Jag har tänkt på i över 30 år att skriva upp några gamla minnen från nejden runt Asplången och Göta Kanal, men det har aldrig blivit av, för jag har inte tagit mig tid. Nu är det över 10 år sedan en bekant började tjata på mig att skriva ned något.
För lite över ett år sedan, när jag var på Tranås kuranstalt bad min son att jag skulle passa på att skriva lite om händelser och episoder från vår lilla socken som nu växt och blivit stor, men inget blivit av. Nu har jag ju tid då jag sitter på ett ställe och ej kan gå så långt. Men nu har hela kalla vintern gått och vi skriver 7 mars 1979. Jag skall försöka att skriva något, men jag har ju gått i knapphändig skola och var inte intresserad av varken stavning eller svenska och föresten så är en del stavning ändrad sedan jag gick i skolan här. Bland annat så skrevs Västra Husby som Westra Husby på grund av att de hade poststationen i Klubben och inte ändrat poststämpeln sedan 1800-talet, utan det stämplades dagligen post med Westra Husby. Likaledes skrevs och uttalades Luddingsbo som Lundsbo. 

Jag tänker börja i Norrköping på 1920-talet eller före. Då fanns på Rådhusgatan, där det nu är stora fina nybyggda hus, alltså alldeles nedom Sankt Persgatan, två speceriaffärer. Det var Wikström på den ena sidan och Appelkvist på den andra. Båda med stall för hästar, för då lantarbetare kom från landet måste de ha någonstans att rasta hästarna och oxarna. Så var det ett litet kafé intill Appelkvist. Det var en ensam gammal gumma som hade det. Det fanns ju flera hållgårdar i stan. Däribland en på Drottninggatan, det var Dals. Alltid hade de speceriaffärer för att kunna tjäna något på de som hölls där. Det var ej infört parkeringsavgift, men det kostade ju mycket att hålla stallängor. Men i gengälld tänkte handlaren ”jag får väl sälja en del åt de som utnyttjar stallen”. Så blev det troligen många gånger. De som bodde i Östra Ryd, Gårdeby, Västra Husby och en del i Skärkind åkte Gamla Övägen ut. Alltså Rådstugugatan, Hörngatan och förbi snickerifabriken Kondoren, och kom upp på Vilbergen. På 60 år har in och utfarten till Norrköping ut på Gamla Övägen ändrats tre gånger. När man så får åka ungefär 6 kilometer från Norrköping är man i Västra Husby. Första gården Djurtorp. Om det heter så för att det är en älg på taket vet jag inte, ej heller om det heter så för något annat. Det får man fråga Tord Lindell om.

I juli 1968 togs en rakare och bredare väg i bruk från Evalundsvägen och till Norrköping. Vägen från Evalundsvägen och till Västra Husby är fortfarande den krokiga och backiga väg som byggdes 1918. (ändrad nyligen.), och inte blev den bättre att färdas på än den utgamla vägen som var gjord på gamla kostigar och gick backe upp och ned. Det är väl inte mer ändring på denna väg än att det faktiskt är mer skarpa kurvor nu än det var på den gamla omoderna

Så är vi då i Djurtorp och har Boudden på andra sidan. Vägen gick alldeles utmed Boudden och Jonstorp. Där fanns det en farbror som varit mejerist och kallades därför det, så till och med grannarnas barn visste inte att han hette Andersson, förrän de fick höra det när de var 15 -16 år gamla. Till denna mejerist ordspråk hörde alltid att hälsa med ”Sverige är ett gott land”. Det var hans ”hej”. 

Så ska vi fortsätta förbi Fördärvet. Det är bortrivet för många år sedan. Då kommer vi uppför en rätt brant backe och så utför på andra sidan. Till höger ligger Långmossen, ombyggd flera gånger. Åker man inte förbi utan tittar långt upp eller bort ser man en liten stuga som heter Nya Lund. Till vänster ligger Borrmossen. Åker vi på den gamla vägen så kommer vi förbi Stenbrinken, men innan den går det en väg in till Skogstorpet som förr var ett torp med vuxna, barn och djur. Men nu är det som allt annat igenvuxet, endast stugan är väl uthyrd. Strax intill finns det berömda Muskedundret, där prästen i Västra Husby 1919 vigde ett ungt älskande par som sedan i många år arrenderade skogstorpet av prästgården.

Så fortsätter vi ut till gamla vägen, fortsätter den och åker även på nya landsvägen. I dagens läge får vi åka en bit på landsvägen. Sedan tar vi av till höger. När jag gick i skolan var det endast ett hus med ladugård och bodar på andra sidan om vägen.

Om vi fortsätter en bit till kommer vi till Luddingsbo som uttalades Lundsbo då. Vi hade skolkamrater därifrån, men jag vet inte om det var för det vi fick gå ifrån skolan en het och varm dag och solen sken från en klarblå himmel. Jag säger det för när vi varit där och marscherat hem till skolan igen, fick vi gå ned till pumpen framför skolhuset, och vi var varma och svettiga.

Bortom Luddingsbo fanns även då en del småbruk, Några är nedlagda eller ödebyar. Det var skolbarn från Nybygget, Oxmossen och Lugnet. Senare kom det ju barn från Alingsbo, Olovstorp och även Wik, åt Asplången till. Ingen fick ju någon skolskjuts då utan alla fick traska och gå, både i snö och regn. När vi var och besåg Luddingsbo fanns ju det stora huset kvar där. Det brann långt senare. Då fanns det anställd trädgårdsmästare och även en arrendator. Jag tror att de hette Schelin, de som ägde det då. 
När vi gick hem gick vi förbi Sandstugan som hade torvtak, sedan kom vi fram till Snövelstorp. Vi hade alltid skolkamrater därifrån. Stugan var låg och liten. Vi fick läsa att kungen hade ätit sin middag i Kungsör som låg i närheten.

Till höger upp i backen, och rätt över på andra sidan stora landsvägen låg Bygget eller Grevens Fattighus. Det kallades troligen så för att så många statare fick bo där. Vad jag minns var det ensamma tanter allihop. Mor Jönsson, mor Olsson, mor Jonsson. Jag var med min farmor dit med ost och jäst. Det brann ner i september 1935 och tanten som bodde där brann inne. Hon begravdes sedan i Norrköping.

Några hundra meter åt norr eller Norrköping ligger Nysäter. Där bodde då en farbror vid namn Månsson. Jag nämner det för vi barn var alltid rädda för honom när han kom till Klubben för att handla eller hämta post. Nysäter ligger ju fortfarande kvar men är mycket ombyggd. En villa är byggd mitt emot, men ej förrän i slutet av 1920-talet

Fortsättning i del 2. Göta Kanal och Kyrkbyn