Ruth Svensson berättar. Återgett av Inger Wikström
 
Byk i ån vid Klubben.


Den 19 juni 2013 vid slåttergillet intill Klämma sluss, då det dukas fram ur korgen, kaffe och goda bullar som smakar så gott efter hässjningen. Ja, då kommer gärna de gamla minnena fram hur det var förr på “den gamla goda tiden“.

Ruth Svensson som tillsammans med sin man Gösta bott och brukat Kullerstad gård under Hylinge i Västra Husby i många år berättar om bykning.

När de kom samman Gösta och Ruth, bodde de i Rökstadtorpet, kanske det här var år 1944. Torpet hörde till Rökstad gård vilket Göstas föräldrar Artur och Ingrid Svensson ägde. I Komministergården i V. Husby bodde Ingrids bror Karl med hustru Annie Andersson och deras fyra barn.

I Röda stugan som låg alldeles bredvid Komministergården bodde Karls och Ingrids moster Alma och hennes man Oskar Johansson som var ladugårdskarl åt Karl.

Nu berättar Ruth att när det var dags för byk vid Komministergården tvättade de kläderna där hemma vid gården och bykte på i bykkaret med vatten som koktes i bykgrytan. Men sen skulle tvätten sköljas och det gjordes nere vid ån mitt emot Klubben.

Moster Alma i Röda stugan som var med om hela tvättarbetet från början, hon bad då Ruth att hjälpa till att skölja i ån. Det byktes för det mesta bara vår och höst och kallt i vattnet för händerna vid båda årstiderna. Karl i Komministergården, kallades Kalle Komminister till vardags, han körde ned tvätten till ån med häst och vagn. Sen fick moster Alma som då var bortåt 70 år gammal och Ruth som då var ung ligga där på bryggan och skölja och klappa byken med klappträ så den blev ren från luten. Vit och ren blev den och hängdes sen på tork uppe på vinden i lastbilsägare Thure Sands hus vid ån.  Det var ett hus med mycket springor mellan  bräderna. Kanske det var byggt så med avsikt att det skulle hängas tvätt där.

Så sent som på 40-talet användes alltså Husbybyns bykställe.

Utdrag från Uno Norrboms berättelse om bykstället.
Nere vid än ser man ännu spår av gamla vägen och bron. Här fanns även en klappbrygga, gemensam för hela byn. Där fick byns kvinnor slita ont i det kalla vattnet vid vår och höstbykarna, med påföljd att många av dem fick värk i leder och muskler. Men det skulle ovillkorligen sköljas i rinnande vatten. Marken var byns samfällighet som var avsedd att hänga upp kläderna till tork.