Nu ska vi tillbaka till Klubben. Vi är ute vid korsvägen vid Dömestad och åker mot Västra Husby.

Först är det avtagsvägen till Gårdeby, 6 km står det visst på den, det är väl till kyrkan. Det ligger en byggning där jämter  korsvägen. Den har så länge jag minns, med få undantag disponerats av olika ladugårdsförmäm till Hylinge. Förr låg det ett bostadshus ungefär där någon bod eller uthus nu ligger, så det var bostadshus där i korset. Det gick ju åt mera folk vid gårdarna då.

Sedan kommer vi ner till Hageby där ju arrendatorn till Hylinge bodde tills för några år sedan. Det bodde minst tre, fyra familjer där i staten som man då sade om Hageby. De fick reda sig med varsitt rum ovanpå, och så var det flera lägenheter i undervåningen. Senare var det drängkammare ovanpå. I seklets början bodde ju drängarna som det sades uppepå i Hageby.

Det är kanske någon som undrar vad drängar var? Det var ogifta arbetare, som en jänta ifrån Östra Ryd en gång sade.

Efter Hageby ligger en liten rar stuga i backen, som det förr bodde folk i både sommar och vinter. Nu är det väl endast sommarstuga. Nu är vi framme vid Hageby festbacke, som som det var sommarfest vid i början på seklet och då fick namnet festbacken. Det var en vacker backe som passade för sommarfest. 1934 var väl sista året de hade sommarfest där. Nu när det måste vara stort format och med bilparkering också, så är den väl för liten. Omkring 1910 när det var fest där parkerades det ej en enda bil där, och inte så många cyklar heller. Då gick ju folk flera mil,det fanns inget annat än om de åkte häst. 

Så är vi framme vid Gädderstadvägen. Den har inte varit där så länge, endast sedan i slutet på 1940-talet. Förut var det ett gärde där vägen går. Gädderstadvägen är ändrad tre gånger på hundra år. Som jag minns den, gick den mellan Hällagårdarna och till Gädderstad. För länge sedan gick den på baksidan om övre Kinnekulle och kommit mitt för Bygdegården. Den byggdas i början av 1950-talet och är ju husbygård. Nu är vi framme vid Hällaskogen och på vänster sida och bortom den, kanske mer bakom Bygdegården låg Elloskogen som de gamla sade. Det var väl det att de fick ha djuren beta där. Den tillhörde Järntorpet, som ligger vid Gädderstad. 

På höger sida har vi Löterebacken och Grönlundsvägen. Den har inte gått där mer än sedan slutet på 1800-talet. Den som då ägde Grönlund köpte mark av Hylinge till väg. Förut gick den bakom Gustenhild  eller mellan Kullerstad och Gustenhild. Det var också en väg som Kullerstad hade att åka på, och man kom ut mitt för Farile. Vi fortsätter in på Grönlundsvägen och kommer till ett berg, som man åker på. Där har vi ett torp under Hylinge som kallas Löten. De hade ett par kor och några höns och en gris. De som bodde där lejdes för att köra i jorden och plöja, och vad jag har hört har det bott många där under årens lopp. 1920 kom skomakare Hollertz dit. Förut bodde han i Nedra Berg eller Luddingsholm, fast till Löten kom han från Gamla Hemmet. Han satt dagligen vid sin läst och det var som på de flesta ställen på den tiden. Fruntimren fick sköta vedhuggningen, vattenbärningen, korna, mjölkat samt barnen. 

Intill Löten ligger Klippan, och det råddes om av en hantverkare. Han var väldigt mångkunnig. Från att reparera cyklar och sälja, så byggde han fioler, flygmaskiner, karbidlampor och frihjulsnav.  I slutet på 1800-talet kom en agent för Huskvarna cykelfabrik ut och ville titta på hans cykelverkstad och på navet de hade hört talas om. Man ritade av det och gjorde snabbt ett nav och skickade in det och fick patent på. Så Huskvarna stal det från honom, så det fick han inget med av.  

Han kallades för låssmeden. Angående skåpsmeden måste jag skriva något om hans flygmaskin, eller vad jag förstår en helikopter, fast det var 40-50 år före innan andra började konstruera helikoptrar. Det var troligen omkring 1921-1922 som han av cykelgrejor gjorde en maskin som skulle kunna gå upp i luften. Den trampades med vanliga cykeltrampor. Karlarna var uppe och tittade på den, hade det varit i dagens läge hade väl fruntimmer eller kvinnor fått gått och tittat. Men de var ju portförbjudna på den tiden. Kvinnorna skulle arbeta i ladugården och både där och till hushållet bära vatten, medan karlarna beskådade mekaniska underverk, för så var det ju. Jag bara vet och minns en sak: När pappa kom hem talade han om att skåpssmeden hade sagt, att den första som skulle kunna komma upp behövde vara en liten pojke som min lille fosterbror som var med. Han var väl då tre år eller yngre, men då hade han sagt: -Då måste jag väl ha en tre smörgåsar med mig. Men det var en yngre karl som hann först på den och satte sig att trampa och den lyfte sig. Vi måste tänka att materialet var väl minst hundra gånger så tungt som dagens flyggrejor. Det fanns ju inte sådant material som det finns nu. Tänk bara på cyklarna och alla grejor som är relativt lätta mot förr, och då var det varken lyktor eller pakethållare på dom när de köptes. 

Skåpssmeden gjorde även ofta om en karlcykel till en damcykel, för i början fanns det väl bara karlcyklar.   Han konstruerade även en mycket längre cykel än vanligt och gjorde en sits, så han kunde skjutsa sin maka på den. Hon satt alltså mellan styret och sitsen. Ett av de största arbeten han gjorde var kassaskåp. Bland de första han gjorde var ett till  Söderköpings Sparbank. Det kom tjuvar och försökte ta sig in i kassaskåpet men de lyckades ej. De hade väl inte så gott om sprängämnen med sig. Det var omkring 1917-  

Innan vi kommer fram till Ringby ligger än i dag kvar en stuga på landsvägskanten. Där bor nu sommargäster men på 1950-talet bodde där en skomakare som hette Riddar. Han hade en bror framme i närheten av Klubben som också lagade skor. Trots att de var bröder hette brodern Hollertz. De var väl uppväxta i Gårdeby, för jag minns att deras far bodde där uppe, som vi Västra Husby brukade säga. Det var väl rätt mycket uppför dit, för Gårdebyborna sade ned till Västra Husby.

Ovanför Klippan arrenderade Logen IOGT mark av Grönlund och byggde en lokal i tidiga seklets början. Man började arbeta om dagarna från fem eller tidigare på morgnarna, till omkring åtta på kvällarna. Efter det gick man och började jobba med att planera och bygga lokalen. Det var Västra Husby ungdom som åstadkom det. De fick varken bidrag eller anslag till något och själva tjänad de ej många kronor i veckan. Man det gick att åstakomma saker och ting med energi och flit. Ingen var det väl som kom och bjöd dem på kafffe eller mat, utan de hade någon brödbit med sig i fickan, och så koktes lite råg- eller ärtsurr. Ja så levdes livet, och någon lördagskväll när sedan lokalen var färdig kunde det vara någon som kom med ett dragspel, och till tonerna av det dansades det, men det blev inte många gånger under vintern. Senare inköptes tomten så huset kom på fri grund.  

Vägen till Logen eller Furuborg som det rätta namnet på lokalen är användes sällan. För att komma dit tog man av mitt för Hälla hage eller där nuvarande kapellet ligger. Sedan gick man en gärdesväg eller gångstig förbi Skogstorp och Klippan. Det var en brant backe där uppe på berget till Logen. Mitt för Klippan fanns också källan som både Löta, Skogstorp, Klippan och Logen tog vatten i. Det gick åt många hinkar vatten att bära upp för backen när man skulle skura, och många gånger var det bara två som skurade. Då fick man gno på riktigt om man skulle hinna det på dagen, men ibland skurade man på nätterna, och då blev man kanske fler till hjälp. 

I Skogstorp som jag förut nämnt bodde från omkring 1913 till 1931 en snickare, rätt duktig möbelsnickare på sin tid.  Mellan Skogstorp och landsvägen låg för längen sedan två stugor. En låg nästan intill Skogstorp, och hette Asken. Där hade Anna i Klippan fotografateljé, innan fadern skåpssmeden, byggde ett litet hus alldeles nedom berget vid Logen.

Den andra stugan låg ute vid landsvägen på ett flatberg, där de nu har byggt vändplats för bussar. Det kallades Fesasken. 

Så ska vi fortsätta ner till det välsignade Klubben som vi hört så mycket om, men innan det finns det mycket att berätta om. Först kan jag tala om att landsvägen har gått en fyra, fem meter närmare Dalhem eller uppåt en ås, där det nu är flera villor byggda. I slutet av 1800-talet  bodde det en smed i Dalhem, och han hade sin smedja på berget där nu en villa ligger.

Rakt över landsvägen, rätt igenom gärdet på andra sidan vägen gick smeden, antingen det var säd eller någon annan gröda på det gärdet. Det var ej mer än 50 meter till Önstorpsvägen, men det brydde han sig inte om. Den smeden hade tre söner och flera döttrar. Sönerna hjälpte pappan i smedjan innan de kom ut på annat arbete, eller gifte sig. De satte upp vindmotorn att dra bälgen med, så de var nog före sin tid. Jag vet ej när smedjan avvecklades men troligen 1912. Vindmotorn såldes till smeden Hjärtström i Åmanstorp i Skärkind.   

Det låg en stuga uti backen en bit från Dalhem. Där bodde även en smed i slutet på 1800-talet, men han var som de sade bara en klensmed, för han gjorde endast klackjärn, oxskor och spik. Stugan var kvar till i början på 1940-talet då den revs. De sista 18 året hade en sadelmakare som bodde i Dalhem stugan till verkstad innan han byggde en sadelmakarverkstad ute vid landsvägen. Som barn var jag många gånger inne i stugan. Det var endast ett rum och öppen spis. Det var det ju hos fler. Vad jag mest kommer ihåg var sängen, uppbäddad med ett kritvitt viskat täcke på. Den stod utmed den enda vägg som fanns, för det var ju spisel på ena sidan och ett litet fönster på en sida med ett bord framför det. Och jag minns tanten, hon var dotter till smeden jag talat om förut. Hur gammal hon var vet jag ej, men det enda hon kunde försörja sig på var att jobba jos bönderna med att binda säd och plocka potatis. Båda delarna var på hösten när det var kallt och händerna blev sönderfrusna. Jag vet att min mamma klippte fingrarna av ett par trasiga vantar och gav till tanten att ha på händerna så att hon hade fingrarna lediga att riva i potatisjorden med.  På vintern stickade hon väl lite strumpor och tjänade några ören. Hon gjorde även västar och plockade bär, men förtjänsten var nog inte så stor. I början på 1920 kom hon till Solliden som då var ålderdomshem.  Hon var inte där så länge innan hon fick sluta sina dagar. Jag tror hon kom från Vikbolandet en gång i tiden. 

En episod som jag kan förtälja hände 1920. Hon kom till oss och grät för hon hade ingen ved. Det var på hösten och det började bli kallt. Då åkte pappa bord till Gädderstad där fattigvårdsordföranden bodde, och sade till åt henne. Det kom ett lass ved och då kom hon till oss igen och grät.
-Vad är det nu? Har inte Kerstin fått någon ved?
-Jo, men jag kan inte såga den.

Då sade pappa åt ett original som bodde i Hällabacke. Han hjälpte till hos oss, och när han inte hade något annat att göra var han i ålderdomshemmet och högg ved och bar vatten. 
-När Fredrik går hem i kväll ska jag följa med, så kan vi såga sönder lite ved åt Kerstin.
Så gjorde de, men när de höll på och sågade kom hon ut och storgrät. Då sa Fredrik.
-Gråter hon bryr vi oss ej om att såga veden.
Men det var ju glädjetårar och veden hon fått var så stora famnvedsträ. Så karlarna hade göra att få upp dem på sågbocken, och då var de inte så näpna att såga för en gammal gumma.
Stugan kallades för Farille och medans smeden fanns kallades han jämt för smen i Farille. 

Så kommer vi ut igen på landsvägen och har Önstorpsvägen med detsamma. Där planterade kusken vid Klubben två lindar omkring 1900. Han planterade också två på gården vid Önstorp och senare två vid stallet som allmänt kallades Klubbenestall. Det har varit mycket där. Ett tag i slutet på 1800-talet var stallet spannmålsmagasin och senare mejeri. 1904 förordnades det namnet Sparrtorp. Omkring 1905 byggdes det en liten kammare och ett kök ovanpå jämte höskullen. 1924 gjordes det om till garage och brygghus. Det har bott många olika familjer som hyrde av Hesses. 1937 sålde Hesserna det och det byggdes om till bostad både uppe och nere samt rullades från vägen, annars hade det legat på halva vägen nu. 

Hesserna byggde ett garage utmed syrenbuskarna vid Klubben. Det var så litet så man knappt fick in bilen där. Det var nog inte mer än 2 cm på var sin sida om bilen, så det var väl byggt efter bilen. Det sjöngs en sista april av sångkören i Västra Husby att de måste vara godtemplare för att köra bilen där in. Det var väl 1928 eller 1929 som den visan diktades.  

På den tiden omkring 1900 rådde Hesse, som kallades patron, om både Önstorp och Klubben. Hessarna hade Klubben innan det blev konkurs i början på seklet. Det gjordes konkurs på den tiden med. Efter det blev det ett bolag ett tag. Det vad godsägarna Wästerberg på Tvärdala som var i bolag med dem. Det var väl då växel och telefon blev vid Klubben, och där fick de nummer 1. Nummer 2 gick till Tvärdala, tre till Hylinge och 4 till Prästgården. Så var det i många år tills kantorn i Västra Husby omkring 1914 drog in telefon och fick nummer 6, 5 hoppades över.

Ja nu har vi kommit runt Västra Husby socken och är åter vid det gamla Klubben, men får väl inte säga gamla för det är ombyggt och jättefint. Men som många med mig saknar så är det den i våra barnögon imponerande glasverandan, den var nästan något heligt. Vi gick dagligen på väg till skolan förbi Klubben eller rättare sagt mellan Klubben och uthusboden med den ena delen för ved och den andra för fotogen och oljor. På baksidan om den, åt landsvägen till fanns dass och bakom det sill och tjärtunnor mm. 

Nu när vi går in i butiken är det omkring 1930. Där var en disk till vänster som var ungefär två meter, sedan var det en öppning mitt för kontorsdörren eller postrummet samt telefonrummet, som det för deras privata matsal, men vi håller oss till vänster om den disken.

Där fanns mjöllårar nederst och så fanns det hyllor med diverse saker, glas och porslin uppställda till skyltning. Vid sidan om det fanns det majs i en lår, och det användes samma skopa till både mjöl, gryn och majs. Majsen var till grisfoder.

Nu tar vi till höger om ingången. Där fanns en avbalkning med silltunnor, och så var det en våg ovanför som på en hylla att väga sillen på. Sedan har vi ett liten skyffe bakom dörren på någon meter och ett fönster var det där, så det skyltades med fotogenlyktor, kvastar och dyligt.

Så går vi mitt fram där disken och delvis en liten disk fanns, från vänster om den förra. Om vi tar den lilla disken till vänster från ingången till kontoret så fanns det en hylla med tyger och lite garn, och så blev det ett litet hörn där det fanns en sirapstunna som fylldes på från lagret ibland. På en hylla bredvid låg tidningar och brev, för all post hämtades ju i affären och ej på postkontoret, som endast var för så att säga bättre folk. 

Nu har vi mitt fram kvar. Där var kassalådan i disken, samt utmed höger sida vid väggen uppepå disken en liten låda med nippersaker i. Alldeles framför det stod ett litet skåp med glasfönster, som hade plats för 5 till 10 kilo ost och något smör eller margarin, och där brukade många gånger någon sork eller råtta sitta och spisa.

Sedan fanns det stora lådor som det gick att tömma i en halv säck socker likaså havregryn, korngryn och risgryn. Det var olika lådor för alla saker underligt nog, även för salt. Allt östes upp i påsar eller strutar som mest användes för russin, karameller och kryddor av alla slag.

Det blev ett hörn även inom disken som användes för en plåttunna med kaffe i, ja inte bara en utan fyra fem stycken, och det togs lite ur varje burk eller tunna alltefter vad det var för köpare. Var de från Gårdeby och Örkällan togs det fler skopor ur den vackraste, det var nämligen dyrare och godare kaffe i den, men mär man fick blanda några sorter blev det bra och gott kaffe. Det var stora, mellanstora och små bönor.

Så kanske vi ska tala om jästen. Den köptes i bitar om flera kilo, och skars av en bit när kunderna kom och köpte, så den blev torr och smulade sig. Då togs den i en gammal handduk och bars den ned till ån och blöttes, särskilt patron var expert på att blöta jästen.

I taket hängde fotogenlyktor, träskor mm. Det var det vanliga i en lanthandel, fast Klubben var på 30-talet den gammalmodigaste lanthandeln i Sverige, och Thoréns i Östra Ryd den modernasta, så det blev sådan kontrast mellan dessa affärer på bara en mils avstånd.

Nu går vi ut i lagerrummet. Där fanns en stor sirapstunna som det tappades sirap ifrån till den mindre pytsen som fanns inne i affären. Det sägs att en gång hade Melker glömt bort att han satt under sirapspytsen och tagit bort pluggen. Det rann ju så väldigt sakta så de kunde ej stå där och vänta, utan det var att passa det. Men han glömde, och det var ju bara mänskligt, med påföljd att han fastnade i sirapen när han kom ut i lagerrummet på morgonen. Det var sirap på hela golvet, men det gick ju att ösa upp, de var inte så petnoga på den tiden. Sirapen löstes upp och såldes, det sämsta som melass åt djuren. I lagerrummet fanns förutom sirap allt i en affär, spik, brodd, söm, liar och orv, hammare, yxor, krita, kalk, linolja, bornolja vilket användes att smörja djuren med när de hade mycket flugor och löss. Det fanns även rep, hästgrimmor, bukgjordar mm. Sedan fanns det en så kallad fläsktina med saltlake och fläsk i.

 Sista avsnittet