Einar Ekdal

Ekdahl, han fiskade i Asplången på Minsjö vatten. Det blev alla sorters fisk. Gös, gädda, braxen, sutare, abborre, mört, ål, lake. Ja, så var det väl något som kallades löjor. Vi i St. Hagen åt mycket fisk på den tiden. Inkokt braxen och likaså sutare det var middagsmat det med.  Men gös och gädda åt vi ofta. Sen åkte Ekdal omkring med cykel och sålde fisk, långt bort i Skärkind for han. Besmanet hade han med för att väga den. 

En gång var han ända borta vid Ekenberg. Han blev bjuden på kaffe. De satt utanför. Det var på höstkanten. Lingonen var mogna. Plötsligt blev det en förfärlig smäll.  Det lät som det kom från köket. Jo, just det. Lingonkokningen stod på spisen i tryckkokaren. Ventilen hade blivit igensatt. Hela, hela köket var fullt av lingonsylt eller krösamos som Ekdal nog sa. Tryckkokaren hade exploderat. Han såg inte precis ledsen ut då han talade om det. Men det var nog dom som skulle göra rent.

Ja, Ekdal han satt där i sin lilla stuga, Boa, brukade vi säja om den, och lagade sina fisknät. Ja han gjorde helt nya också.

Jag var ju där ofta för jag lekte med sonen Runar. Sedan jag blev vuxen var jag där också, men inte lärde jag mig att knyta fisknät. De skulle ha varit roligt att kunna. I skogen ovanför Ängstugan fanns en bergsskreva. Runar o jag benämnde den för “berghöla“. På vintern band Runar på sig skridskor och provade isen och balansen där. På sommaren gjorde han en fördämning och så åstadkom han hävert med en slang över den där upphöjningen. Det vet jag att jag tyckte det var underligt när vattnet rann uppför.

Ibland på sommaren när jag var där uppe hos Runar kunde det bli lite sent innan jag tänkte på att gå hem. Jag var lite mörkrädd. Då sa Runar: “jag följer med dej till meshögen“. Sen fick jag klara mig själv bäst jag kunde. Det låg nämligen en meshög på åkerkanten här nedanför lagår´n. Mesen hämtades från pappersbruk och skulle spridas sen på åkern. Den innehöll kalk. Det var blågrått i färgen.

Ekdal hade mycket svårt med andningen. Han riktigt kippade efter luft ibland.  Det var ju svårast på vintern när det var kallt. Men ändå på vintern tog farbror Ekdahl, som jag sa, med sig en knippa vass hem på pakethållaren på cykeln, då han varit till sjön, och isen bar så han kunde skära vassen. Sen stod han i lagår´n bakom de båda korna och vävde vassmattorna mot väggen. Mattorna sålde han sen till trädgårdsmästare som skulle ha dem att täcka drivbänkarna mot kyla.  Drivbänkar lade han i ordning själv också när det vårades. Kaniner hade han. Det var mycket vanligt att folk hade det under och efter andra världskriget. Men en gång hade han en tam ekorrunge där i Boa. Den var skojig att se.

Precis där utanför ena väggen växte ett stort bigarråträd. Det brukade vara översållat med bär. Där brukade Runar klättra upp och sitta och äta. Jag också fick förstås smaka de goda bären.

Ekdal tog också upp sjunkvirke i Asplången som han sen lät såga. Det snickrade han till ekor.  Vi sade ju ökor i dagligt tal. Ibland rodde han över till Vikssidan för att hälsa på syskonen Oskar och Anna som bodde i Bergdalen, men som barn bodde de vid gården Vik som deras föräldrar ägde. Oskars utkomst var att bygga och snickra men nu var han till åren kommen och tog det mera lugnt.

Jag vet att min pappa Evert körde hem ved med hästarna och kälkrede åt Ekdal från andra sida Asplången. Det var på vintern när isen låg tjock på sjön. Det är väldigt brant på Luddingsbosidan och ner mot sjön så de fick sätta kedjor kring medarna för att bromsa upp farten.

En vinter när min pappa tog ikull nå´ra tallar i L.Hagenskogen var Ekdal och Runar med och plockade tallkott. Den sålde de sen till Berntsson i Högmark vid Söderköping. Han hade klängeri som det väl heter. Jag var ju förstås med i skogen och frös. Jag brukade klänga nå´ra kottar i järnspiselugnen. Det var så roligt att höra när det smällde om dem.

På somrarna gick Ekdal  i sädesfälten vid Minsjö och plockade prästnackor som man sa, alltså baldersbrå. Besprutningen mot ogräs var inte uppfunnen då. Ja, kanske han också var med och gallrade sockerbetor vid Minsjö. Men ett år var det en hel hop ungdomar från Blekinge som arbeta med gallring där. De bodde i Brotorp under tiden.  Sockerbetorna kördes sen med traktor och vagn  till sockerbruket i Linköping.

Ekdal var en mycket händig och duktig man, men han kunde ha sina “fåter“ för sig också.  Fåter var ett ord som min mormor Ida brukade använda. “Ha inga fåter för dig” sa hon ibland. Men så´nt tyckte Ekdal var roligt. Som när han hade en man med sig i ökan på Asplången. Det skulle bli en utflykt. Men båten började ta in vatten. Så medresenären fick ösa hela tiden. När de sedan kom till land sa Ekdal: “ja. då kan jag sätta i bottenpluggen”. Och när hans fru Linneá skulle på symöte och dörr´n var låst utifrån när hon skulle iväg. Men hon var inte den som gav sig.  Och särskilt när det var fråga om symöte. Hon fick upp ett fönster och klättrade ut. Det var värre då de plocka potatis. Min pappa Evert var där och körde upp åt dem med häst. Klockan var väl bortåt tre när Ekdal sa åt Linneá att: “va det inte idag du skulle iväg på symöte“?  Linneá kastade potatishinken och sprang in. Symötet började kl. två.  Det var redan för sent att ge sig av. Hon plockade inte nå´n mer potatis den da´n. En annan gång kastade han brödsmulor, som var indränkta med brännvin, åt hönsen.  De tyckte det var gott och åt villigt. Sen när Linneá kom tyckte hon att hönsen bar sig konstigt åt,  lite yra och vimsiga. Hon satte upp dom på sittpinnarna men de bara ramlande ned igen. Så det kan bli ibland.                                                                                                                                                    
Einar Ekdals föräldrar var skräddaren Karl Johan Ekdal född i Drothem och Ida Josefina. Hon var född i St. Malm i Södermanland 1860. Hon bodde på äldre da´r, när hon var änka, i Gamla Hemmet i  V. Husby.  Även hon var duktig att sy. Hon sydde åt andra på beställning.  Hon var en liten fin människa. Jag minns henne då hon var på besök hos Ekdals i Ängstugan på 1940-talet. Hon hade helsvart klänning och guldringar i öronen. Det tyckte jag var mycket fint.  

Linneás föräldrar, fadern Emil August Wallin och hustrun Emma Matilda Karlsdotter, arrenderade Korssäter från 1895 då de kom från Motala. Det finns kort på familjen framför stora huset från den tiden. De bodde också vid Gäverstad från 1903, med åtta barn, där var fadern mejerist.  Einar och Linnea gifte sig 1912.  De kom med familjen hit till Ängstugan på 1920-talet. Närmsta granne till St. Hagen. Linnea var i sin ungdom med i kyrkliga syföreningen, Barnens vänner. Sen var det syföreningen Vårblomman och till sist Kyrkliga syföreningen där hon var med så länge hon orkade. Hon var en mycket trogen medlem i Godtemplarlogen i V. Husby. En trägen kyrkobesökare var hon också. Och hon åkte med bussen då den gick. Sedan brukade hon åka med oss. 

Einar Ekdal dog 1965. Men Linneá bodde kvar och hade får, höns och gäss att styra med. Hon var energisk och arbetsam fast hon hade sina krämpor. När hon hade ont i ryggen band hon om ett kattskinn. Hon plockade älgört och kokte det. Det är ju smärtlindrande ingredienser i älgört. Om hon drack det eller smorde med det, vet jag inte. Hon åt rå lök men tog fel en gång åt en tulpanlök, den mådde hon inte bra av.

När Sigfrid Karlsson fyllde 60 år då gick Einar och Linnea Ekdal och min mamma och pappa upp till Lilla Hagen och uppvakta honom. De hade förning med sej. När de drack av Linneás kaffe smaka det konstigt. Hon skulle ha kaffepannan ren o fin så hon hade i förväg kokt ur den med surf. Tvättmedlet som fanns då. Men hon glömde att hälla bort det. Min mamma hade också kaffe med sej så det ordna sej.

Linneá kom ofta ned till oss här, sen hon var ensam, och pratade bort en stund.
Hon dog 1979. Står i almanackan här: Sörjd av oss i St.Hagen.