Rut Johansson berättar:

När jag var piga hos familjen Hesse

Mina föräldrar kom till V Husby 1919. Då fick jag gå i skolan här men när jag var 12 år var det dags att ge sig ut och arbeta och då kom jag till klubben för att tjäna piga. Det var vanligt då och det var inget annat jag kunde. Det var arbete 7 dagar i veckan och så långt dagarna räckte. Någon särskild fritid var det inte tal om och inte att träffa jämnåriga heller. Under sex veckor gick jag samtidigt i fortsättningsskola som man hade då.
Pigtjänsten var hos familjen Hesse och det var två bröder som hade lanthandeln i Klubben. Den ena brodern Jonas var änkeman med två barn och där var även en fröken Sofie som var syster till bröderna. Hon hade varit guvernant till barnen. Hon var lite förnäm och lite barsk. Ibland hade familjen varit borta och när de kom hem så berättade hon gärna om ”idelt fint folk” som varit där. ”Det var vi Och så var det Jonas barn Ebba och Ragnar.
   
Innanför affären var det en sal med post och telefon. När posten var avklarad så fick den fungera som matsal. Familjen var rätt stor. När jag kom till Klubben så bodde tre bröder Hesse där. Det var Jonas, Melker och Otto och så systern Sofie.
Alla satt där i salen och åt och det var att bära maten från köket och dit men det klarade jag av. Lagade maten gjorde Ebba. Jonas ville ha en flottsmörgås ibland.  ”Har vi nått flott Rut” sa han och tog en brödbit i ett skåp och bredde på flott. Köket i huset var lite tråkigt. Det låg på baksidan och vätte mot norr med en höjd så det var mörkt och inte så roligt.
  

Vid verandan. Jonas, Hulda, Ragnar, Fredrik, Ebba och troligen Otto.
 

Mina sysslor var att städa. Gubbarna bodde en trappa upp med uppgång från post- och matsalsrummet.  Dom hade sådana där lavoarer som det var vatten i och här fick man byta vatten.
Tvätt skickades bort i stor utsträckning, men en del fick vi skölja nere vid ån i kallt vatten. När jag började var det sommar och inte så farligt men framåt hösten och vintern så blev det riktigt kallt. 

Lönen som man fick var tio kronor i månaden. Ibland kunde det hända att det inte fanns någon lön att kvittera ut när månaden var slut för då hade min pappa tagit ut pengarna i förskott. Då var det bara att kämpa en månad till. Jag kunde ändå köpa en cykel som jag hade för att åka mellan  mitt föräldrahem Svinsätter och affären vilket kunde bli någon gång i veckan efter det att sysslorna var klara för dagen.
 
Ebba Hesse tyckte om att lägga ut stjärnor för att spå i framtiden och hon lärde ut det till mig. Ibland var Ebba tvungen att lägga något över korten om hennes faster Sofie råkade komma. Hon ville inte visa att hon höll på med något sådant.  En gång testade jag mina färdigheter på Edit Lundvall som var släkt till greve Strömfeldt. Det var inte så positivt för någon skulle dö och jag trodde att det var hennes mamma. Det vågade jag inte säga utan sa att det var hennes hund.
 
När man omkring 1926 köpte bil så åkte man runt och tog upp beställningar som de sedan åkte ut med. Det var en liten man, Karlsson i Augustenhill, kallad Vallarn som var chaufför. Jonas Hesse själv kunde inte köra men brodern Melker hade en cykel och som han körde ut varor på.
De var en växeltelefon i huset och vanligtvis sköttes den av Sofie och Ragnar men när de var borta hos sina ”fina” bekanta så fick jag sköta den. Växeln var alltid bemannad förutom på natten då den var stängd. Var det rikssamtal så fick man koppla vidare till Norrköping. Det var inte så många som hade telefon då. Jag tror att det var ett tjugotal. Komministergårdens arrendator skaffade sig telefon ganska tidigt och tilldelades numret fyra. Det var i början av 20-talet. Det fick de inte behålla så länge för de var inte fina nog för ett så lågt nummer och fick byta till ett högre.  Dom som skötte växeln var lite nyfikna av sig och frestades att tjyvlyssna på samtalen och fick därigenom reda på mycket som hände i bygden något som även gärna vidareförmedlades till kunder i affären. Det blev lite som en nyhetscentral. Greven på Hylinge blev dock så irriterad av det här så han lät dra en egen linje till Norrköping. Hylinge var inte kund i Klubben utan handlade förmodligen i Dömestad där man också hade en affär. På den tiden var det tre affärer i socknen. Det var Klubben, Dala och Dömestad.
 
Varorna till affären hämtades hos grossister i Norrköping med bilen som man hade då. Före dess hämtades det med häst som Hesses hade vid Önstorp. Varorna som såldes var alla de slag som det var brukligt i en lanthandel på den tiden men färskvaror som exempelvis mjölk, kött och fläsk hade man inte till försäljning.
Den beryktade katten som föll ner i sirapstunnan har jag inget ansvar för. Under de tre åren som jag tjänade hos Hesses så hade man nämligen ingen katt.
 

Nöjeslivet var inte så hävt med. Jag var så ung och visste inte av så mycket. Var väl någon gång till Logen annars var det inget sådant.

Min tjänst slutade 1927 efter tre år.

 
Upptecknat av Åke Öberg