Minsjö säteri Byn Minsjö på 1500- och 1600-talen. På 1500-talet var Minsjö en by med tre frälsehemman. Enligt 1562 års frälselängd ägdes två hemman under namnet MÖNIÖSIÖÖ av Elsa Axelsdotter Posse och det tredje hemmanet av hennes styvson, Johan Axelsson Bielke. De avled på 1570-talet. Elsa Posses två hemman gick över till svärsönerna Joh. Ax. Almqust och Åke Nisbeth. Det tredje hemmanet tillföll drottning Gunilla, född Bielke, Johan III:s andra hustru. Gunilla och hennes son, hertig Johan, bodde på Brånäs kungsgård. Här lät Gunilla 1588-1590 uppföra ett slott, som fick namnet Bråborg. Gården omdöptes i sammanhanget till Bråborgs kungsgård och under denna redovisades Minsjö som ”drottning Gunnels gods”, Gunilla avled 1597 och ärvdes av sin son Johan. Han donerade Minsjö till Erik Jöransson Ulfsparre. Men han ändrade testamentet och Minsjö tillföll istället hans moster Elsa Johansson Bielke gift med riksrådet Claes Bielke.

Bielkarna sålde hemmanet till riksrådet och presidenten Ernst Johan Creutz, som år 1666 krävde säteri-previlegier, vilket avslogs av tingsrätten med hänvisning till att gården var obebyggd. Trots detta fick han säterifrihet på förnyad ansökan 1672. Men tveksamt var det, ty även om bostaden börjat byggas ” hade den endast hunnit till tredje stockvarvet där den avstannat. En källare var i alla fall grävd. Minsjö är ett lysande exempel på det talesätt som präglades i säteribildningens slutskede, att ”ett säteri kunde skapas av ett stall eller en stuga plus en tunna färg”. Kravet på ståndsmässig bebyggelse hade urholkats.

I säteriet inlades 1678 även hemmanet Kulla. En av de två övriga Minsjögårdarna ägdes av Elsa Axelsdotter svärson Nils Gyllenstierna och den andra tillhörde hennes svärson Olof Ryding. Båda hemmanen köptes vid deras död av Ernst Johan Creutz. Han kom nu att äga hela byn. Han dog 1684 men hade förut överlåtit äganderätten till sin svärson hovstallmästaren Esbjörn Reutercrantz, död 1717. Han sökte säterifrihet för de två sistnämnda hemmanen men detta avvisades genom ingrepp av säterirannsakningskommissionen. De tillerkändes emellertid rå- och rörsfrihet, vilket bekräftades av Kammarkollegium 1686. Så småningom uppfördes en större mangårdsbyggnad men ekonomibyggnader saknades helt. Jordbruket sköttes i hälftenbruk av bönderna på rå- och rörhemmanen. De fick också svara för den erforderliga djuraveln. Det sägs t. o. m. att 1682 ägde säteriinnehavaren endast 4 kor och 1 tjur.

Enligt generaljordeboken 1687 indrogs Kulla till Kronan och indelades på kavalleriet. Det hindrade dock inte att det låg kvar som avhyst under Minsjö. Reutercrantz hade stora besittningar både i Sverige och i Finland. Han ägnade sig inte mycket åt Minsjö. Det minimala byggnadsbeståndet underhölls dåligt. Det blev inte bättre då han överlät Minsjö på sin svåger översten Johan Lorentz Creutz som avled 1702. Minsjö råkade helt enkelt i förfall. År 1709 utarrenderades gården till proviantmästaren ”Wälbetrodde” Magnus Ryding. Vanskötseln fortsatte och ledde till att den 25 och 26 augusti 1726 företogs husesyn på anmodan av överstelöjtnanten välborna Johan Kulheim och övriga intressenter i Esbjörn Reutercrantz sterbhus.

Synen omfattade Minsjö sätesgård, bestående av tre frälsehemman och ett kronohemman Kulla, detta senare Rustningsstam nr.58 under livkompaniet och Östgöta kavalleriregemente. Av de närvarande kan nämnas vice häradshövdingen Johan Canterberg, översten Anders Gyldenklou, fru Christina Reutercrantz, fru Christina Sophia von Feilitzen, löjtnanten Gustaf Friedrich Goes och hans hustru Anna Charlotta Feilitzen. Däremot fanns ingen representant för friherrinnan fru Agneta Bonde,” som detta säteri och rustningsstam allt ifrån dess salige Herres, högvälborne herr Baron och översten Johan Lorentz Creutz död 1702, Minsjö disponerat”. Men å Proviantmästarens Wälbetrodde herr Magnus Rydings vägnar, ”vilken detta säteri och kronorusthåll som arrendator för högvälborna fru Friherrinnan, efter upprättat arrendekontrakt den 13 juli 1709 ifrån midfastan 1710 till år 1715 samt sedan som fullmäktig för kungl. Stallmästaren högvälborne Esbjörn Reutercratz och arrendator av Minsjö innehaft och brukat, infann sig löjtnant Edell och manhaftig herr Petter Jacob Schiäft”. Sedan följer en ingående granskning av samtliga hus, av vilka de flesta bedömdes som starkt eftersatta ifråga om underhåll. Mangårdsbyggnaden betecknas som ”En stoor Characters byggning bestående af tvenne sahlar och sju andra rum med Farstuga och Wind öfwer”. På icke mindre än sex helsidor preciseras byggnadens fel och brister, bl.a. flera nersjunkna golv. Därtill konstaterades att spannmålsbod saknades, varför ny sådan skulle uppföras. Höns-, gås- och kalkonhus var helt förfallna, varför de skulle nedtagas och nya uppföras. Det gällde också en stor loglada 15 alnar lång och 13 alnar bred. Åkerarealen uppgick till 28 tunnland och ängen beräknades normalt lämna 160 lass hö.

Överste Creutz änka Agneta Bonde, satt kvar som ägare på Minsjö till sin död 1737, och därmed slutade epoken Creutz. Helt självägande synes hon inte ha varit. Hennes Syster Brita Christina Bonde lär ha haft en inteckning i godset på ca 1000 daler silvermynt i vad som 1714 kallades fru Agnetas andel ”den hon äger eller enligt Svea hovrätts dom 1704 äga bör”. Följande ägare: 1. 1731-1753 Kaptenen Carl Gustaf von Feilitzen, dotterson till Esbjörn Reutercrantz. Feilitzen, född 1698 död 1757, var gift med Sophia Maria von Unge, född 1707 död 1758. 2. Ryttmästare Johan Adelswärd. 3. Prosten Georg Fredrik Berholtz. 4. 1763 Anna Elisabeth Grotte, änka efter Berholtz. 5. 1765 Kaptenen vid ameriralitetet Peter von Stierneman, död 1768, gift med Anna Elisabeth Grotte. 6. 1768 Änkan Anna Elisabeth von Stierneman, född Grotte, död på Minsjö 1793. 7. 1793 Anna Elisabeths son, sekreteraren Fredrik Gustaf von Stierneman, född på Minsjö 1766 och död där 1809. Han var gift med Gertrud Sofia Fornell, född 1762, död 1840. 8.

1809 Anna Eleonora Stierneman och hennes make, översten David Magnus Klingspor blev ägare till Minsjö 1809. Anna Eleonora var sondotter till Anna Elisabeth. David Magnus Klingspor föddes 1783. Han var adjutant hos fältmarskalken Klingspor under finska kriget 1809, varvid han tillfångatogs vid Salami. David Magnus gifte sig på Minsjö med Anna Eleonora von Stierneman, född 1795. Hon avled 1823 på Tvärdala i Västra Husby. David Magnus avled 1851. 9. 1840 Anna Eleonoras son, Kungl. Sekreteraren Karl Klingspor var född 1814 och dog 1848 på Minsjö. Han var gift med Matilda Desideria Asklund, född 1818 död 1899 på Minsjö. Efter makens bortgång gifte hon om sig med Per August Engström på Gäverstad, som levde 1809- 1869. 10. 1848 Karl och Matilda Klingspors dotter Ingeborg var född 1846. Hon avled 1887 på Minsjö. Ingeborg och modern Matilda var de sista av ätten Klingspor på Minsjö.

11. 1887-1923 I slutet av 1800-talet och fram till 1923 fanns flera ägare, bland dem K. Johansson. År 1905 kom Anders Petter Andersson född 1852 i Gladhammar som arrendator på Minsjö. Han var gift med Emma Charlotta Persdotter född 1850 i Långemåla socken. De hade barnen Johan Alfred född 1875 i Långemåla socken, Kalmar län och dottern Anna Teresia född 1884. Johan Alfreds syster Teresia blev änka 1912 efter byggmästaren Carl Johan Emil Nilsson. Deras barn Birger, Viola, Tore, Ruben får då sitt hem hos morbrodern Johan Alfred på Minsjö. Anders Petter död 1918. Sonen Johan Alfred Andersson blir sen ägare till Minsjö. Gift med Hilma Matilda Andersson född 1880 i Hallingebergs socken. Johan Alfred och Hilma har barnen: Viola, Ester, Torvald, Ingegärd. År 1920 19/6 drunknar fadern Johan Alfred och sonen Torvald vid en båtfärd på sjön Asplången. Hilma Andersson flyttar sedan till Hälla Gästgivaregård och står för hushållet eftersom gårdens husmoder Gunhild Andersson avlidit.

Gods och gårdar i Östergötland Von Kantzow till Minsjö. Släkten von Kantzow har sitt ursprung i Pommern, Tyskland, och omnämns första gången i slutet av 1200-talet. Den tidigaste dokumenterade medlemmen torde vara Hans (von) Kantzow, som var överstelöjtnant i kejserlig tjänst. Han avled 1550. Sedan följde fyra generationer fram till i slutet av 1600-talet. Samtliga bar förnamnet Johan. Den fjärde generationens Johan var kyrkoherde i Liepern, Pommern, och omnämnd i samband med undertecknandet av ett fördrag med drottning Kristina. Han avled 1686. I femte generationen von Kantzow fanns Henning Joakim, som 1648 ägde godset Wussentin i Alt Vorpommern. Han avled efter 1710. Efter Henning Joakim följde fem generationer, 6- 10, samtliga med förnamnet Johan Albert. Generation 6. J. A. född 1680 död 1753, var delägare i och arrendator av Wussentin. Generation 7. J. A. född 1713 död 1806, var grosshandlare i Stockholm samt kyrkoråd och riksdagsman för borgarståndet 1760-1762. Generation 8. J. A. adlades och upphöjdes senare i friherrligt stånd. Han föddes 1760, var handlare i Lissabon, generalhandelsagent i Rio de Janeiro 1808, ministerresident i Nordamerika 1812, Sveriges första sändebud i Washington, hovmarskalk 1819 och friherre 1821. Han avled 1825.

Generation 9. J. A. adlad och friherre vid faderns död 1825, född 1788 i Lissabon. Skeppsredare i Stockholm. Han ägde Lindö i Västerljung, Ökna i Södermanland, Tidö i Västmanland och Stortorp i Huddinge. Denne Johan Albert avled 1868. Generation 10. J. A. Blev friherre vid faderns död. Han var major samt ståthållare på Drottningholm och Svartsjö lustslott. Avled 1871. Generation 11. Gustaf Ludvig, som föddes 1849 var underlöjtnant vid Södermanlands regemente. Efter examen vid gymnastiska centralinstitutet 1877 tjänstgjorde han som gymnastiklärare samt som lärare i topografi vid krigsskolan 1880-1882. Gustaf Ludvig blev kapten 1882 och fick avsked 1910. Han avled på Tvärdala i Västra Husby 1923 under ett besök hos sin son Erik. Generation 12. Johan Erik Gustaf von Kantzow. Erik föddes i Stockholm 1896 som son till Gustaf von Kantzow och hans hustru Hilda Sundin. Han genomgick Landbohöjskole i Köpinghamn 1918-1919.

År 1922 köpte han Tvärdala i Västra Husby socken och 1923 Minsjö. Tvärdala stannade kvar i hans ägo till 1936. Erik von Kantzow var mycket anlitad i offentliga sammanhang. Sålunda var han vice ordförande i Sveriges Skogsägares riksförbund, styrelseledamot i dåvarande Sveriges lantbruksförbund, styrelseordförande i Strömsnäs Pappersbruks AB, Mörrums Bruks AB och AB Hultsfreds Industrier, ordförande i Östgöta Hypoteksförening, revisor i Sveriges Hypoteksbank m.m. Han var också ledamot av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och vice ordförande i lantbruksnämnden. Därutöver innehade han flera kommunala uppdrag. Erik von Kantzow var gift med Alice Schreiber, född 1898. I äktenskapet föddes barnen Lennart 1920, Margurit 1921, Gustaf Fredrik 1926 och Anne Marie 1929. Erik von Kantzow avled 1973 på Minsjö, sex år efter sin hustru.

Sonen Gustaf Fredrik övertog Minsjö 1971 och löste ut sina syskon samma år. Han gifte sig med Gunilla Brahme från Norrköping, född 1928. I äktenskapet finns barnen Cecilia född 1956, Elsa född 1958 och Johan född 1965. Från och med 1 januari 1993 är Johan ägare till Minsjö. Han är lantmästare och arbetar nu vid LRF Konsult i Norrköping.

Bebyggelsen. Av det sagda framgår att den första mangårdsbyggningen från 1600-talet var mycket blygsam. Arbetet avbröts ju också och slutfördes först tjugo år längre fram. Det av allt att döma ringa intresset för en ståndsmässig herrgård synes främst vara betingat av att de tidigare ägarna tillbringade sin mesta tid på annat håll. Creutz hade sålunda stora besittningar både i Sverige och Finland. Minsjö fick bli som det blev. I viss mån hade Reutercrantz samma inställning. Visserligen slutförde han bostadsbyggandet men stall, ladugård och loge sköts på framtiden. Troligen var det först under epoken Anna Elisabeth Grotte och hennes två män , prosten Berholtz och kapten Stierneman som bostaden togs i anspråk av ägarna. Det var under deras tid som byggnaderna i stort sett fick sitt nuvarande utseende. Herrgårdsbyggnaden är ett envåningshus i reveterat timmer och ger antydan om grundlig renovering i mitten av 1700-talet. Sannolikt är dock att delar av stommen är rester från 1600-talsbyggnaden. De båda envåningsflyglarna med höga valmade tak har sannolikt uppförts under första delen av 1700-talet. Ursprungligen fanns ytterligare två flyglar. De revs i samband med en renovering på 1920-talet. Den ena flyttades ner till en plats innanför grindstolparna och har utnyttjats som rättarbostad, den andra fördes till annan plats ( blev bostad vid Thernslund).

Kvarvarande flyglar har renoverats och moderniserats – den ena 1989, den andra 1992. Vid nämnda flyttning framträdde byggnadsåret 1767. Som bjälklagsfyllnad hade bl.a. använts blad ur en inkunabel från medeltiden. Innerväggarna hade tapetserats med kopparstick och träsnitt ur Carlskölds vapenbok från 1764. Ytterligare kan nämnas fem åretruntbostäder. De har pietetsfullt renoverats under senare år. En av dem härleder sig till 1600-talet. ( Korskullen). Huvudbyggnaden har till väsentlig del samma rumsindelning som på 1700-talet med en sal i byggnadens mitt innanför förstugan och med två rum på vardera gaveln. Den blev föremål för en grundlig renovering genom Erik von Kantzow i slutet av1920-talet. Han inredde då också en övervåning. Resultatet blev en synnerligen vacker herrgårdsbyggnad. .