Det här är mycket länge sedan och fideikommisset fick en ny innehavare som var ogift, oerfaren om det praktiska livet och under sin uppväxt haft dålig kontakt med "vanliga" människor. Sin utbildning hade han fått genom privat undervisning på internat för ungdom från adelsfamiljer. Efter sin utbildning blev han sändebud i olika länder, bland annat i Turkiet. Under denna tid hade han bara besökt hemmet ett fåtal gånger.

Vid sitt tillträde var han totalt okunnig om skötsel av godset och tillhörande arrendegårdar. Han var oförstående och misstänksam mot alla underlydande, ekonomiskt var det heller inte så lysande, han var skyldig att av sina inkomster betala en betydande livränta till sin styvmor som levde i många år. Men som väl var fanns på godset en trotjänare, han var inspektor och en driftig arbetsledare, ärlig och med ett ekonomiskt sinne, och som väl bar det mesta av bördan. Men det var inte något särskilt bra vänskapsförhållande dem emellan, ej heller var det någon som helst underdånighet från förvaltarens sida. Greven kallade inspektorn alltid för den otäcka inspektorn. Det berättas att en höst då det skulle ske en utgallring av nötkreatur, då var hans nåd med, men de var inte överens om vilka som skulle gå till slakt, Greven ville behålla alla som var vackra, feta och runda, men det var ju de lågmjölkande samt icke dräktiga och då utbrast inspektorn vanvördigt, är Greven galen – ska vi inte ha någon mjölk hädanefter.

Greven hade en kusk anställd för sina privata resor, denne var skicklig med skötsel av hästarna samt nykter, pålitlig och med ett ståtligt utseende på kuskbocken. Med det kunde bli intermezzo mellan kusk och Hans Nåd. Det hände en dag när han skjutsade Greven till staden, att kuskens maka hade gått till stan´ för att söka läkare och när hon träffade sin make i staden klagade hon på att hon var så trött, det var svårt att gå den långa vägen hem, att ta´ en gästgivarskjuts hade de inga pengar till. I sin nöd fick kusken den vanvettiga idén at fråga Greven om hans hustru fick åka med hem, och sitta på kuskbocken. Greven blev ursinnig att inte kusken visste sin plats. Greven svarade att det gick bra, han kunde ju gå hem, så Greven marscherade i väg mot hemmet, det tog en stund att spänna för hästarna. Men när det hunnit ett par kilometer utanför staden hann de i fatt Hans Nåd, kuskens hustru fick nu gå av kuskbocken medan den olycklige kusken körde med Greven gående framför och hustrun 25 meter efter. Så småningom blev Hans Nåd varm i sin åkpäls så han inväntade vagnen, där slängde han pälsen och fortsatte gående. Efter en halvtimma tröttnade han och den värsta ilskan hade gått över, han yttrade inte ett ord på vägen, men kusken blev uppsagd till den 24 oktober.

En gång hände det att kusken var sjuk, Greven ville ha en annan man att köra, men inspektorn sade nej för det var under höskörden. Greven var bjuden på middag till ett granngods två mil därifrån. Hans Nåd fick åka cykel med sin frack i en väska, man kan ju tänka sig hur arg han skulle vara på inspektorn.

Hans nåd hade otur med sina kuskar. Under första världskriget skulle en del djur till stadens slakthus, de fick gå hela vägen och det var ett par mil från godset till stan. Samtidigt skulle Greven köras till stationen för resa till Stockholm. Vid kuskens hemfärd passade de underlydande som varit inne med djuren att åka med i den grevliga droskan hem, med eller utan kuskens medgivande. När Greven genom skvaller fick vetskap om detta använde han ej droskan, eller sin åkpäls mer, hästarna hade han nog inte använt heller, men det blev för dyrt att byta, ekonomin tillät inte det.

Vid trösk- och magasinarbete var det förbjudet att ha stövlar på fötterna, Greven trodde nämligen att de stoppade stövelskaften fulla av säd när de gick hem, Under första världskrigets livsmedelskris övertalade husföreståndarinnan Greven att de skulle ha en hushållsgris så köksavfallet kom till nytta, det tick ju bra att vedgubben ”Ispelle”, som han kallades fick ansvaret för skötsel av grisen. När julen närmade sig kom ortens slaktare och ett par torpare som medhjälpare, de blev som ortens sed var, inbjudna på kaffe och en sup i stora huset. När de sedan efter en timme fullgjort sitt uppdrag var det åter inne i stora huset för att äta. Då kallade Greven på sin husföreståndarinna och frågade hur många dar det skulle hålla på och slakta grisen och äta på hans bekostnad.

I flera generationer har allmogen lärt av Luthers katekes att all överhet och överordnad var tillsatt av Gud, de skulle uppträda med undergivenhet och vördnad, när det blev tilltalade skulle de blotta sitt huvud och tåligt mottaga ibland oförskylda förebråelser utan att yttra något till sitt försvar.

Det berättas om den förut beskrivna inspektorn att han var en driftig arbetsledare med stora fodringar på sina underlydande och ett häftigt temperament, vilket gjorde att han många gånger gav arbetarna en ordentlig utskällning av stora mått om de i hans tycke inte arbetade på ett tillfredsställande sätt, det blev en utskällning av stora mått, men när dagen var slut fick den drabbade order att gå till inspektorns hushållerska och säga till om en stor sup.

De flesta på fideikommissen hade patronius, vilket innebar rätten att tillsätta präster i församlingen, fast denna Greve hade inte visat något intresse för sin kyrka. När en sådan utnämning skett tillhörde det den utnämnde prästen att komma och tacka för utnämningen. Det gick så till, att när han kom åkande till slottet, fick han binda sin häst utanför grinden, sedan tog han av sig huvudbonaden och gick sedan den långa allén upp till slottet där han inträdde och anmälde sig för betjänten som hörde sig för om hans Högvälborne Greven tog emot. När han sedan mottogs och tackade för tjänsten, hälsade Greven honom välkommen till församlingen, han bjöds inte att sitta ner, sedan fick hann gå, men fick inte vända sig om enligt tidens sed, utan bugade samtidigt som han backade till han kom utanför dörrarna, och fortsatte sedan åter genom allén med hatten i handen.

En vacker vardagsmorgon var trädgårdsmästaren sysselsatt med att plantera rosor i blomsterrabatterna framför stora huset då Grevens hund kom ut och började husera bland rosorna. Mäster blev naturligtvis arg och yttrade ”ska du förbannade hund förstöra mitt arbete”. Greven hade kommit hem från sin morgonpromenad och stod bakom mäster samt hörde detta, Han Nåd yttrade då för sig själv ”Det är förskräckligt vad den här demokratin griper omkring sig, han sade ju Du till den Grevliga hunden”.

I godsets skogar bodde en skräddare i en backstuga som var högt belägen med god utsikt över markerna, han såg på långt håll när Greven var på väg att inspektera sina jaktmarker. Men mäster som hade kvar lite av sitt sinne för pojkstreck var ej någon jägare men ägde en gammal bössa som han tog ned från väggen och gick utanför stugan och avlossade ett skott som satt fart på greven för att spåra tjuvskyttar, när denna hade hunnit till den andra ändan av skogen gick skräddaren ut och avlossade ett skott på andra sidan stugväggen, sedan gick skräddaren in och satte sig i lugn och ro med sitt arbete. När Greven kom tillbaka kunde skräddaren se honom genom fönstret svettig och trött genomsöka den andra delen av skog. Grevens största intresse var jakten, på den tiden sköttes den av grevar, baroner samt tjuvskyttar, men det var god tillgång på vilt, bättre än i nutid. Vid en del jakter inbjöds länets Landshövding, Prins Carl m fl. adelsmän, en av de inbjudna hade så fin och förnäm kusk, varför värden yttrade en gång ”att det går väl an´ att bjuda dej, om du inte hade så förbannat fin kusk”.

Skräddaren bodde granne med ett torparpar som det rådde ett gott förhållande med, eftersom mäster var ogift fick han hjälp med varjehanda, men det fanns ett problem, torparmor hade ett tjugotal höns som hon släppte lösa, de kom in i skräddarens trädgårdstäppa. Han var mycket intresserad av sin odling, där härjade hönsen vilt. Han funderade en hel del hur problemet skulle lösas, det gick nog inte att förebrå henne, för hon var snar till vrede samt långsint. Men så fann han på råd, att göra ett försök med bröd som lades i brännvin och som sedan kastades ut på trädgårdslandet till hönsen som åt med förtjusning. När hönsen sedan kom hem i skymningen till hönsgården och torparmor skulle stänga in dem betedde de sig underligt, de satte sig på baken och stirrade upp mot skyn som för att räkna stjärnorna, men den granna tuppen var mest tokig för han gal så underligt, sluddrigt och hackigt. Eftersom gumman var vidskeplig och trodde på trolldom så lade hon svavelbitar runt hönsgården. Näst morgon var hönsen normala igen, men den äldsta var död. Hon hade inte tålt gårdagens utsvävningar. Men värst var det med tuppen som fortsatte med sitt galande både dag och natt, han brydde sig inte om hönsen, de började vantrivas, torparmor fick lov att byta tupp, och hugga huvudet av den gamla. Det skulle bli en god söndagsmiddag tänkte hon, men sedan blev hon betänksam, trolldomen kunde ju överföras på dem, tänk om hennes gubbe skulle börja att bete sig som tuppen, det fanns ju ingen bot för detta, hon kunde ju inte hugga huvudet av sin gubbe. Eftersom det var torgdag i närmaste stad gick hon och sålde den där. Tilläggas kan att torparmor inte mer släppte ut sina höns och grannsämjan var räddad tack vare skräddarens diplomatiska och finurliga handlande.

I många årtionden hade vällingklockan ljudit över bygden för att kalla de underlydande till dagens slit och arbete, det var långa arbetsdagar, så ringde den på kvällen till vila. Kl. 06.00 på morgonen kallade klockan till samling vid rättarflygeln där det gavs order om dagen arbete som ej fick avslutas på åker och äng förrän klockan ringde kl. 08.00, innan de kom till gården och fick ställa in dragarna eller släppa dem på bete, blev kl. 09.00 innan de var fria för dagen. Det var inte mycket fritid de hade och nöjena var få.

På midsommarafton samt på hösten ordnades det fester för de underlydande med familjer. På godset samlades de i källarvåningen på slottet, där fanns ett stort kök samt källarsal som det gick att dansa i, med en spelman från orten som svarade för musiken. Här bjöds på kaffe och andra förfriskningar, även starka drycker. Det var en yngling som bjöd upp en flicka till dans, men som han druckit en del, så var inte takt och balans så bra så de dansade omkull på golvet, flickan försvann som en blixt, men för ynglingen tog det längre tid att samla ihop armar och ben, så reste han sig och borstade av kläderna, sedan vände han sig mot spelmannen och utbrast med förtrytelse ”hur faan spelar du”.

Bland arbetarna på Herrgården var det inte någon självklar sak att dua sina kamrater, det var klasskillnad även här. Rättaren, trädgårdsmästaren och kusken var lite högre på rangskan sedan var det åldern som spelade en viss roll, och Gud nåde den pojke som sa du till lilldrängen. Många befängda och löjliga episoder inträffade ibland i de höge samhällsklasserna, i en bygd där fyra gubbar träffades regelbundet i trettio års tid för att spela kort ”priffe” utspelades följande, det var en Greve, Häradshövding, Polismästare och Stins, fram på småtimmarna då de förtärt en del starka drycker, man vet ju att där spriten går in går vettet ut, en av gubbarna fick den galna idén att föreslå att de skulle lägga bort titlarna, det blev dödstyst vid bordet en lång stund, så reste sig Greven, slog knytnäven i bordet och röt ”vet hut allmoge”, sedan fortsatte spelet som förut.

Vi som för en femtio år sedan gjorde vår värnplikt har svårt att tänka sig tider när en menig skulle kunna säga du till en överordnad, till och med överbefälhavaren, under vår värnpliktstid hände det någon gång att en menig sade du till en vice korpral, då fick han världens utskällning, det var ett disciplinbrott. Ja minns en indelt soldat som förklarade för oss vad disciplin var, ”disciplin förstår ni pöjkar det är den leda och äckel man känner i närvaro med överordnad”. Vi som blev uppfostrade enligt den tidens sed, tycker nog att föräldrar och skolor ändå skulle undervisa barnen att ta hänsyn till äldre och överordnade, att inte alltid ta som en självklar sak att säga du till alla, de skulle nog ha framtida nytta av detta. Eftersom vi nu lever i ett mer demokratiskt samhälle med jämlikhet samt förståelse människor emellan och att samarbeta mellan olika samhällsgrupper. Tänk bara på den som i våra dagar tillträder ett fideikommiss, så mycket bättre rustad han är för sin uppgift med nutida utbildning som han erhållit i de allmänna skolorna från sin barndom och fått vara i kontakt med alla människor innan han blev företagare och arbetsledare, deltar själv i arbetet, går till och med sina söndagsturer i ladugården, och sina medarbetare är han du med, Visserligen skulle väl han anfäder vända sig i sina gravar om det hörde detta. Hennes Nåd, om hon får kallas så, har i många fall förvärvsarbete i någon tätort och lantbrukarens maka har i de flesta fall arbete borta och åker i sin bil. Mycket av fördomar och murar mellan människor som varit har försvunnit, De unga som nu är i verksamhet uppfattar det som varit ”som löjlig parodi”. Mot tidens jämlikhet och rationella tänkesätt skapas inga särpräglade och originella människor, det händer inga nära ting och handlingar som berör våra små problem. Allting ska i stort styras av datamaskiner såsom fläsk, mjöl och äggfabriker. Inga lösa höns springer omkring mer, ingen har hushållsgris, som även var sällskapsdjur, som följde med på promenader och var så grannlaga enligt utsaga att han ej åt ekollon som plockades på söndagarna. Hur ska livet bli i fortsättningen, skall datamaskinen avgöra våra liv och våra handlingar, blir vi bara en siffra i dataåldern, eller skall vår Herre få dra i trådarna även i fortsättningen som han fordom gjort, som i dikten av Bo Bergman i Marionetterna.

Det här är också mycket länge sedan.  Det handlar om den gamle greven som brukade rida med naken överkropp, det var förstås på sommaren. Han hade litet annorlunda idéer han än andra. Och så sa han åt pigorna när han gick där i korridorerna på slottet: “blunda nu flickor för nu kommer jag“. Han hade nämligen minimalt med kläder på sig.

Han var också ute och red på vintern och träffade då på Hylinges arbetare som höll på med skogsavverkning. Han stannade och pratade med dem.  Så fick han se ett träd som han tyckte att de skulle såga ner. Han sa till dem: ” den där jäveln måste ni ta ikull, det finns inte ett barr på den”!
Men det var ju så att det var ett lövträd och de har varken barr eller löv på vintern.