Berättelser och fakta för Gästgivaregården

Berättelser

Östergötlands Dagblad

1955-02-09

”Hälla Gästgiveri i våra dagar”

Bussen har samma station som forna tiders diligens

Bilen morrar monotont och sövande. De grå vingliga gärdesgårdarna och de galgliknande lyktstolparna utmed vägen flimrar förbi i ett tickande band, mildvinterns sura dis stryker lågt över grågröna granar och ogästvänliga bergsknallar. Den gamla vägen slingrar i många bukter och backar, de ålderdomliga gärdesgårdarna börjar berätta, galgarna börjar tala. Vi gör i tankarna en resa i det förgångna.

Så sakta växer ur det monotona bullret fram hästtramp, bilsätet blir en skakande och fjädrande diligensdyna, motorns hästkrafter tar gestalt i flytande manar och svansar, blir posthästar, som i nervöst tramp skyndar fram. Vägen kroknar, smalnar, djupa hjulspår gräver sig fram där barvinterns issörja mjukar upp vägleran.

Vår diligens är på väg den slingrande vägen från Norrköping till Västra Husby någon gång i mitten av förra seklet. 

Blekgröna eller mullgrå fält ligger spridda längs vägen – storskiftet, som genomfördes för några tiotal år sedan, har visserligen i hög grad lappat ihop de styckande fälten, men de odlade arealerna har inte nämnvärt ökat. Lurviga skogsknölar, skäggiga av vintergrått slånbärsris och med lågvuxen blandskog bryter av landskapsbilden. Hästarna skyndar fram i rask trav, eggade av kuskens långa pisksnärt, gårdar passeras, grå ryggburna torpstugor, från vilka tunn, blåvit rök sipprar ut i den fuktiga dimman skymtar förbi. Vi möter på vågen ett oxåk med två sävliga, magra dragare förspända en stötande träskrinda, vars trähjul gnäller fram i djupa spår. Kördrängen vinkar med den björkslana, som han använder på oxarna, och öppnar mun i ett ojämnt, svartgluggat leende.

Vägen vetter ner mot Ensjön, som skymtar förbi, omgiven av tunnhåriga lövträdspartier, björkar, aspar, vars nakna grenverk bildarmönster mot den fuktgrå isen, en ranglig brygga letar sig ut några meter genom mager, blekgul vass.

Hästarna travar på, snart mörks de första förkänningarna av Ludden, det långsmala och ganska branta skogsparitet, som bidar en effektiv skärm för Västra Husbylandet. Det är fullt dagsljus och därför ingen överdriven risk att ta vintervägen över Ludden – den vanliga vägen går annars i långa omvägar sydost om Ludden förbi Loddbygårdarna. Hästarna arbetar sig svettiga i de långa krävande backarna upp mot Luddens krön. De mörka skogarna runt vägen döljer många svarta hemligheter. Tros dagsljuset kastar passagerarna ängsliga blickar utefter diligenssidorna, kusken har sin ryttarpistol tillgänglig och hornet i handen. Man kan aldrig veta. Galgbacken på Ludden är i vilket fall ett memento inte bara för laglösa utan även för dumdristiga resenärer.

Men så har Ludden besegrats, vägen går i krokiga slängar nerför igen. Hästarna, som uppförsbackarna sugit musten ur, får nya krafter, och kusken måste hålla dem hårt, när ekipaget rullar nedför Snöveltorpebacken mot den lilla bron över Göta Kanal. Skogen viker undan och plötsligt öppnar sig landskapet i vida utblickar framför våra fötter. Västra husby kyrka ligger vit på sin kulle, gårdar och stugor trycker i den breda dalsänkan, ett oxspann bogserar en pråm på kanalen, som i mjuka bågar skär genom landskapet, i nordväst skymtar en silverglänsande flik av Asplången.

Hälla gästgiveri vid viktigt vägskäl

Det närmaste målet för vår diligens är Hälla gästgiveri, som ligger på ett backkrön på andra sidan kanalen, strax i närheten av bron och alldeles i närheten av det strategiska vägskäl, som förklarar gästgiveriets läge. Här sammanstrålar nämligen vägarna från Norrköping, Söderköping, Linköping och Östra Ryd. Gästgivaren har mat och dryck och sängar åt trötta resenärer, utvilade hästar åt folk, som har bråttom. På gästgivarens gård väntar folk, rörelse och omsorger, rödkindade pigor bjuder öl och brännvin ur stop och sejdlar, kuskar och drängar spänner för och spänner från otåligt stampande hästar, som dunstar vit ånga från kropp och näsborrar, åkdon skramlar, seldon gnisslar, röster, en skällande hund, magra höns, som kliver kring på tå i lersörjan...

Höns, ja. Vi är åter i verkligheten. Bilen bromsar till med ett ryck framför en skrämd höna. Vi är framme vid den forna gästgivargården, som nu ligger tyst och stilla i januarivintern. En galande brun tupp får svar från granngårdarna, en flock kajor sveper skränande iväg över hustaken, en katt med behagsjuka svansviftningar sitter uppkrupen på en gärdsgårdsknut. En samling hässjestör lutar sig mot en stor ladugårdsbyggnad, bensinfat ligger utrullade på vändplanen framför hönshuset, en traktor bullrar långt nere på ett fält, och från stora vägen hörs ett stigande brummande från en förbipasserande långtradare.

Inne i mangårdsbyggnaden stönar gårdsägaren, lantbrukare Gunnar Andersson, sonson till den siste Hällagästgivaren över deklarationerna, medan fru Stina roterar i det moderna lantköket. På andra våningen bor gamlefar på gården, fadern till den nuvarande gårdsägaren. Det är 77-årige lantbrukaren Frans Edvard Karlsson, som blir vår ciceron genom lokaliteter och svunna tider.

”Min far (Filip Karlsson), som kom till gården 1848 drev gästgiveri här fram till slutet av 1860-talet. Den ökade samfärdseln per järnväg och kanal minskade emellertid resandeströmmen i hastig takt så min far ändrade om gästgiveriet till en skjutsstation med rum för resande, och själv drev jag gården endast som lantbruk".
 

Gästgivargården låg ursprungligen mellan de två nuvarande Hällagårdarna några hundra meter längre västerut, med flyttades i samband med storskiftet till gårdens nuvarande läge, och då byggdes också den nuvarande mangårdsbyggnaden i två våningar. På nedre våningen fanns kök och krogen, där en lång bred disk upptog hela ena kortväggen och där en kraftig öppen spisel spred värme över rummet, i vilket såldes och dracks brännvin sup-, halvstop- eller kvartervis. På nedre våningen fanns också bostäder för gästgivaren med familj. Övre våningen dominerades av salen, där maten serverades för ätande gäster. Där uppe fanns också tre resanderum, extrabäddar kunde alltid vid behov insättas både i resanderummen, salen och krogen.

Ett rörligt och glatt liv på gästgiveriet

I boningshusets omedelbara grannskap låg stallet, där dels gästgivaren höll de egna dragarna: bythästar och skjutshästar, arbetshästar och oxar för lantbruket, dels resande kunde ställa in sina hästar. Några spann hästar hade gästgivaren i beredskap för byten och skjutsar, men dessutom kunde reservhästar tillkallas från granngårdarna. Förbi Hälla gästgiveri passerade ett par diligenslinjer, som krävde avbytarhästar, men dessutom behövde ofta långväga resande med egna vagnar nya hästar.

Mitt emot stallet fanns vagnboden, där gästgivaren förvarade arbetsvagnar och skjutsvagnar, och där de resandes egna vagnar ställdes in i mån av plats. Gästgivaren hade egna vagnar, som han kunde ordna skjutsning med. Det var enklare åkdon: tvåhjuliga skjutskärror och fyrhjuliga fjädervagnar. På vintern användes rackåk, två kälkar efter varandra och mellan dem en ställning med två säten, eller slädar med träkorgar.

"Min far brukade ibland berätta ett och annat från gästgiveritiden, när han arbetade hos farfar. Det var i regel ett rörligt och glatt liv, som levdes på gården. Gästerna krävde omvårdnad av en förhållandevis stor stab tjänstefolk – om man i den inräknade gästgivaren och hans stora familj: pojkarna fick arbeta som körkarlar och stalldrängar, flickorna fick bli kökspigor. Gästgiveriet var nyhetsförmedlingen på orten, där grannarna samlades vid ett glas för att utbyta tankar och nyheter med varandra och med resande. Inte var väl umgängessättet alltid det mest belevade, supkalas och slagsmål hörde då och då till ordningen”.

Den gamle ättlingen till den siste Hällagästgivaren berättar och visar

oss runt i huset, där de ursprungliga rummen har bibehållits i ganska

oförändrat skick, även om det gjorts om och anpassats

efter en modernare tid.

En modern tid möter oss definitivt vid det stora vägskälet

strax nedanför gården: en gul SJ-buss, som obönhörligen

 ersatt hästdiligensen.

Avskrift: 2007-12-28 - Berit Andersson

Sonsondotter till den siste gästgivaren

Uno Norrbom berättar

Om vi skulle fortsätta vår vandring i vår byggd i det förflutna, bland rester av husgrunder och ännu bevarade byggnader där våra förfäder har verkat och upplevt både glädje och sorg, och där varje gård och stuga har sin egen historia. En gård som ännu är bevara och välvårdad från 1600-talet är Hälla gästgivargårds mangårdsbyggnad. Gårdens ägare var då Borkhults fideikommiss och arrenderades av gästgivaren. Gästgivargårdarnas organisation var i forna dagar myndigheternas anordning för offentlig och allmänna kommunikationer. Gästgivargårdarna blev en betydande samlingsplats även för ortens allmoge i flera århundranden. Innan denna förordning kom till, var bönderna skyldiga att tillhandahålla hästar och mat till alla resande, som var ute i rikets och kyrkans tjänst utan någon ersättning, många hästar blev sprängkörda och förstörda, kronans herrar hade bråttom på vägarna. Det var även andra resande som utgav sig för att vara på tjänsteresa.

Men genom gästgivarförordningen på 1600-talet blev en betydande förbättring för allmogen när de blev befriade från denna pålaga som var betungande. Många gånger var den rena våldgästningen hos allmogen ett stort gissel. Ibland kunde det hända att bonden gjorde motstånd eller trilskades vilket inte var så underligt, men resultatet blev i de flesta fall att bonden blev hängd i något träd på gårdstunet eller pryglades. Konung Magnus försökte ju att sätta stopp för denna våldgästning genom en lag. Men det gick inte att kontrollera om den efterlevdes, det var ju överheten som skulle övervaka att lagarna tillämpades, nämligen riket och kyrkans tjänare som var allmogens plåga och gissel, men de var inte villiga att avstå några privilegier.  Gästgivargårdarna skulle tillhandahålla ett visst antal hästar med vagn och kusk, olika på varje gård, beroende på antal resande.

På Hälla skulle det finnas två hästar, sedan var de närmaste gårdarna ålagda att tillhandhålla hästar i reserv inom ett par timmars varsel mot ersättning. Enligt uppgift från Östergötlands länsstyrelse fanns i länet år 1856 58 st gästgivargårdar, utgående kronoskjutsar var 735 st, håll- och reservskjutsar var 10 661 st. Gårdarna skulle även tillhandahålla mat för de resande, de fick tillstånd att försälja öl och brännvin till allmänheten. Här på gårdsplan och stallbacken kan man ju föreställa sig hur det varit i flera århundraden av liv och rörelse med resande åt alla väderstreck.

Bland de som anlitade gästgiveriet var först och främst rikets ämbetsmän, kronofogde, länsman, militärbefäl, kurirer, hantverksgesäller och handelsresande, en del hade egna hästar och vagnar. Här kunde man få se fångvaktare som transporterade olyckliga människor, förbrytare och mentalsjuka, som skulle till kronohäktet i Linköping eller till hospitalet i Vadstena, de satt fastkedjade på vagnarna med vaktmännen och körkarlarna intog förfriskningar. Ortens korpralskap samlades när de var kommenderade ut i krig eller vakttjänst, för att sedan fortsätta till Malmen för att ansluta sig till sitt regemente. En gång berättas det att de inkallade fick marschera ända till Karlshamn omkring 30 mil, de var mycket dåligt utrustade särskilt fotbeklädnaden var dålig, riket var utarmat av alla krig.

När det på 1800-talet blev mera fredliga förhållanden fick de indelta soldaterna kommendering till vakttjänst på Långholmen och Borghamn, där det fanns både krigs- som straffångar. Hit kom alla slag av människor som tiggare, marknadsgycklare och skojare av alla slag, även till de som inte kunde betala för sig fanns det alltid någon vrå i stall eller uthus för natten. Under den katolska tiden var det många gamla soldater som blivit invalider under de många krigen, de fick driva omkring på vägarna, de fördrevs från städerna av myndigheterna, dessa människor hade inga hus eller hem, ingen ersättning att leva av utan fick tigga av människorna om de kunde undvara något ätbart. De besökte ofta gästgivargårdarna där det alltid fanns någon som bestod dem med ett stop öl och en del matrester samt en vrå för natten. Många av dem frös ihjäl i någon snödriva på vintern, dessa hjältar som varit med när det skrevs världshistoria och givit sitt liv och hälsa för sitt land, men deras namn kom ej på pränt när vår så förskönade svenska historia skrevs. Här samlades ofta ortens män för att höra och träffa resande från andra orter som alltid hade nyheter att förtälja vid ett stop öl, det fanns få som hade tidningar och de flesta av allmogen var ej läs- eller skrivkunniga. Det fördes även en ojämn kamp mot ohyran, den fanns både i slott och koja och särskilt på gästgivargårdarna där olika slags folk möttes. En gammal gästgivare yttrade en gång ”har inte människan löss är hon inte frisk”.

På gårdsplanen är det nu tyst och stilla, inga människor syns, man kan stanna upp, begrunda och framkalla för sitt inre, de människor som här färdades och möttes med olika mål och öden. Man kan även för sitt inre öra höra historiens vingslag över gästgivargården.

Strålsnäs anno 1982

Uno Norrbom

Fakta

Husesyn 1893

År 1893 den 11 Augusti förrättades av undertecknad  A. G. Hallin, kronofogde, samt A. R. Appelquist i Grimestad och Sven Andersson i Höckerum, tjänstgörande nämndeman inom Hammarkinds härad på vederbörandes begäran laga af och tillträdessyn å till Burenskiöldska fideikommisset hörande fastigheten ett mantal kronoskatte Hälla Gästgivargård nr 2 i Westra Husby socken och Hammarkinds härad emellan arrendatorn å stället S. A. F. Carlsson hvilken dels i följd av öfverlåtelse till honom den 4 december 1875 af att den 27oktober 1868 för S P Jönsson utfärdat samt under den 29 december 1873 på Alfrid Julius Carlsson transporteradt kontrakt och dels på grund av att den 20 mars 1878 åt S. A. F. Carlsson meddeladt nytt kontrakt ??? har fastigheten på arrende från den 14 mars 1876 till den 14 mars 1894, afträdare samt avflidna grefvinnan Mathilda von Schwerin från Husby sterbhusdeltagare tillträdare.

Vid förrättningen närvara afvträdaren personligen hvarjemte för tillträdande sterbhuset infann sig kronolänsmanenen Karl Karlholm i Waldermarsvik på grund av fullmakt från sterbhusets utredningsman herr före detta häradshöfvding Riddaren L. Norin.

Sedan atecknadt blifvit, att allt till nödiga nybyggnader och reparationer samt till hägn och stängsel vid fastigheten erforderligt virke efter utsyning erhålles från de av afvlidna grefvinnnan von Schwerin i lifvstiden innehafvda fideikommissegendomarnas skogar, företogs då jävsanmärkning mot synesmännen eller närvarande ombudet icke förekom, förrättningen hvilken med ledning af protokollet öfver den å fastigheten senast den 5  december verkställda syn,  därefter fortgick i nedanskrivna ordning.

I anledning av därom från tillträdarsidan framställd begäran skulle det till protokollet antecknas att sammanlagda arealen av den under plog liggande jorden gör den vid fastigheten intygar de enligt av avträdaren nu därom lämnad uppgift fyrtio (40) tunnland.

Kostnaderna för syneförrättningen uppgående tillhopa till      kronor    öre åligger det av – och tillträdaren att till hälften kvargälda.

Den som med syneförrättningen icke åtnöjas äger att däruti söka ändring genom stämning till Hammarkinds häradsrätt inom tre månader, sedan han af detta protokoll erhållit del, försummas det vinner förrättningen laga kraft. Som ovan

Hallin

R A Appelquist                                                                                                                   Sven Andersson

Sedan jag av kontraktet den 6 juli 1893 på arrende åter övertagit i förestående synprotokoll omförmälta Hälla Gästgivargård Nr 2 i Westra Husby socken förklarar jag mig härmed villig att som tillträdessyn godkänna förestående handling med vilken

1)      Att de här upptagna byggnaderna åsättes ett belopp för bristfälligheten av husen för 1.000 kronor och

2)      Att jag vid blivande arrendeavträde befrias från ansvarsskyldighet för gärdesgårdarna, grindar och diken.

Hälla den 12 juli 1894

F Carlsson

Fliph Carlssons förestående erbjudande godkännes och antages.

Ort och tid som ovan

J H Theorell

Oscar ????

Kontrahenternas egenhändiga namnteckningar vittnas av oss på en gång närvarande

Gott    Arvidsson                                                                   K Carlsson

                                                                                              Bitr Kronolänsman

Husesyn 1917

År 1917 den 18 juni förrättades på vederbörandes begäran av häradsdomaren S A Hollertz i Bråta Ringarums socken och f d nämndemannen Carl Carlsson i Askerum,  Skällviks socken jämte stadsfiskalen C.A. Biörklund  i Söderköping som protokollsförare laga tillträdessyn i Burenskiöldska fideikommisset tillhörande egendomen Hälla Gästgivaregård i Västra Husby socken av Hammarkinds härad till rättelse mellan vederbörande fideikommissarie å ena samt arrendatorn av egendomen Gustaf Harald Filipsson å andra sidan.

Vid förrättningen tillstädesvaro syns nämnde arrendatorn Filipsson och för fideikommissarien skogsvaktaren Sven Petter Ringström på grund av fullmakt.

Sedan antecknat blivit dels att enligt bestämmelserna i det till grund för arrendet liggande kontraktet av den 29 september 1915, allt till nödiga byggnader och reparationer erforderligt virke efter utsyning, erhålles från egendomens skogar, dels att, beträffande gärdesgårdar och grindar samt diken och gravar, någon syn därå, vid det av fideikommissariens ombud medgivna förhållande, att detsamma finge av arrendatorn under kontraktiden, utan ansvarsskyldighet vid arrendets frånträdande underhållas, icke påfordrades, dels att yttre fotlister, där så icke särskilt i protokollet antecknas, icke ingå i syn, ävensom  ej heller järnspisar och innanfönster, som tillhöra arrendatorn, dels att priser å järnvaror och takspån, rödfärgning, tjärning, målning och arbetslöner i et närmaste äro beräknade efter de på grund av kristider rådande höga prisförhållandena och dels att synenämnden, då virke till åbyggnaders och stängsels reparationer erhålles från fideikommisset, enats om följande arbets- och transportkostnader å virket nämligen

2” plank            kr 4.30 per tolft 40 öre per styck

1 ½” dito           kr 3.60 per tolft 30 öre per styck

1 ¼ bräder        kr 3.00 per tolft 25 öre per styck

1” dito               kr 2.40 per tolft 20 öre per styck

företogs, då jävsanmärkning mot synemännen icke förekom, förrättningen, vilken därefter fortgick på sätt som följer

Sålunda av undertecknade synt och befunnet

Den med denna syneförrättning missnöjda äger att däri söka ändring genom stämning i motparten till Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds tingslags häradsrätt inom nittio (90) dagar sedan han av detta protokoll erhållit del; försummas det, vinner förrättningen laga kraft.

Bråta och Askerum som ovan

S.A. Hollertz                                                    Carl Carlsson                                        C.A. Biörklund