Intervju med Gösta Svensson och Sven Ring
2010 12 14
 

Intervjuare Inger Wikström och Åke Öberg. Fritt redigerat.

 

Slussvaktarbostället Klämman

Slussvaktarbostället hade sju tunnland åker på vardera sidan om kanalen. Det sträckte sig fram till första hagen mot Snövelstorp. Där kom Åmans jord. Mot Söderköping gick åkern lika långt som Luddingsholms ägor men smalnade av kraftigt då vägen mot Söderköping gick ihop med dragvägen där. På den tiden var det ett öppet dike mellan kanaljorden och Luddingsholms ägor som idag är igenlagt.

Det var blandat åker och vall. Säden skördades och kördes in i logen på hösten. Man hade ett tröskverksbolag med Komministergården, Rökstad, Hälla, Norrbotorp, Luddingsholm, Klämman m. fl. som delägare. Kalle i Komministergården kom med tröskverket när det var dagsför tröskning. Det hade en tändkulemotor av märket Kristdala som inte var så bra. Sedermera köptes en Beijermotor som var bättre. Det var Svens svågers bror, Kalle Tollin, som var maskinist på den motorn. Han följde tröskverket och skötte maskineriet där. Det var ett stort balanshjul på tändkulemotorn . När man skulle starta fick man dra svänghjulet fram och tillbaka ett tag innan man fick det att gå runt. Det blåste svart rök så marken blev kolsvart.

Gustav Svensson på Luddingsholm var med på de mesta tröskverksdagarna och jämt så fick han ta hand om halmen. Men han var så skicklig att lägga halmdösar. Det låg många dösar på gårdarna runtomkring för de gick inte åt mycket halm förrän under krigsåren, för då det blev tomt.

I regel hade man fyra kor men det kunde variera mellan tre upp till fem någon gång, allt beroende på skörd och fodertillgång. Ingen dragare utom i ett par år som man hade en häst, troligen omkring 1928. Svens farfar hade slussen före Svens far som fick överta den efter honom. Svens pappa var mer småbrukare än slussvaktare. Han var rätt noggrann och envis och skulle han ta vara på varje höstrå som fanns på kanalbankarna. Lite skillnad mot idag då man knappast tar reda på något. Det blir sämre och sämre för varje år och nu är det möjligen så att det slås lite grann mitt på. Åkerholmarna och brinkarna växer igen för att ingen betar eller röjer där.
Kanalbanken sluttar ganska brant, särskilt uppåt Snöveltorpshållet. När Svens pappa skulle lasta hö från hökrakar som stod vid kanalen så körde han ner bulthjulsvagnen i slänten. Då skulle Svens mamma hänga på så att vagnen inte stjälpte när han lastade på hökrakarna. Det var väl inte mer är en eller två hökrakar som var pålastade. Sven själv satt uppe på kanten där det var jämnt och såg hur mamma halkade till och vagnshjulet gick över benet på henne. Som väl var så sluttade det så kraftigt att det inte blev så stor belastning på benet och inte brutet men hon hade värk i det länge. Det var nödvändigt att det gick fort med körandet för Svens far fick ju låna en häst av Kalle i Komministergården under tiden när han var och mjölkade.
 
En gång så skulle Kalle i Komministergården och hans dräng som hette Ture Karlsson köra in höet. Ture stod nere vid kanalen på ett hölass när det kom en båt och signalerade. Hästarna som hette Stjärn och Stjärna blev skrämda och satte av i sken. Hölasset gled av men Ture kunde med flaxade armar undvika att ramla av och ner i kanalen som var precis bredvid. Hästarna bara rusade uppför branten mot slussvaktarstugan men vagnsstången tog i en stor ek och då blev det tvärstopp. Under många år därefter kunde man se märket i eken där barken var borta. Hästarna klarade sig i vart fall bra utan skador.
Slåtter vid Klämman

Dansbanan vid Klämman.

Det var många föreningar som hade sommarfester vid Klämman för att få in lite pengar. Det var Bastuföreningen, Sjukkassan. Skyttegillet och Idrottsföreningen för att nämna några.

Svens pappa var den som åkte till länsman Lindell och sökte tillstånd för festerna. Svens pappa var med i styrelsen i Bastuföreningen. Länsman Lindell var ingen timid person och det var bråk med folk överallt men Svens pappa hade tumme med honom. Det berättas att någon som fått böter samlade ihop ettöringar och tvåöringar i en tygpåse som han lade upp på en ekstubbe på festplatsen. Så sa han åt länsman att här är mina böter som jag ska betala. Ja men inte sådana där pengar sa länsman. Jo sa han att nu har jag pengar så jag kan betala så nu får länsman ta emot det. Så länsman fick ligga där på knä och plocka upp pengarna.

Vid en fest hade Svens pappa gett Gösta och Sven i uppdrag att sälja lotter. Det var lotter som satt på ståltrådar som blommor. De sålde mycket lotter men ingen vann något. Efter ett tag började det koka i luften av ilska. Svens pappa och Artur hade gått ner till Klämman där Svens pappa skulle bjuda på en sup. Pojkarna hade ingen att lämna ansvaret till och där stod de i det inhägnade försäljningsbåset när alla blev allt argare. Då kom Svens pappa och Artur tillbaka och pojkarna kunde visa hur mycket som blivit sålt. När Svens pappa började vika ihop lotterna kom det en person och viftade med något i handen. Hör det här till er sade han. Det visade sig vara vinstlotterna. Vinst och nitlotterna låg i en påse var för sig och skulle ha blandats innan försäljningen. Det var naturligtvis ett misstag och man kände inte till att det var så. Lotterna kostade 25 öre stycket och de som fortfarande var kvar fick pengarna tillbaka. Festen med den olyckliga lottförsäljningen var det bastuföreningen som hade.

1938 flyttade Kalle i Komministergården festplatsens kiosk genom att släpa den på två stockar från Klämman upp till Norrbotorp. Den ställdes strax intill logen där. Det var skyttegillet som ägde kiosken. Sen vände han om och körde själva dansbanan som var i lämmar. Det var slutet för festligheterna vid Klämman.

Idrottsföreningens cykeltävling

Idrottsföreningen hade cykeltävlingar som startade nere vid Klämman och uppfarten till festplatsen. Man åkte upp mot Klubben, förbi Dömestad ,Ringby ,Nybble ,Loddby och tillbaka till Klämman. Juniorerna åkte ett varv och seniorerna två. Det var inte dagens lätta racercyklar utan lite tyngre grejor med ballongdäck. Gunnar Gustavsson i Klinghamra hade en cykel som bara vägde fyra kilo som tilldrog sig stor uppmärksamhet och alla samlades kring den cykeln.
Nisse i Sundet och Nisse Sjöström tillhörde de stora åkarna. Lokala förmågor var Sigvard i Norrbotorp och Sten i Ekliden. De köpte sig varsin racercykel och åkte också några gånger.

Skolan och skolresa

Sven och Gösta gick i första klass i Klockargården för Söderberg och sedan för Sara Holm. I storskolan var det fru Märta Karlsson, 3-4 klass och Yngve Skönberg, 5-6 klass. Yngve Skönberg gjorde mycket för Västra Husby. Han ordnade skolresor bl.a. till Värmland. Cyklarna fick tas på tåget och så cyklade man där. Det blev Frykensjöarna runt. Västra sidan upp och förbi Mårbacka och hem. Det var ganska långt men man hade en hel vecka på sig. Övernattning var i skollokaler bl.a. i Karlstad och Sunne. Enligt Gösta var Sven så matfrisk att fru Skönberg hade jämt göra att laga mat.

 

Gamla affären vid Klubben

På vänster sida i affären var det en ganska lång disk och där under var det lådor med gryn och sånt och så skar man glas ovanpå disken och när de skar till glasen så sprätte glasflisor omkring.
Svens mamma fick plocka glasflisor ur grynen. Hon satt och pillade och sorterade. Trots att det kunde vara livsfarligt så kom inte något sådant ut i tidningen på den tiden.

Innan för en vägg stod en silltunna och där gick man och hämtade en sill när någon köpte och gick över golvet fram till disken så det blev en fet gångstig över golvet.

I taket hängde allehanda saker som ryktskrapor och ryktborstar och även hinkar hängde där. Med så stort sortiment så fick man utnyttja alla utrymmen.

I affären hade man en tunna som man sålde sirap från. Den fylldes på vartefter det behövdes från ett större fat som fanns ute i bon. Folk som köpte sirap blev varse att det var hår i sirapen och när man kom ner mot botten i tunnan så hittade de katten som försvunnit. Man visste inte vart han hade tagit vägen. Han hade trillat i tunnan och inte haft en chans att komma upp.

En disk hade lådor som man förvarade ost i. Att det var begärlig föda kunde man förstå när man såg råtthålen i hörnen på lådorna.

En gång tappade Sven en 25-öring på trappan till affären. Den ramlade ner i springan i trappen som bestod av tvåtumsplank. Sven var väl i 10-årsåldern men inte sämre än att han gick och hämtade ett spett nere i bon och bröt loss en planka och hittade 25-öringen. Då köpte han sig en lakritsstång. Affärsinnehavare Melker som var mycket nyfiken av sig. kom ut och undrade vad Sven hade för sig. Jag ska spika fast den igen sa Sven och det gjorde han.

Affären hade en lastbil som man hämtade varor med. Sven stod vid Klubben och såg på när det slog eld i ett tändstift och Albin och Ragnar Hesse hade skyfflar och slängde grus över tändstiften . Nu efteråt när man förstår hur man skulle ha gjort så hade man bara kunnat sätta handen över eller kväva elden med en näsduk eller liknande.