Nu ska vi väl resa på väg 210 mot Linköping. Då kommer vi förbi Hälla på vänster sida. Det var tre gårdar förutom Gästgivaregården som vi i gammalt tal säger, men som genom gifta slogs två av gårdarna ihop. Den närmaste tillhörde Borkhults fideikommiss till 1931 då den såldes som så många andra gårdar i socknarna i Östergötlands som tillhörde Borkhult.

Så har vi Stavsättersvägen på vänster sida och lite längre fram Stavlöten, som nu kallas Tärnslund. Förr gick vägen så att Hälla Gästgivaregård var på höger sida och de andra på vänster. Där går vägen till Gädderstad.

Så fortsätter vi på högersidan. Där har en gång upp mot hagbacken legat ett knekttorp tillhörande Hälla som hette Ektorp. Nu finns det ju en del nytt byggt utmed vägen, men när vi kommer förbi kröken låg det ett ställe till höger upp. När jag var barn omkring 1920 bodde där en smed vid namn Smedberg. Det var ju passande till yrket. Han hade smedjan i kanten av Hälla skog, men det syns väl inget av den nu.

En bit längre bort är det gjort en ny väg vilket väl räcker hela vägen ända ut till Skärkinds gränser, fast den går över och bredvid gamla vägen flera gånger. I och med det slopades vägen till Minsjö, och där spökade det, så det var väl lika bra.

När vi kommer förbi Tvärdalavägen har vi Märrspränga. På tal om Tvärdala så var det rusthåll förr. Det betydde att de tilldelades gårdar av kronohemman. De skulle för det utrusta häst och karl. (Rustnings och roteringsbesvär avskrevs 1885-1903). Det var istället för att hålla knekt och torp. Flottans torp hette Båtsmanstorp. 

Nu kommer vi ut på gärde. På vänster sida låg kammen, men det är rivet så väl som flera ställen där. Om vi tar oss en titt upp till Minsjö, måste vi konstatera att det är ombyggt många gånger på 50 år. Det är utomordentligt vackert och härligt läge intill sjön Asplången, med både fiske och tjusig utsikt. Men det sägs att som haven tar, så kan även små sjöar och brunnar göra, och 1920 till midsommar omkom far och son i sjön. Fadern sades vara en god simmare, men vad hjälper det när olyckan är framme. Det sägs också, det vet man inte, att den nykonfirmerade sonen klängde sig fast vid fadern. Hur det än var så följdes de åt i djupet och lika så i graven. Det var sex nykonfirmerade pojkar som bar sin kamrat till graven. Omkring 1920 låg Västra Husby skyttegillets skyttepaviljong i en backe intill Hässelkulla fast på Minsjövägen. Den såldes på 1920-talet till privatägare och forslades därifrån på några dagar med två par oxar som dragare, ner till kyrkskolan och ställdes upp där som lekstuga åt kantorns barn. Det var inga allmänbarn som hade lekstuga då. En episod hände när ekipaget kom till skolan på eftermiddagen. De började väl kanske kl 6 på morgonen, och det blev eftermiddag innan de kom till skolan. Men barnen var kvar i skolan och även hade rast, och de var ej sena att stämma upp med schlagern ”I den gula paviljongen”.

Nu åker vi ut på landsvägen igen och har Hesselkulla på höger sida. Det var en fattiggård till Yxnerum men inköptes någon gång på 40-talet i privat ägo.

Vi fortsätter förbi Minsjövägen och då möter gamla och nya vägen varandra. Där har på vänster sida legat ett Trädgårdstorp, Grönlöta och Nyborg. Om vi åker gamla vägen och svänger, har vi Hagtorp en bit upp, men där också fast längre in Knutstorp, Stensäter och Solhem vid sjön Asplången, så Ängstugan och Minsjö skola.

Nu är vi vid Lundbyvägen som vi säger. Det är egentligen en byväg som går över till Gårdebyvägen, men om vi fortsätter förbi där, ligger några stugor, fast en är bortriven. Den kallas Skogstorp. Den som rådde om Lundby hade sex söner, och vad jag hört så bodde en av dem i Skogstorp när han var nygift. Han köpte sedan ett ställe i Gårdeby och blev torpare, om det så fick kallas med några tunnland jord. Det var faktiskt två av sönerna som köpte sig ställen i Gårdeby, och den jag nu menar var också fjärdingskarl som det hette, och han försörjde upp till elva söner och två döttrar. En av bröderna från Lundby stannade där till döddagar. Nu är tre kvar, två blev poliser i Norrköping.

Nu har jag uppehållit mig så länge vid Skogstorp så nu är det bäst att ta de sista stugorna utmed vägen innan jag kommer in i Skärkind. Det är Dala och från 1900 och till dagens läge har det gått i handel många gånger. Inte bara att det var affär, utan det bytte också ägare ungefär åtta gånger under tiderna. Innan vi kommer till Dala har vi Stenslund. Där bodde en Eriksson på 1800-talet som hade två söner. Den ena tog plats vid Gästgiveriet i Hälla och var där några år, men sedan tog han dränggång över en söndag. Sen fick han tag i en skön liten flicka ifrån Sankt Anna, gifte sig och fick några barn. Så flyttade han hem till Västra Husby, dock ej till Stenslund , det hade brodern. I Stenslund var det snickeri i början av seklet och där gjordes väl mest vagnar och vagnshjul. När de äldsta sönerna blev så gamla att de kunde ratta bilen blev det en bilstation där, eller drosk som det heter nu. Jag vet inte riktigt vem som var först med drosk i Västra Husby. Antingen Norrbom i Prästgården eller Stenslund, men de började båda i mitten på 20-talet. Stenslund började med taxi 1924 och Norrbom troligen 1925. Stenslund hade fyra söner som byttes åt att vara hemma och köra taxi. Jag vet att 1928 körde de en skjuts från Minsjö och till Husby i Mogata och priset var 8 kronor.

Nu fortsätter vi på Lundbyvägen. På ömse sidor om den låg små stugor och även lantbruksgårdar som nu är hopslagna med andra. Efter dem så ligger Lottenborg. När jag var barn bodde där en tant som hette Boström. Så går vägen till Karlsborg, som såldes omkring 1915 till en trädgårdsmästare som var vid Tvärdala, för på den tiden var det trädgårdsmästare vid alla större gårdar. Den som sålde byggde sig en stuga och där hade han en foto ateljé, och så gick han bort målade och tapetserade. Det finns många kort som minner om Johan i Karlsborg, fotografier fär han bevarat både hus, folk och djur.

Strax intill ligger det några lantgårdar som minner om forna tiders arbete och förnöjsamhet. Fortsätter vi på Lundbyvägen en bit så har vi Sveden. Där bodde ett folk som hette Nilsson när jag var barn, men nu är väl jordbitarna lagda till andra. Så är det väl även med fler små egna hem där borta, och jag tänker då på Häggetorp, Nybygget och Måltorp, som det var barn i 1920, och de fick gå till kyrkskolan varje dag.

Sedan kommer vi längre ut mot Gårdebyvägen och borta är väl Hejera, men Perstorp och Skumbo med flera finns kvar.  

Nu är vi ute vid Gårdebyvägen.  Den har i alla tider varit berömd för sin dåliga väghållning, och den ser ej ut att bli bättre hur de än bygger i Gårdeby.

Först har vi Fiskartorp som båda stugorna gått till förgängelse och jorden är utlagd. I alla stugor och åkerlappar försörjde sig en familj, och många gånger var de stora som vid Svinsätter. Där var det väl elva barn och de själva som måste ta sin näring ur vad de få tunnland gav som de arrenderade av Hylinge. Nu hyr Hylinge ut alla stugor till stadsbor, och får väl in mycket pengar på det.

Så är det ett par stugor , eller var, nu är det ju byggt på nytt vid Björklund. Den som bodde där omkring 1912 höll på och grävde täckdike nere vid Klubben, närmare bestämt på Wen eller Wenängen som den kallas, och tillhör Norrbo under Hylinge.

Nu finns det ju en hel del andra ställen in på Häradsmarken som den kallas. En flicka och en pojke, sägs det , hade en hel mil att gå till skolan. Det låg och ligger väl än på Gårdeby- och Skärkindsgränsen, men i Västra Husby.

Västra Husby socken är ungefär en mil åt alla håll. Det har den varit förr och är nu med. Trots att vägarna är lite upprätade på en del ställen, så ändrar det ju ej på storleken.

Nu kanske vi ska börja vid Hällerstadsjön. Den ligger mellan Östra Ryd, Gårdeby och Västra Husby. När det blev Aspsvedens kommun blev det diskussion om var ålderdomshemmet skulle ligga när Aspsveden byggde nytt. Så tycker jag, ja helt efter eget tycke, att det hade varit bäst att de lagt det på en flotte i Hällerstadsjön. Då hade de kunnat segla till var sin socken lite då och då.

Utmed sjön och vägen till Östra Ryd ligger Korssätter. Förut hade Korssätter en bit ut till landsvägen, men den byggdas om 1917 eller 1920.

På gränsen av Östra Tyd och Västra Husby, där gamla vägen går, ligger Rothugget eller Roten. På gränsen mellan Östra Ryd och Ringarum ligger Toppen och mellan Östra Ryd och Gårdeby ligger Gränsen, men den är borta sedan åtskilliga år. 1902 bodde där ett folk som hette Carl och Eva Gustavsson, och det var mormor och morfar till min make. Sedan finns det många ställen inne på skogen som tillhör Västra Husby socken: Häradsbro, Torp, Orrmossen, Ringbosäter , Drag mm. Så kommer vi fram till Sjöhagen, Björkhem och Wena, förutom ett par torp som väl tillhör Korssätter och ligger utmed gamla vägen.

Då är vi ute vid Wena. Landsvägen där gjordes samtidigt som kanalbron vid Snövelstorp. När vägen byggdes och gjordes om blev det en krök just vid bron, och det varade ända tills  då Wenabron och delvis en bit av vägen byggdes ny igen. Nu är det en backe och ett gärde eller ängsmark som är igenväxt. På tal om bron så låg ju staketet på lut åt vägen rätt länge tills jag en dag körde på det med hästen och släden.

Ett stycke därifrån låg Hylinge såg och hyvleri, men när det fick byggas om och utökas och nya bilar inköptes lades det ned helt plötsligt på 50-talet. Det var många Husbybor som hade sin näring där.

Nu har vi Dömestadsvägen som vi gamla i Västra Husby säger, men det står visst Nybble på vägvisaren. Nybble var för 50-60 år sedan en fabrik där det spanns ull. Dit lämnade man ull och bytte till garn istället. All lump och trasor lämnade man också. Det blev trasgarn som man använde att väva tyger av. En del gjordes till flock att ha i bolstrar, trasiga strumpor och dyligt blev det stickylle av. När fabriken lades ner vet jag ej, men troligen på 40-talet.

Nu har jag gått vägen i förväg, men jag vet inte så mycket om den. Att det var affär vid Dömestad hörde man ju när man var barn, men jag var ej där förrän omkring 1930. Av de som bodde lite längre bortom Dömestad, både Brännkärr och annat ställe intill, hörde man att ägarna var ihop och slogs. Men om byggarna och sågarna bröderna Skild, och även fadern och modern till dem, talade dom om hur snälla de var. De bodde i Fridtuna, men när båda bröderna blev ensamma byggde de varsin stuga, alltså nuvarande Skildsborg.  

Det fanns en nasare som gick och drog en kärra med lite krams på och han kallades Ru Ru. Det sägs att han låg hos Skilde, och han pratade så många historier och annat, och de ville sova hos Skilde. Då sade fru Skild rätt var de låg, för det var bara ett rum:   -Ni som har allting att sälja, har ni inget hänglås? Nasaren var inte dum. Han begrep att det skulle vara till att stänga mun med, så han blev inte svaret skyldig.

Ja innan vi kom till Skilds åkte vi förbi Dömestad lantarbetarbostad eller statstuga, som det hette. Den renoverades 1938 eller 1939, och då drogs det in vatten och avlopp där. Förut fick de som många andra gå över vägen efter vatten.

Sedan har vi Dömestad skolhus till höger. Skola är det ju inte nu, och har ej varit på många år. Så kommer vi förbi Skildstugorna som jag förut nämnt, och på höger sida en stuga tillhörande Hylinge. Nu är vi framme vid Kullerstadsvägen. Allt tillhör ju Hylinge på ömse sidor om vägen, men sedan börjar väl Ringby ägor. Det är tre gårdar och sedan ligger Åttingshagen utmed vägen, och Gustavsberg inne i Ringbyskogen. Efter det kommer några skarpa krökar på vägen, och här borta i glesbygden har de byggt ett par moderna villor. Sedan finns Åbyvägen och Åby som väl haft sina ägor ända fram till kyrkan i samhället. Det kanske är utflyttat någon gång.

Nu kommer vi till Restad och så Kalle Petterssons gård. Efter den har det legat några stugor, som nu är borta, här och där i backarna. Nu kommer vi till Ängsbackavägen. Ängsbacken är väl troligen utflyttat från byn. Bortom Ängsbacken är Ollerhagen, och på sidan om det utmed Wenasjön ligger Sjödalen.

Så är vi ute vid vägen och där liggger Stora och Lilla Bäcken på var sin sida. Alla gårdar eller stugor har det varit jord och ladugårdar till, och de som bott där har försörjt sig på det lilla som jorden gav. Men nu är mycket ihopslaget, och det ska vara stora och bärkraftiga jordbruk.

 Fortsättning i del 5. Från Hylinge till Klubben