Så är vi nere vid Göta Kanal och Snövelstorpsbron som också är ombyggd, som väl är. Snövelstorps gård höll alltid med oxar att köra båtar med, eller rättare sagt de drog ju. Då drogs bron upp med vev. Snövelstorp och skogen hörde förut till Hylinge, men såldes omkring 1920, så nu är det bara Norrbo, som vi nu kommer till, som fortfarande i skrivande stund (1979) till hör Hylinge. Förut har Norrbo varit tre gårdar.

Så har vi också Broby som stugan uppe i backen hette. Den är bortriven för några år sedan. Då fanns det en bro över ån, vid lantarbetarbostaden till Norrbo, Åbyggningen. Den finns inte mer för den brann ner för ett tiotals år sedan. När jag gick i skolan bodde det fyra familjer i den, plus att det fanns en smedja i mitten. Där smiddes allt till Norrbo gård, alltså en gårdssmedja.

Innan vi kommer till Norrbo har vi passerat kanalbron. Till höger in fanns det ett tegelbruk som sysselsatte många arbetare, men 1907 gick det med företaget som det går med många i dagens läge, det slog igen. Om det nu hade funnits kvar måste de ha byggt en kulvert under vägen, för all lera togs upp nedom Norrbo på vänster sida om vägen och kärrades över vägen. Det blir alltid gröpper eller hål där man gräver eller spränger, så var fallet även nu. Det blev en vattensamling som i dagligt tal kallade Grevens sjö. När Fredrik Hansson skulle lära sig cykla sägs det att han satte sig på cykeln, som han lånat, uppe i backen vid Norrbo och åkte rakt ned i sjön. 

Nu har vi kommit till Norrbo gärde. Där var det alltid besvärligt på vintern. Även mellan Klubben och Sparrtorp lade sig snön. I slutet av januari 1929 blev det snöstorm en lördag. En del torpare från Östra Ryd och Gårdeby var inne till Norrköping med smör och ägg, även kalv kanske, och så gjorde de som min pappa sade. De gick mellan husen därinne och varsnade inte att det var full snöstorm, och när de kom in på Östra Rydsvägen var det knappt hästarna tog sig igenom snödrivorna. Så gick det till måndag, snön blev ju lite kompakt. Då hade fjärdingsman Wärn rapporterat till Landsfiskal Lindell. Han kom utfarande med bil och chaufför och de blev sittande i drivorna, så min pappa fick ta oxarna och köra loss dem.

Det var första året som vägverket hade plöjningen, och da sade min pappa åt Lindell att hade bönderna haft plöjningen så hade de väl halshuggits, och då sade Lindell, ja det måste bli ändring på det här.
På tisdagsmorgonen var det 30 man mellan Klubben och Sparrtorp och skottade snö. Det gick ej att köra med plog och hästar, för snön var för kram. Det sades att de höll på i över 8 dagar bara på Hälla och Finnstads vägar. Till sist fick de ta till vanliga åkerplogar för att köra loss snön med, så att de kunde skotta bort den för hand sedan. Jag har fått veta att på Norrbo gärde fick de ta till kultivatorn och två par hästar för att kunna få loss snön så den kunde skottas bort. Norrbo gärde är beryktat för snö många gånger.

Nu har vi kyrka, skola och koministergården på vänster sida om arrendatorbostaden. Den var stor och pampig på den tiden, men blev ett offer för husbyggare och revs på 50-talet. Den var förr bostad för koministern i Västra Husby, men det har inte funnits någon sedan mitten av 1800-talet. Sedan blev det bostad för arrendatorn. I början på 1900-talet var det ett stort jordbruk. Det var samma arrendator till både Norrbo och Komistergården.

Så fortsätter vi till vägskälet Söderköping-Östra Ryd- Linköping- Norrköping.ag kan i förbigående tala om att i slutet på 1920 stakades Norrköpingsvägen ut och skulle gå rakt fram, och det skulle byggas en bro över ån. Den skulle alltså gå där Nyponstigen går och rakt upp till där Gullvivestigen gåt ut på landsvägen eller kanske lite längre upp, men det blev aldrig av.

Ja nu har vi väg 210, åt den har inget gjorts på 80 år, mer än en bit just där i korset. 1936 flyttades bron över ån 10-15 meter så vägen blev lite rakare. Förut gjorde den nästan en sväng, för den gick alldeles utmed Klubbenebro, alltså trappan in till affären som vi sade. 

Hemmet ligger där i korset också, och som Söderköpings kommun börjat kalla Gamla Hemmet. Hur länge det legat där vet jag inte, men på 1890-talet fanns det ju och troligen långt före detta. De gamla bodde där och då fick de laga sin mat bäst de kunde, om de nu hade något att laga av.1896 var det en flicka från Gryt som tjänade vid Gäverstad. Då fick hon skjutsa fru Pettersson med häst till Hemmet med julgröt. 1907 flyttades de gamla till Solliden och det gjordes om till lägenheter med en vardera kammare  uppepå och köket och lägenheten åt norr till. 1919 togs rummet till höger i bruk som kommunsal. Förut var det lilla rummet i kyrkskolan och sedan blev det rummet i Klockaregården fram till 1919. Då blev det skolsal där och kommunalrummet flyttades till just Hemmet, och det gick väl bra det också. Förövrigt så var det fyra hyresgäster där.  

Nu fortsätter vi förbi Solliden och kommer in på kyrkvägen. Där har den inte gått i forna dagen Innan skolan byggdas gick vägen till kyrkan utmed Hemmet och komministergårdsbacken, eller som vi kallade den när vi gick i skolan, Fattigstugebacken. Sedan gick vägen rakt till den lilla porten och intill kyrkan, så som den var då. Förutvarande kyrkan hade ingång där. När kyrkan byggdes 1819 fick ingången vara så, ända tills skolan byggdes 1881. Då gjordes vägen och den stora porten in till kyrkan.  

På tal om kyrkor så fanns det runda stackar lagda på pålar att binda hästarna vid. Det gick väl an den varma årstiden, men på vintrarna var det ju synd om de stackars djuren. Nu vet jag ej hur länge det diskuterades om att bygga ett kyrkstall, men det byggdes ett 1924 eller 1925. Till det fick alla torpare som hade hästar och brukade åka till kyrkan hjälpa till eller skänka några stockar eller plankor. Det blev med kyrkstallet som med mycket annat som behandlats och tänkts i många år. Efter 8-10 år sedan stallet blev klart åktes det väl ej häst till kyrkan utan då var det mest cykel,  bil och drosktrafik istället.

Vid kyrkan fanns en skola förut som låg ute på gärdet mellan Komministergården och Norrbo. Men till den gick vägen in vid Norrbo. Skolan kallades kyrkskola och inrymde på nedre botten två skolsalar förutom slöjdsal, avklädningsrum med en stor öppen spisel i, också ett litet rum som var avsatt för kommunalrum, men byttes ut omkring 1902 till banklokal för Söderköpings Sparbanks avdelningskontor.

För att nämna mer om kyrkskolan så fanns det en lägenhet för läraren, med köket åt söder. Väldigt varm när solen sken, för det fanns ej persienner då. Sedan var det en lägenhet med kök och rum på västra sidan, och ett rum åt norr som nu är omgjort till kök. Det gjordes omkring 1938, men sedan de flyttade in och till 1908 bodde lärarinnan för småskolan där, och hon måste laga sin mat i kakelugnen på en trefot. Allesammans måste gå över hallen som det sades, med både vatten, ved och slask. Lägenheten till vänster beboddes av barnmorskan. Hon fick flytta från en kammare ovanpå i Åbyggningen till denna lilla lägenhet. Tre barn hade hon väl när hon flyttade dit, och tre föddes där. Men så dog ju tre barn för dem. Kantorn hade också tre barn i ungefär samma ålder. Men sedan när Solliden var färdig fick barnmorskan flytta dit. Uppepå det var ett rum och kök med egen ingång. Lärarinnan fick flytta in i lägenheten när den blev tom, men det fanns ju blott en trapp så gå över hallen hos kantorns måste hon ju med både vatten och ved så länge hon bodde där. Sedan när det kom en ny lärarinna 1921 blev det en trapp upp till den lägenheten. Barnmoraskan bodde väl 10 år i Åbyggningen. Det var första barnmorskan i Västra Husby. 

Så har vi den förut nämnda Klockargården. Där var klockarens lön avkastningen av dessa 5-6 tunnland jord. Klockaren brukade det till 1911, då det blev en ny klockare och skollärare. Då sattes det bort på arrende till den som varit brukare förut.

Jag vet inte exakt, men det rörde sig omkring 300 kr om året i arrende och det var klockarens lön. Det var att gå bort på arbete på olika ställen där det behövdes. Omkring 1915 blev han orgeltrampare eller ringare som det sades. Men det var ju bara söndagarna som han jobbade med det, han hjälpte även till att gräva gravar, omkring 12 per år. 1918 blev han kyrkovaktmästare.

Nu flyttar vi oss åter ut på landsväg 210. På högersidan har vi gården som tillhör Västra Husby prästgård, med en betesbacke för djur på den tiden. Och en bit bakom denna backe finns en skogsbacke som tillhör Klockaregården. Den är väl troligen en gång avstyckad från Hylinge, för de har ju ägt både Norrbotorp och Rökstad, men sålt dem. Hylinge hade ju för långt tillbaka fogde som tog vad han behövde. Men så blev det väl knapert ändå och måste säljas. Det tillhörde ju inte fideikommisset.

Vi kommer åter ut på landsvägen som går till Söderköping. Då passerar vi strax Åttavägen, Fjärdingsvägsstolpen, Norrbo loge och vägen till Norrbotorp och Rökstad vid Norrbotorp.

I backen mot vägen var det för inte så länge sedan sommarfester. På den tiden gick det att anordna sådana.

Det har funnits många torp runt Norrbotorp. Ett alldeles vid vägen där logen än finns kvar. Runt Hagalund, som låg mellan Norrbotorp och Rökstad, fanns det 8-9 stycken.

Sedan är vi åter ute på landsvägen och på vänster ligger nu två villor, en byggd i slutet av 1930-talet och en 1952. Men för dem fanns en liten stuga, Nilstorp, med bara ett rum. Det hade öknamnet mahogny. Där såldes läsk.

50 meter därifrån på höger sida fanns ett torp som hette Larstorp. Före 1920 såldes det också läsk där. Där bodde en liten gumma som gick krokig, och fick därav heta krokiga gumman.

En episod någon gång före 1920: En bekant till min mamma , en dam alltså, hon blev omnämnd i Granströms bok om Söderköping, men det hör inte hit. Hon gick från Söderköping och till oss i Önstorp. På kvällen, det var sommar, så skulle min pappa och mamma följa henne en bit på väg och jag fick traska med, jag var väl en 8 år. Efter Norrbotorpvägen möter vi krokiga gumman, hon skulle väl gå och köpa mjölk. Då möter vi en bil och även en motorcykel. Det var ej var dag som man såg det, och min pappa säger till krokiga gumman: -Har tant sett någon bil? –Ja, svarar hon, och små djävlarna med.

Nu fortsätter vi vägen igen och kommer mitt för vägen till Komministergårdens beteshage. Där till höger låg en stuga förr, och att den fanns där 1896 vet jag. Min blivande svärmor tjänade vid Gäverstad hos Djävlepelle och hon talade om att det såldes dricka i den stugan då. Men nu finns det ju ingen som kommer ihåg den, men däremot festerna som hölls i hagen mittemot. Det var Västra Husbys sjukkassa som hyrde hagen av arrendatorn till Komministergården. Slussvaktmästare Edvin Ring var elssjälen i det. Troligen var första festen 1923 och den gick väl relativt bra. Det dög då med ett dragspel att dansa efter. Det var ju endast en fest varje sommar där några år, och det var sjukkassan som var arrangören.

Men sedan blev det modernt med Klämmafesten, som det hette, så de rent av slogs om inbokningen där. Det cyklade folk från alla håll dit, även från andra sidan Norrköping och många fann väl sin lycka eller sitt fördärv där. Det är nog många hjärtan som mötts och klappat och blivit oändligt lyckliga, men många blev väl lurade för tid och evighet.

Om vi lämnar Klämma festplats och fortsätter ett par hundra meter åt Söderköping, tar vägen av mot Klämma sluss.
Där arbetade en slussvaktare som hette Ring. När sedan Ring slutade på 1950-talet dröjde det inte länge förrän Klämma sluss ej behövdes. Dock ej för att inte Ring fanns, utan det var så att Asplångens vatten sänktes något och då gick det att stoppa slussen utan att det blev alltför mycket vatten.

På den tiden när jag var barn , i början av 1900-talet, var det en av de värdefullasta slussarna. Öppnades den helt kunde de dränka Söderköping. Jag vet inte hur i sanning det överstämde, men något ligger väl däri, för när första världskriget dundrade i våra knutar var ju Klämma sluss bevakad mer än någon annan. Det låg en hel del landsstormens där, som de flesta utkallade kallades. På den tiden gick det båtar så länge på vintern, att de fick hålla på och baxa isbitar. Jag minns ett år när båtarna gick före julafton. Kanalen måste stängas ett tag på vintern för att klara de värsta reparationerna vid slussar och broar.

Vi skolbarn fick göra utflykt till Klämma och se Per Brahe när den var bärgad ur Vättern och gick på sin första resa genom Göta Kanal. Den var rostig och rankig tyckte vi. Sedan reparerades den , men det skulle vara en andra jungfruresa den gjorde då. Det var en stor ära att vi fick gå till Klämma sluss och se vidundret.

Nu tar vi ej kanalen ner till Loddby, annars är nog den vägen väldigt vacker, utan vi fortsätter landsvägen som är smal och krokig, fast vackert är det ju nedom kurvorna.

Där har vi Gäverstad gård på andra sidan kanalen. I slutet på 1800-talet var det rodd över kanalen, men det var då det var mycket folk både vid Gäverstad och Örkällan, samt Brinkstugorna som man sade. De gick över Klämma sluss som alla skolbarn från Gäverstad också måste fara, och det var alltid många barn därifrån, som även fick sällskap med några från Luddingsholm och Nedra Berg och även från Gneckstad.

 Fortsättning i del 3. Storåns dalgång från Drohemsgränsen till Klubben