Det var ju en grov missfirmelse av tjänsteman, med två nämndemän som vittnen, det blev åtal och inkallelse till tinget. Alla bondens grannar och ortsbor trodde säkert att han skulle dömas till böter. När målet kom inför tingsrätten var det många grannar närvarande som åhörare. När domaren läst upp anklagelsen, frågade han svarande, om han erkände att kan kallat Landsfiskalen för hösäck, men han förnekade detta, det var till sina anställda som han gav order om arbete, han tycket det var onödigt att de skulle lyssna på Landsfiskalens utläggningar mot honom. Nämndemännen kunde intyga att rättaren höll en hösäck i handen. Följden blev att åtalet ogillades. När Landsfiskalen sedan blickade ut över rättssalen möttes han av måna skadeglada ansikten.

I början av 20-talet ökade bilismen mycket och lastbilarna blev allt större och tyngre, med stora påfrestningar på vägarna, de var smala och krokiga och många branta backar. De var ju byggda för hästfordon. Allt detta skulle Landsfiskalen övervaka med hjälp av Fjärdingsmannen. Det blev många kontroverser, de skulle övervaka att bilförarna följde trafikbestämmelserna om hastighet och övervikt m.m., bland annat var bilförarna skyldiga att signalera i varje vägkurva.

Det blev många åtal, en del var väl berättigade, en del onödiga, en vanlig dikeskörning bedömde han som grov vårdslöshet. Eftersom han mesta tiden måste färdas på vägarna, tog han körkort samt blev bilägare, men som han var mycket opraktisk blev han inte någon rutinerad bilförare, när han kom åkande på vägarna med sin bil, var det ett stort nöje för folket att reta Landsfiskalen med att taga skydd bakom ett kraftigt träd eller en stor sten. En dag råkade han köra av vägen, med påföljd att bilen rullade runt och blev liggande med hjulen i vädret. Följande dag kunde man i ortstidningen, som han var okontant med, läsa: ”Landsfiskal på vådlig färd, av någon underlig anledning går bilen av vägen, slår runt och blir liggande på taket, medan föraren kröp ur bilen, något omskakad men oskadd. Vägen var rak och bred vid olycksplatsen”.

Vid en tjänstetur genom en by, på en mindre väg med en lång och brant backe fanns det en grind. Där stod en äldre man, Landsfiskalen vevade ner rutan och ropade med hög röst: ”Öppna grinden” men inget hände, mannen började stoppa sin rökpipa i stället, då skrek han: ”Ser ni inte vem jag är, jag är Landsfiskal i det här distriktet”. Mannen tände sin pipa och drog några bloss, sedan sade han: ”Ja ger fan i vem du är, ja ä backstugusittare i det här distriktet”. Nu fanns ingen annan möjlighet än att gå ur bilen och öppna grinden, det var inte lätt att starta i den branta backen för en ovan bilförare. Det kund bli motorstopp så bilen rullade bakåt, varför han måste leta upp en sten att lägga för bakhjulet och samma sak när grinden skulle stängas. Sedan Landsfiskalen åkt därifrån gick mannan och öppnade grinden, den hade inte varit i bruk på fem år på grund av en ägodelning, den var obehövlig.

I början av 30-talet blev fodringarna på vägunderhållet allt mer pressande och de vägunderhållsskyldigas tålamod var vid bristningsgränsen och Landsfiskalen var nära sammanbrott. Nu fick det allmänna överta vägunderhållet med en vägstyrelse i varje härad som utgjorde ett vägdistrikt med en vägmästare och fast anställda vägarbetare.

Strålsnäs anno 1979

Uno Norrbom