Berättelser och fakta för Restad by

Berättelser

BONDE i RESTAD BY från sekelskiftet till våra dagar (avskrift)

Ett par oxar som dragare framför plog och har var det vanliga på gårdarna fram till i början av 1930-talet, då den tyngre ardennerhästen började bli allmän. De hästar man med stolthet hade förr, var av nordsvensk typ, gärna med lite ölänning i sina ådrar. Det skulle vara rörliga hästar, som skulle dra de lätta vagnarna till bl a stadsresorna, i en tid då inte cykeln var allmän. En god häst travade milen på timmen.

Västergården hade en fölmärr och som regel två föl. Var det så att märren var högdräktig vid tiden för sådd, for man till något möte eller marknad och köpte en mindre bra häst för 150–200 kronor.

Köpte hästar gjord man på möten i Valdemarsvik, Linköping eller Åtvidaberg och dessa såldes senare på något av mötena i Söderköping eller Norrköping. Aldrig köp och försäljning på samma plats. Möte hölls på dess orter varje månad. I Söderköping var det alltid den första onsdagen. En väl inkörd 3 ½- årig häst hade ett försäljningspris av 500–550 kronor.

Alla gårdar och torp hade kor. Vid Restad var det då plats för sju kor plus ungnöt. Julgris hade man, och ofta en sugga, som vid grisning på vinterhalvåret fick flytta från svinhus till ladugården. Där fanns också plats för cirka 10 höns, 6 á 7 får som gav ull till husbehov.

Ullen karades och spanns till en början hemma, men lämnade senare till ullspinneriet vid Nybble, varifrån man fick garn. Byns äldre kvinnor hade året runt stickning av vantar och strumpor på gång. Fåren släpptes på våren att beta av ogräset på trädat, därefter blev det skogs- och hagbete, där fåren inte gav många lövplantor chans att utvecklas till träd. Fåren försvann från bondgårdarna i och med taggtrådens intåg.

Ett sätt att bättra på ekonomin var att på marknader köpa oxar med dåligt hull, och sedan på det kommande året göda upp dem samtidigt som de användes som dragare. På marknaden blev de åter bytesobjekt, och en ny omgång magra oxar kom till gården. Det bör noteras att inte alla bönder sysslade med kreatursaffärer.

Ett par gånger i månaden for man till Norrköping för att sälja smör. När mjölkhämtningen med bil började 1929, blev det slut med dessa resor. Nu var det bara när man hade gödkalv att sälja, som man begav sig på försäljningsresa mot Norrköping. Var det då så att slaktarna mötte ända ute vid Karstorp, kunde man räkna med en god affär, i annat fall lite sämre. Och hade slaktarna fyllt sina bodar, var det de som satte priset.

Av stråsäd som odlades i seklets början, var det mest råg och havre, havren var många gånger uppblandad med vicker, som då blev ett bra foder för mjölkkorna. Vete odlades i liten utsträckning, naturligtvis potatis, som odlades år efter år på samma åker. Bladmögel var då något okänt. Ett litet stycke med ärter, både gröna för stuvning och gula för soppa, och korn att malas till gryn. Men den lilla kornodlingen som fanns, försvann snart. En orsak var att agnarna ansågs farliga för djuren.

Höskörden inleddes med att man slog starrgräset på de våta ängsmarkerna mot ån. Vattnet stod ibland kvar bland tuvorna. Denna slåtter gjordes tidigt, för att sedan bli bete åt djuren. Starrgräset fick torka lite på slag, och bars sedan till fastmark och kördes hem. När det lades in på skullen, varvades gräset med gammal havrehalm, utan att man trampade i det. På så sätt färdigtorkades starrgräset innan skörden av timotej och klöver var torrt i såtarna att köras in.