Västra Husby – Sockenmagasin

Uno Norrbom berättar

Knappast någon av bygdens folk i nutid har kännedom om magasinets utseende eller var det funnits och dess funktion, byggnadsåret är ej känt med det uppfördes antagligen i mitten av 1700-talet. Ännu kan man se resterna av hörnstenarna på ett berg söder om Kyrkskolan där magasinet låg. Med sin fina arkitektur, välvårdad i en och en halv plan rödfärgad med svarta luckor på väggarna, en prydnad för byn med sitt vackra läge.

Tyvärr såldes det 1916 för en ringa penning, det monterades ned och uppfördes som bostad åt en trädgårdsmästare i S:t Johannes i Norrköping, där det var i bruk till 1976. Det var beklagligt att det inte kunde bevaras på sin plats, det kunde ha blivit ett utmärkt bygdemuseum med stora utrymmen.

Magasinet var en gedigen byggnad uppförd av grova handskrädda timmerstockar. På nedre botten var det avdelat i fyra rum med mellanväggar av timmer, det övre var i ett plan. Golvet bestod av breda plankor, blankslitna av spannmålen under årens lopp. Ändamålet med sockenmagasinet var väl den första organiserade hjälpverksamhet för nödställda människor. Lantbrukarna fick här lämna spannmål efter gårdarnas storlek, en kommunalskatt i natura. Men som de ansvariga var mycket återhållsamma med utdelning av spannmål blev det snart ett reservlager av spannmål som lånades ut till lantbrukare som fått missväxt eller på annat sätt fått skörden förstörd samt var i behov av säd för tillfället. När de sedan kunde lämna tillbaka säden fick de erlägga i ränta en tiondel i övermål. På en stämma i början av 1800-talet beslöts på sockenstämman att utse en intendent som skulle svara för redovisningen av inkommande och utgående spannmål. Till detta valdes patron och herren Asklöv på Djurtorp samt klockare Hallberg som var ansvarig för mottagning och utdelning av spannmål.

Bland inventarier fanns gamla rymdmått, justerade med många årtal som tunna, halvspann och kappe. All spannmål såldes i rymdmått på den tiden, enligt lagen som föreskrev att det skulle vara struket mått. Vilket betydde att man fyllde måttet med råge varefter man tog en tunn träskiva och strök av jäms kanten på måttet. Innan magasinet revs fördes dessa inventarier genom prästgårdsarrendatorns försorg till S:t Ragnhilds Gille i Söderköping, där de kan beses av intresserade.

Utdelning av spannmål verkställdes en gång i kvartalet, och beslöts av sockenstämman vilka av understödstagarna som var i mest behov av hjälp. Efter noggranna undersökningar och förödmjukande förhör blev understödstagarna beviljade tilldelning av en eller två kappe råg eller korn, vete odlades inte på den tiden, det var lyx. En del lantbrukare hade försökt med veteodling med skörderesultatet blev dåligt varför den blev kallad ångersäd. Inne på väggarna i det gamla magasinet, kunde man läsa mängder av anteckningar, det verkade som hela deras bokföring fanns här. Det var siffror, data och utdelning, intressanta uppgifter, namn på stugor som nu är borta, många människor som här fått lite bidrag till sin knappa försörjning. Bakom alla namn som här är antecknade kan vi förnimma mycket av mänskligt lidande, umbärande, sjukdom och handikapp. Innan magasinet fördes bort, hade jag antecknat några namn på stugor och personer som här en gång fått utdelning, nämligen Jonas Nilsson i Sandsveden, Bengt i Backen, änkan Ingeborg Larsdotter Rosendal och pigan Anna Månsdotter i Rökstorpet. Hård var tiden och svår för människan.

Strålsnäs anno 1982